Letälven, Degerfors. Bild tagen av Patrik nu på morgonen.
Jag hälsar dig vänaste land uppå jord…
Sveriges nationaldag, och vi är hemma. Rakt in i den vackraste tiden som finns härhemma.
Vi kom hem tidigt igår morse.
Ett väldigt efterlängtat möte med morfar/pappa på flygplatsen där han hämtade oss, och sen några timmars bilresa genom Sverige hem till Degerfors.
Vi bor hos mamma och pappa nu, tills vi hittar något eget. Mitt barndomshem. Barnen bor i mitt gamla rum.
Vi sålde ju vårt eget hus innan vi åkte, och det känns fortfarande som helt rätt beslut. Huset var fantastiskt på många sätt, men det känns jättebra att vi har en nystart framför oss.
Om vi nu hittar något någon gång… (det finns väldigt få bostäder lediga i Degerfors just nu och sen rätt länge tillbaka)
Det finns mycket som är fantastiskt med att vara hemma. Framför allt det uppenbara, att träffa familj och vänner igen. Vi har saknat dem.
Men det är inte bara lätt att komma hem. Det är en sån overload av känslor just nu och även om vi har försökt förbereda oss så är det svårt att veta hur vissa av känslorna och tankarna ska hanteras.
Logiskt sett borde det bara vara massa glädje och tacksamhet. Vi är hemma. Det gick bra. Vi gjorde det.
Det var så mycket som INTE hände. Vi blev inte rånade. Vi blev inte av med något bagage. Vi blev inte överfallna. Hamnade inte i någon trafikolycka. Barnen blev inte sjuka (mer än någon kort febersväng).
Vi blev inte av med passen så vi behövde krångla med ambassad och konsulat och hur man nu gör.
Allt gick så över förväntan bra.
Och självklart är den tacksamheten jättestor. Liksom den att vi har familj, släkt och vänner att komma hem till, människor som verkligen bryr sig om oss, som har stöttat oss under hela resan och nu välkomnar oss hem på ett jättefint sätt.
Självklart, självklart är dessa känslor stora och viktiga.
Men det finns också ett vemod över att det är över. Jag har alltid haft svårt, känslomässigt, att komma hem från våra lite längre resor och jag/vi har verkligen försökt förbereda oss på detta. Men det blir fortfarande konstigt att ha den här stora tomhetskänslan i kroppen samtidigt som den där stora glädjen och tacksamheten över allt vi har omkring oss är jättenärvarande.
Det känns ju nästan som att de olika känslorna inte borde gå att kombinera.
Det borde vara antingen eller.
Ändå är det inte så.
Vi har svårt att sova (förmodligen också fortfarande lite jetlag från Brasilien eftersom vi aldrig riktigt styrde upp det där i Paris) och vaknar tidigt.
Patrik är just nu ute och cyklar runt Degerfors. Rastlöshet och tankar som måste ut.
Jag vaknade supertidigt efter några få timmars sömn och det liksom kliar i kroppen av alla dessa olika känslor.
Får också lite dåligt samvete och känner mig stundtals otacksam på grund av vemodet/det där krypande, lite jobbiga.
Samtidigt förstår jag mig själv; vi har nu tagit steget ur vår resebubbla, vår egen familjebubbla där bara vi fyra fått vara och leva precis som vi velat. Utan några led vi varit tvungna att rätta in oss i.
Bubblor utanför Louvren, Paris.
Ja ni hör ju, ett galet virrvarr av allt.
På sätt och vis vill jag att vi ska vara på resa jämt. Det passar oss så vansinnigt bra. Och mitt/vårt stora projekt just nu är att inte låta resan ta slut här.
Den måste fortsätta finnas.
Det sista vi vill är att resan snart ska kännas som ett drömskt minne, och att vi och allt omkring oss är tillbaka i samma spår.
Vi har insett så många saker om oss själva och om hur vi vill leva även i fortsättningen, men det är också en hel del jobb för att komma dit.
Det är lätt att halka in i “som vanligt”.
Men vi är inte som vanligt längre.
Uppe på toppen av Eiffeltornet i Paris i söndags, vår jorden runt-resas sista dag. Jag ska skriva mer om Paris. Också. Vi hade en fin avslutning där.
Det har hänt saker med oss alla fyra och detta måste vi både ta ansvar för att hantera, och låta ta plats.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att ändra på ganska mycket i vår tillvaro.
Bloggen känns viktigare än nånsin. Jag behöver den här ventilen, och hoppas ju att ni som följt vår resa vill följa även den här nya delen av den, eller hur jag ska uttrycka det.
Det känns ju lite grann som att ni känner oss nu, även många av er som vi inte känner sen tidigare. Om ni förstår hur jag menar.
Det finns så mycket mer jag vill bevara och berätta om.
Och ännu fler tankar om det här med att komma hem. Men ändå låta resan fortsätta.
Vi SKA klara det. Det måste vi.
Vi önskar er en fin nationaldag i vårt vackra Sverige.
Foto: Mamma (igår). De andra på bilden är min lillebror Erik, hans fästmö Sara, barnens farmor och min pappa.
**
Stor post. Vänligen hålla slik. Tack
igen.
Välkomna hem! Känner igen mycket av det ni skriver, efter vår Europa runt-resa på 1 år 2015. Det fanns positiva saker med att komma hem, men var också jobbigt. När vi ser det i backspegeln är vi oavsett superglada att vi gjorde resan! Det kommer ni säkert också vara, och ni kommer säkert hitta rätt i det nya livet och med nya planer! Kram
Vilken resa ni gett er familj, så bra investering i det viktigaste ni har – varandra. Låter klokt att ta aktiva beslut i hur ni vill leva ert liv och inte bara glida in i något. Bra jobbat!
Vad glada vi blir av dina ord! Tack!
Hej. Vi har genom årmiljoner flyttat på oss. Det är naturligt att vilja se nya jaktmarker.
Bra perspektiv! Du har ju helt rätt där! 🙂
Det här att komma hem är jättesvårt. Jag har genomgått det 2ggr och då undrar man om det är värt all smärta när man kommer tillbaka. Men det är klar att det är värt det! Vi som har resfeber vet ju att det inte blir den sista resan. Vi åker på våra tredje jorden runt nästa år och denna gång har vi vår lilla dotter med oss och då åker vi i minst 3år. Jag undrar ju ofta om det rättvis mot henne… hur kommer hon hantera att “komma hem”?!? Ska bli intressant att läsa ett inlägg av er sen om dina pojkar hur dom klarar sig i vardagen igen.
Välkommen hem! Det har varit Underbart att följa er fantastiska resa. Ni har bjudit på underbara berättelser med fantastiska bilder. Önskar er allt väl, att känslor och minnen lever kvar som värmande och omfamnande glädjestunder. Ni är så rika på gemensamma upplevelser som finns kvar livet ut.
Ser fram emot att följa bloggen framöver. Ni bjuder på så mycket överraskningar och ingen vet vad som komma skall.
Kram på er / Karin
Spänning, planering och det oförutsägbara.. Hjärtat bultar och man ler inombords av känslan.
Det är resan i resan som är det underbara, vägen till målet. ?
Fortsätt sätt upp nya mål oavsett vad!!
Jag förstår att du just nu känner dig tom.
Er resa är inte slut, va kreativ och ta vara på era erfarenheter.
Det har varit ett nöje att följa er, välkommen hem?
//Kram Kaisa
Välkomna hem! Förstår att det är lite svårt att ta in att er resa för den här gången är över…Jag ser ivf fram emot att fortsätta följa dig/er här på bloggen! Det har varit jättekul att “vara med ” på er jorden-runt-resa 🙂 Kram!
“Vi är inte som vanligt längre”….Sitter här i uterummet i soliga Varberg och blir alldeles tårögd när jag läser ditt senaste inlägg om att komma hem igen.Tack för att vi fått följa med på er fantastiska resa och det är precis som du skriver att ; Det känns lite grann som om vi känner er nu….
Ha en skön Nationaldag i Degerfors! Hoppas solen skiner på er där uppe. Själva ska vi snart göra Apple Bay Day, förhoppningsvis tillsammans med barnbarna. Ha´de´!
Jag känner igen allt du skriver efter min 9 månader långa resa.jag kunde bara sitta och lipa på golvet för att jag kände som jag kände. Bara håll ut. En del av själen har inte kommit hem än, bara vänta in det. Men låt det ta tid.❤
Hej! Jag känner så väl igen dina/era känslor över att komma hem. Vi gjorde vår “resa” genom att bo i Manchester England ett halvår och ha ett vardagsliv där med studier, skola och aktiviteter. Din känsla just nu är ju tusenfalt förstärkt av att er resa precis är slut på ett sätt, och samtidigt börjar på ett annat sätt. Hur märkligt det än kan låta så är det en förlust och en sorg i att komma hem, även om det också är ljuvligt att omslutas av nära, kära och vardagen… hur knäppt det än låter. Men precis som med alla förluster och sorger så måste “reseförlusten och resesorgen” få ta tid! För precis som med alla andra förluster och sorger så går det inte över… men man lär sig däremot att leva med känslan. Nya resor och äventyr dyker upp och är fantastiska, men de sker i ljuset av det man upplevt tidigare. Det gör inte resandet sämre, men det blir aldrig på samma sätt för vi har alla förändrats i själ och hjärta! En förändring som man inte vill vara utan och som berikar livet på så många sätt!
För oss är det i dagarna 11 år sedan vi kom hem ifrån vårt äventyr, och fortfarande pratar vi om vår tid i England med självklarhet och på ett sätt som om det inte var så längesedan. Barnen som då var 5, 7 och 9 år har både sina minnen, men också våra gemensamma minnen, för det är också en resa i att minnas!
Det har varit fantastiskt att följa ert resande! Tack! Jag hoppas att mitt inlägg får dig att känna att dina/era känslor just nu ör precis där de ska vara, och att ni har tålamod med er själva och framförallt med omgivningen som kanske inte alltid kan förstå hur det känns när det “skaver” i kroppen och längtan blandas med frustation och sorg. Skratta, gråt och längta tillbaka och dela era minnen! För mig är känslan att prata om England som att ta på mig mjukaste favoritkoftan… det är tryggt, mysigt och varmt! Och när människor frågar, småpratar jag… och pratar… och pratar… och berättar… fortfarande ?
Tusen tack. Nu blev jag tårögd. Tack, verkligen, för att du delade med dig av detta. Jag kommer återvända till din kommentar och läsa den igen, och igen.
Kram till dig!
Fortsätt att skriva, skriva, skriva!
Du sätter ord på tankar, känslor och upplevelser som få kan. Jag vill fortsätta “lära känna” er och se hur ni tacklar de motgångar som ni måste ta er igenom efter en sådan här resa, men också förstås hur denna (säkerligen) livsavgörande resa har berikat er som individer och familj.
Lycka till med allt!
P.S. Skulle gärna läsa någon tisdag hur ni löste skolarbetet för barnen.
Såå härligt att läsa om er resa,era tankar ,känslor om att komma hem….
Följer fortsättningen med spänning….
Stort lycka till med att vara “hemma”
Hej! Jag har följt er blogg men varit väldigt dålig på att kommentera!
Vi gjorde en resa på 10 veckor i höstas och hade lite samma känslor som du har! Vi har gjort lite kortare resor i hop under våren, några dagars skidor, astrid Lindgrens värld, hyrt hus på Hallandsväderö. Planerar och sparar inför en ny långresa.
Man kommer ikapp sina känslor och finner ro i vardagen efter ett tag!
Mvh Lina
Hej!
Och välkomna hem!
Jag förstår precis era känslor, härligt att vara hemma hos nära & kära, men det som är svårast är att försöka berätta vad man varit med om och vad allt detta gjort med en som människa – ” dom förstår ju inte…”
Vi tillbringade ett år i Italien, och detvar svårt att landa i vardagen. Fortsätt att skriva av dig på bloggen, och lev gott på minnena! Tills nästa resa…?
Välkomna hem! Jag förstår dig så väl!! Den här känslan av att vilja fortsätta, att inte riktigt vara klar med att vara borta och viljan att stanna kvar på resan i minnet. På ett sätt känns det skönt att läsa det, jag känner exakt likadant efter varje resa vi gör. En känsla av ångest när man närmar sif Stockholm…
Ni kommer landa ordentligt och det ska bli roligt att följa dig framöver och se hur ni har det – och läsa mer om era resor ? KRAM