No Comments

Det börjar närma sig.
Ännu en gång packar vi våra ryggsäckar, tar våra barn i handen och drar till Thailand. Aldrig till charterhotell med Bamseklubbar, och rummen med air condition har vi valt bort eftersom fläkt är både billigare och funkar lika bra (dessutom slipper vi bli förkylda av kylan i rummet)
En del tycker att vi är galna. Hur kan vi sticka iväg sådär med våra små barn och vara borta i månader? Andra tycker det verkar otroligt obekvämt att resa på det sätt vi gör. Ytterligare några fattar inte hur vi har råd. Medan en del ser oss som inspiration för egna reseäventyr.
Jag förstår alla dessa olika reaktioner. Även om det blir allt mer vanligt att backpacka med barn – vi är förstås inte unika – så reagerar fortfarande folk när vi berättar om vår första tågluff genom Thailand när Milo var åtta månader, eller om när vi tältade några nätter på en enslig ö där vi också firade Jacks ettårsdag. Flodbåtsäventyren på floden Kwai, den enkla trähyddan på Koh Jum som vi bodde i en dryg vecka, alla dessa andra öar vi har besökt…
För mig är resandet en massa saker. Avkoppling. Värme. Sol. Slippa alla måsten hemma. Men också en investering i familjen. Tiden tillsammans.
Och jag vill ge barnen upplevelserna. Insikten om hur stort jordklotet är, att det finns andra kulturer, andra religioner, andra hudfärger, andra språk. Om jag har någon djupare förhoppning med resandet så är det här någonstans jag landar – jag vill ge barnen världen. Jag vill ge dem ett öppet sinne och förståelse. Och det är jag övertygad om att resandet hjälper till med.
För mig är det fantastiskt varje gång jag ser hur Milo och Jack får nya lekkompisar från olika länder under våra resor. Jag njuter av att höra dem tacka artigt på engelska när vi är på restaurang, och älskar när Milo kommer med sin jordglob och sin kartbok hemma efter en resa och vill “titta på jorden”.
Att kunna resa är förstås också ett privilegium. Hur har ni råd? undrar en del och vi svarar att vi prioriterar. Det är precis så det är. Kolla i min garderob och ni hittar varken märkeskläder eller väskor för tiotusentals kronor. Nya skåpluckor i köket hade väl förvisso varit trevligt, men nä, det får vänta. Vi har annat för oss just nu. Barnen klarar sig utmärkt i en stor del second hand-kläder, och ni skulle bara veta hur mycket pengar man kan få ihop om man sparar mynt i en burk i ett år! Att ha förmånen att ha två löner är vi också tacksamma för förstås. Det är inget man kan ta för givet.
Andra frågar: Men hur fixar ni det då, att resa som ni gör? Är det inte jobbigt med två så små barn?! Nej, Jag tror faktiskt att väldigt mycket handlar om inställning när det gäller att resa med barn. Vår erfarenhet är att Milo och Jack har hängt på oss. Någon gång då och då kanske det har blivit problem med mattider, eller sovtider, eller något annat. Men det blir det ju hemma också. Så länge vi varit lugna och trivts så har de gjort detsamma.
Sen är det ju fantastiskt att vi är olika! Att några föredrar Bamseklubbar, andra prioriterar skåpluckorna hemma i köket och några galningar trivs som bäst när dom får leva ett primitivt liv på nån udda thailändsk ö i några veckor…
Mot nya öar, nya äventyr och nya upplevelser. Älskade Thailand – vi kommer snart!
(Publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 25/1)


Categories: Krönika Thailand

About the Author

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.