– Hur känns det att vara hemma då?

Det är den absolut vanligaste fråga vi har fått under den senaste månaden. Hemma igen efter att under drygt nio månader ha besökt 13 länder i fem olika världsdelar och haft 70 olika boenden.
Ja, hur känns det att vara hemma?
Det konstiga är att jag aldrig riktigt vet vad jag ska svara på den frågan.
På många sätt inser jag att vi gjorde det enkelt för oss när vi landade i Sverige mitt i försommaren, långt ifrån oktoberblåst och februarikyla. Det är inte bara vädret och ljuset, utan lika mycket allt det glada som Sverige visar upp just nu.
Vår senaste månad har varit fylld av roliga saker; fester med familj och vänner, grillkvällar, midsommarfirande i dagarna två och ett fantastiskt bröllop i midnattssolens Luleå. För att nämna något.
Så det är klart att det på många sätt känns alldeles toppen att vara hemma igen.
Samtidigt är ju sommaren också något av ett undantagstillstånd. Barnen går inte i skolan. Och deras aktiviteter har sommaruppehåll. Det innebär också uppehåll från att sälja idrottsrabatter, Newbody-kläder och att komma ihåg att infinna sig på rätt plats och rätt tid på föräldramöten.
Vi kom hem till en intryckt paus-knapp, och den mjukstarten tror jag varit viktig för oss.
För hur mycket jag än älskar att barnen är aktiva och har sina olika fritidssysselsättningar så kräver de ju mycket tid. Tid jag gärna ger, men som jag just här och nu nog hade haft lite svårare att mäkta med.

Jo, en simtävling har vi ändå hunnit med! Milo på bana 2 🙂

I mångt och mycket skulle jag nog beskriva den senaste månaden som en egen bubbla. Mycket utanför den känns fortfarande märkvärdigt långt borta.
Många av mina vänner och kollegor uppdaterar just nu sina sociala medier med massor av rapporter från Almedalen på Gotland. Det är seminarier av alla de slag, partiledare som talar och intressanta debatter och diskussioner.
Jag är väldigt intresserad av politik och nyheter men nu märker jag att jag sållar mycket mer än vanligt bland det jag läser ur rapporterna därifrån, och ur nyhetsflödet överlag. Det känns fortfarande som något långt borta.
Min värld har varit så stor men samtidigt så liten det senaste året, med totalt fokus på vår lilla familj och det vi valde att göra för stunden.
Visst har vi följt svenska nyheter, men i betydligt mindre utsträckning än i vanliga fall. Och visst märker jag att jag börjar trappa upp, men med små steg, och fortfarande med nästan helt bortkopplade dagar.

På väg hem till vår hyrda lägenhet efter en härlig familjemiddag några dagar innan bröllopet i Luleå

– Vad blir nästa resa? frågar en del också, de som inte riktigt tror att vi kommer klara av att vara stilla någon längre stund.
En fullt förståelig fråga, och jag kan medge att mina resesöknings-appar har använts lite flitigare än jag antar är sunt även under den senaste månaden.
Men nej, vi ska ingenstans. Inte just nu. Nu ska vi träna oss i att vara hemma. Att trappa upp. Göra oss redo för idrottsrabatter och oktober (om det nu går) och hitta på egna sätt för att hitta äventyret i vardagen.
Hur det kommer att gå vet jag faktiskt inte, men jag är glad – väldigt glad – att få påbörja allt detta med pausknappen intryckt.

***

Avslutar med en snabbt avtryckt bild som jag älskar, och som får symbolisera allt litegrann. Min svägerska, bruden – I love her! Och jag älskar vår hela familj, som kämpar på, kör på, och som gör så mycket för det där som gör att vi alla ska må bra. Och som ger mig, Patrik, Milo och Jack ett hemma. Tack våra familjer. För att ni är ni.

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 7 juli 2017