För nio år sedan träffade jag en liten pojke i ett tältläger där han bodde med sin mamma, pappa och storebror. Han hade stora, mörka ögon och satt i tältöppningen och tittade ut när jag kom gående i hettan.
Han var två år då. Hans namn är Tamasak.
Tältlägret låg en bit utanför Khao Lak i Thailand, och bestod av människor som hade fått sina hus krossade av tsunamin. Det här var någon vecka efteråt, och det rådde fortfarande stort kaos i området.
Jag var där och jobbade som journalist och besökte först den lilla fiskebyn Ban Nam Kem norr om Khao Lak som drabbades otroligt svårt av katastrofen. Hälften av invånarna omkom och i princip alla hus förstördes, liksom många fiskebåtar som tidigare hade försörjt många i byn.
Jag åkte dit för att se hur det såg ut, jag träffade några som gick där i resterna av sina hus och sökte efter ägodelar och jag träffade människor som börjat inse att de aldrig skulle få se sina anhöriga igen.
Sen åkte jag vidare till tältlägret och den lilla pojkens ögon fick mig att stanna till vid hans tält. Hans mamma berättade för mig, med hjälp av en tolk, att familjens hus hade förstörts totalt, att de trots det haft en osannolik tur som överlevt, men att hennes syster var död och många, många av hennes vänner och andra släktingar.
Ett knappt år senare återvände jag till Ban Nam Kem för ett nytt reportage. Hur hade det gått för människorna jag träffade då, strax efter tsunamin?
Jag och fotograf Robban Andersson hade med oss bilder och visade för folk vi mötte, och tog oss på så sätt till ett litet hus där Tamasak och hans familj bodde nu. Vi överlämnade foton på familjen som tagits sist vi träffades, och vi pratade om året som hade gått.
”Jag har varit på fler begravningar än jag kan räkna”, sa Tamasaks mamma.

Åren har gått men jag har ofta tänkt på den här familjen och på byn och undrat hur det blev.
Och strax före nyår kom jag, Patrik, Milo, Jack och mina besökande föräldrar till en ö utanför Khao Laks kust, Koh Kho Khao, där vi hyrde ett hus under en vecka. För att komma till ön tog man en båt från just Ban Nam Kem.
Jag kände mig glad att vara tillbaka, och det var roligt att se att det fanns mycket fler fiskebåtar nu, och att det byggts upp några små butiker och till och med en restaurang.
En dag åkte jag och Patrik över till byn för att se om vi skulle kunna hitta Tamasak. Jag hade ju ingen aning om han bodde kvar eller vad som hänt.
Jag hade med mig en tidningsartikel med bilder på familjen som jag visade, och redan de första thailändarna jag frågade hade koll. En av dem erbjöd sig att köra oss, och så åkte vi några kilometer bort. SOS BARNBYAR stod det på en skylt när vi svängde in på en liten dammig väg som kantades av ett tjugotal små hus.
Vår chaufför stannade utanför ett av dem. Jag gick ut och kände genast igen Tamasaks mamma. Jag visade henne artikeln och efter en stund förstod hon vem jag var.
Då kom en pojke fram, samma bruna ögon, nio år äldre. Det var underbart att se Tamasak igen, 11 år nu.
De bjöd oss att sitta ner och en av få i den lilla SOS-byn som kunde engelska hämtades för att hjälpa till att tolka. Det blev en fin stund. Tamasak berättade att han älskar att spela fotboll och att han vill bli läkare när han blir stor.
Hans mamma berättar att det har varit tuffa år. Både hon och maken är arbetslösa. Huset har de bott i i åtta år, efter att SOS Barnbyar byggde upp byn efter tsunamin.
Vi går in och tittar i det oerhört enkla huset. På väggen i rummet sitter bilderna som Robban och jag gav till familjen när vi besökte dem ett år efter katastrofen.

Innan vi lämnade området häromdagen för att resa vidare hälsade vi på familjen igen, den här gången fick även Milo och Jack och min mamma och pappa träffa dem. Vi lämnade några gåvor och ett kort innan vi sa hej-då.
Jag önskar verkligen att Tamasak får bli läkare en dag, även om jag inser att hans förutsättningar tyvärr inte är de allra bästa. Och jag hoppas att jag kan träffa familjen någon gång igen, bara för att få se att de i alla fall mår så bra de kan.