No Comments

Vi tog båten från Balis nordvästra kust, och gick i land på ön Gili Air en dryg timme senare.
I den lilla hamnen trängdes varken taxibilar eller transferbussar – här finns nämligen ingen trafik över huvud taget. Inga bilar. Inga motorcyklar.
Istället väntade en häst och vagn på oss, och vi klev upp och skjutsades iväg längs den lilla sandprydda vägen till vårt mål och nya hem för tio dagar: Salabose Cottages.

Under vår halvårsresa i Sydostasien bor och lever vi gärna enkelt. Det här stället har en enda stjärna i betyg på internets bokningssajter, men i vår alldeles egna omdömesbok är det femstjärnigt.
Det är ju så oerhört individuellt, det där med smak. Men på den här resan är sådant vi verkligen uppskattar:
Närhet till havet.
Barnvänligt.
God mat.
Säkert för barnen att springa omkring och upptäcka saker på egen hand.
• Skön stämning.

Japp, det blev fem av fem! När jag skriver detta sitter jag på vår veranda, med den vita stranden och havet rakt framför mig. Någonstans längre bort hör jag mina barn skratta och leka med nya kompisen Rio, hans pappa jobbar här, och trots att barnen inte förstår varandras språk så leker de tillsammans hela dagarna.
Förut när jag letade efter dem hittade jag dem i köket, där restaurangens mat tillagas. Milo hade fått en rejäl bit vattenmelon och de lekte ihop med personalen på den lilla bakgården.

När vi hade ett litet födelsedagskalas på verandan häromkvällen tittade några ur personalen förbi. De slog sig ner, hämtade en gitarr och började sjunga och spela. Det blev en oerhört härlig kväll.
En annan kväll hade vi beställt färsk tonfisk till middag, och bjöds in att tillaga den tillsammans med kökspersonalen för att få lära oss mer om det indonesiska kökets hemligheter.

På Salabose Cottages finns ingen pool, inga lyxiga hygienprodukter i badrummet och ingen champagne på menyn. Rummen städas inte varje dag, och att förstå vilka öppettider restaurangen eller baren har är fortfarande helt omöjligt ännu efter en dryg vecka här, eftersom det tycks variera från dag till dag. 
Men när jag ser hur Amed i personalen lyfter upp Jack och tröstar honom när han råkar ramla på stranden, och hur kvinnan i köket med en blinkning sticker till Milo ytterligare en bit melon i smyg, och hur barnen får leka överallt och var som helst med sin kompis Rio, och när chefen slår sig ner vid vårt bord och pratar om livet och kärleken som om vi hade känt varandra i många år – ja, då är det fem stjärnor för mig.

Nu lämnar vi strax vår andra anhalt där vi stannat lite längre, och för andra gången på resan känner jag mig drabbad av separationsångesten (första gången var i villan vi hyrde på Bali, jag fällde många tårar när jag tog farväl av Wiwin som jobbade i vårt hus och som vi verkligen kom nära under dessa veckor)
Och nu ska vi säga hej då till goa lilla Rio, och alla andra på Salabose Cottages.
Men jag försöker tänka att det finns något väldigt ljuvligt i att saknaden bränner redan innan man ens har lämnat en plats.
Tillsammans med det där hoppet om att man någon gång, någon dag kommer tillbaka.


About the Author

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.