I 59 dagar har vår backpackerresa runt Sydostasien pågått.
Totalt ska vi vara borta i 194 dagar.
Just nu känns det som att svindlande mycket tid återstår. Vi har redan gjort så mycket, upplevt så mycket, sett och känt så mycket – och så har vi 135 dagar kvar.
”Tid är den moderna tidens lyx”, sa en holländsk kvinna som jag mötte på Bali till mig när vi satt och pratade. Och så är det verkligen.
Jag behöver inte bo på flådiga hotell eller äta förrätt och desserter varje dag, för mig handlar inte vår resa alls om det. Men tiden skapar möjligheter, på många olika sätt.

I skrivande stund befinner vi oss i luften mellan Bali och Singapore. Vi ska byta vårt långsamma Balitempo mot storstadsliv i en vecka, bo på ett enkelt hostel i den myllrande stadsdelen Little India och åka tunnelbana, svalka oss från hettan i lufkonditionerade shoppinggallerior och testa mat från Asiens alla hörn.
Om det hade rört sig om en kortare semesterresa hade vi sannolikt aldrig prioriterat Singapore som resmål, nej förmodligen ingen storstad över huvud taget. Egentligen känns vår familj mer som en ”bungalow-på-stranden och lata dagar vid havet”-familj än en storstadsfamilj (och även innan jag berikades med man och barn föredrog jag alltid att åka till strandresmål istället för på shoppingresor till New York och London)
Men tack vare all den där tiden vi har den här gången så kan vi unna oss att testa även det för oss mindre förväntade. Vi har varit i Hong kong, och nu väntar Singapore. Så småningom kommer vi också att besöka Malaysias huvudstad Kuala Lumpur, Thailands huvudstad Bangkok och den pulserande Ho Chi Minh-staden (fd Saigon) i Vietnam.
Och även om jag tror att vi kommer pusta ut lika mycket varje gång vi checkar ut från dessa stora städer och landar på någon strand någonstans så känns det kul att få in även dessa metropolerna i vår resa.

Det gäller också att bli kompis med tiden. Något som jag och Patrik pratade mycket om inför resan, och även nu under tiden, är att vi måste tillåta tiden att gå. Att låta vissa dagar bli vardagliga, kanske rentav lite långtråkiga, och att det är helt okej att inte upptäcka sevärdheter och aktiviteter dagarna i ända.
Vår Balivistelse avslutade vi med åtta dagar i hantverkarmeckat Ubud. De flesta dagar gjorde vi ”ingenting” alls (åtminstone inget som krävde utflyktsarrangörer, turistkartor eller kostade inträde) Vi tog det lugnt på morgnarna, barnen såg en film, jag jobbade lite, Patrik tog en morgonpromenad runt stan. Sen häng vid poolen. Lite yoghurt och macka på rummet, och kanske en kort sväng ut på gatan utanför vårt hotell för att kolla i någon affär. Hämtmat till vår veranda, eller kanske ett kort restaurangbesök.

Jag tycker att vi har hittat en bra rytm i resandet. Ingen av oss känner oss stressade av allt vi eventuellt inte gör, utan inser att återhämtningsdagarna och lugnet behövs för att låta alla upplevelser vi ändå är med om sjunka in; som dagen på cykel genom Balis inre, besöket i apskogen och eftermiddagen på Ubuds sprakande marknad.
Om en stund landar vi i Singapore och det blir full fart igen. Ikväll bekantar vi oss med Little India – och jag ser redan fram emot att frossa i nya dofter, färger och ljuvliga smaker.