Dagarna har passerat i långsam, behaglig takt.
När jag skriver detta är klockan tio på kvällen och jag ligger ute i det öppna uterummet – 3 x 3 meter, utan väggar, med halmtak mot dagarnas starka sol, och sköna madrasser och kuddar.
Ikväll fläktar det ingenting, så det är nästan på gränsen till för varmt.

Det är vår sista kväll i huset vi har hyrt i tre veckor på norra Bali, älskade Villa Beranda – vi har njutit av varje stund du har gett oss!
Det har varit en lyx att få vara här så länge, framför allt för att tiden har gett oss möjligheten att göra ingenting alls under många av dagarna. Och ändå har vi hunnit se oss mycket omkring.
Två gånger har vi besökt de fantastiska varma källorna, Air Panas, som ligger bara någon mil från vårt hus. Där vattnet sägs vara heligt och helande, och kunna bota diverse åkommor. Inte vet jag om det stämmer, men härligt är det hur som helst!
Vi har sett delfinerna leka ute på havet, och gjort båtar av palmblad som fått åka i forsen som följer efter det pampiga vattenfallet i mitten av ön. Vi har sett hinduiska tempelceremonier, och hade idag också den stora glädjen att få se ett traditionellt bröllopsfölje passera utanför på den lilla vägen där vi bor, med pompa och ståt, musik och vackra kläder.

För mig är Bali färgstarkt och nyansrikt, fascinerande och förtjusande. En liten ö som är som ett eget väsen, inklämt bland Indonesiens tusentals övriga öar. Med ett eget språk och hinduismen som sin religion, till skillnad från större delen av övriga landet som är muslimskt.
Bali har ju ett rykte om sig att vara ett tropiskt paradis, och för mig är det verkligen så, men på andra sätt än med de klassiska paradisattributen med långa stränder och vajande palmer (även om det också finns här)
Men det som förfört mig allra mest är att varje liten del av ön tycks sjuda av liv. Bara man färdas en liten bit i någon riktning så breder de trappstegsformade risodlingarna ut sig, träden med kaffebönor, bananer och mango, och blommor i alla tänkbara färger. Bakom nästa krök kan en svindlande utsikt dyka upp, bara sådär, och det finns alltid något nytt som verkligen fångar mig.

Milo och Jack har det också så galet bra här. Tre veckor som poolinnehavare har gjort dem ännu mer fisklika än de redan var innan. Treåriga Jack gör numera klockrena dyk, med huvudet först, i den djupa delen av poolen. Och armpuffarna är sällan på över huvud taget längre. Han tar sig fram ändå, oavsett djup.
Milo, våran femåring, tillbringar mer tid under ytan än över, och plockar upp så mycket saker han kan från djupet – alltifrån snäckor till leksaker och mammas gummisnoddar har slängts ner på botten de senaste veckorna, och allt levereras å det snaraste upp till poolkanten igen.

Minnena härifrån blir så oerhört ljusa, och även om det känns i hjärtat att behöva lämna vårt hem imorgon så ser vi förstås även fram emot fortsättningen.
Nu drar vi till en av Balis vulkaner och bor en natt i dess närhet, och därefter vidare till paradisön Gili Air utanför Balis kust. Där slår vi oss ner i en bungalow på stranden och fortsätter att ha det bara bra i några veckor.
Det blir nog alldeles underbart, det också.