No Comments

Trots oändligt många försök så har jag fortfarande svårt att kortfattat beskriva hur mycket resandet har betytt och liksom ständigt betyder för vår familj, även när vi är hemma. Men en sak, bland många, är leendena och alla skratten. Inte bara just när händelserna inträffade utan även långt efteråt.

Som imorse, när Milo och jag var i köket. En halvtimme kvar till det är dags att åka till skolan, havregrynsgröt i mikron, jag blandar min mugg med snabbkaffe.
– Mamma, minns du Monkey Forest?! säger han plötsligt.
Jag vänder mig om och tittar på honom, han står där och ler stort.
– Kommer du ihåg apan som tog lappen på Jacks barnvagn! Och en apa satte ju sig på mitt huvud!
Han skrattar, och jag skrattar också, och vi pratar en stund om de smått galna aporna och vad vi kommer ihåg därifrån.

SONY DSC

Det är snart 2,5 år sen vi var i Monkey Forest, ett naturreservat i staden UbudBali där det bor MÄNGDER av apor. Vi hade en fin och rolig dag där, och att det plötsligt – helt apropå – dyker upp ett minne från den gången i vardagsstöket hemma i vårt kök en kall februarionsdag. Det gör mig varm och väldigt glad.

SONY DSC

SONY DSC
(Ok, jag erkänner – jag var väldigt nöjd med mig själv efter att ha lyckats fånga detta ögonblick!)


Categories: Bali Resetankar

About the Author

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.