Igår kväll tvingades vi fatta beslutet att avliva vår katt Lilla My. För ett år sen gick vi igenom samma sak, då Lilla Mys pappa Skorpan lämnade oss.
Båda katterna har drabbats av en sjukdom i njurarna med väldigt snabbt sjukdomsförlopp, en ärftlig sjukdom. Veterinären kunde inte göra något, varken då eller nu.

Det är så himla sorgligt att mista ett djur. Och att se barnens sorg ger allting en helt annan dimension. Milo blev jätteledsen igår kväll när jag berättade att Lilla My var död, och Jack blev snarare arg nu på morgonen när han frågade efter Lilla My och jag försökte förklara att hon inte kommer tillbaka.
– Hon måste tillbaka oss! sa han bestämt, och vad svarar man på det?

Milo har haft mycket tankar om döden ända sedan hans älskade farfar Lars gick bort på sommaren för två år sen. Han saknar sin farfar oerhört, och vill ofta ha ett foto på farfar framför sig, särskilt om han är ledsen.
När Skorpan skulle avlivas gjorde vi iordning lådan som Skorpan skulle ligga i, med en mjuk filt i. Milo skulle då hämta en sak att skicka med sin kära vän.
Det blev en motorcykel till Skorpan, och han hade även med sig en leksaksvisp när han kom ner från sitt rum.
– Den ska Skorpan ta med till farfar eftersom farfar tycker om att laga mat!
För Milo var det alltså alldeles självklart att Skorpan skulle till farfar, och den tanken verkar ha blivit en tröst, kanske för oss alla fyra.
Så nu var det förstås alldeles självklart att Lilla My skulle ansluta till dem, och Milo tänkte igår kväll att de nog skulle ha roligt tillsammans och leka och ha kul, och kanske finns det till och med pool där de är.

Idag på morgonen var han ledsen igen och saknade både Lilla My, farfar och Skorpan.
Men plötsligt sken han upp.
– Jag vet! Vi kan bygga en rymdraket och åka med upp till himlen och hälsa på dom! Det var en smart idé mamma?!

Ja mitt hjärta, om det ändå gick så skulle jag göra allt för att du och din lillebror skulle få träffa de ni saknar så mycket igen.