Jag älskar män.
Jag har haft och har turen att ha många väldigt bra sådana omkring mig genom mitt liv.
En ständigt stöttande pappa. En klok och generös bror. Flera riktigt nära vänner, från gymnasiet och uppåt.
På journalistlinjen fick jag en vapendragare vid namn Fredrik. Vi är vänner än idag, 20 år senare. Och bland mina nära vänner inom mediebranschen finns också Lars, Andreas och Tomas.
Jag gifte mig så småningom med Patrik. Vi har två söner. Jag har även en extrafamilj bestående av min bästa vän och hennes make Magnus och deras barn.
Och även i det Degerfors-sociala-livet har jag ett gäng finfina män omkring mig.

Så det jag kommer skriva om nu handlar naturligtvis inte om alla män. Men det handlar om en del män.
#metoo har inte gått någon förbi.
Och det är märkligt nog så att det är först nu jag själv, på riktigt, har reflekterat över hur mycket konstigt jag har upplevt genom åren bara för att jag är kvinna.
Händer som tafsat i diverse barer, såväl i Stockholms som Karlskogas nattliv. Nedsättande och sexistiska ord riktade mot mig, i mejl, ropandes på stan, i telefon, på Messenger, gång på gång på gång genom alla år.
En numera ökänd medieprofil som tryckte sig envist emot mig på efterfesten i samband med en delfinal i Melodifestivalen och som enträget sms:ade sitt rumsnummer, gång på gång, och uppmanade mig att komma dit när festen var slut.
När man säger det nu kan det ju låta rätt konstigt, men då upplevde jag det inte som något särskilt uppseendeväckande.

Det var bara såhär det var.

Men nu, i samband med #metoo, kommer tankarna.
Jag vet att jag oftast har varit ganska hårdhudad och orädd inför alla de kommentarer och oönskade inviter jag har fått under åren. Men det kunde lika gärna ha varit annorlunda.
Tänk om jag hade stått i beroendeställning till medieprofilen när han drog igång sina övertalningsförsök på Melodifestivalens efterfest. Om han varit min chef, och jag lite mer osäker på hur jag skulle hantera det som hände. Om jag inte hade klarat av att säga ifrån. Om jag också hade blivit drogad.
Jag tänker på alla tjejer och fall jag känner till där det inte slutade med tafsande händer i barer och slemmiga sms och jobbiga närmanden.
Det är så många, och på sätt och vis är #metoo en så otroligt sorglig exposé av hur extremt vanligt detta är. Men ännu mer så är #metoo en kraftfull yttring, en samlad kraft som säger att nu får det vara nog. Att det räcker nu.
Nu börjar jobbet. Och det måste göras från grunden. I skolor. Hemma vid köksborden. Vi måste lära barnen att det är schyssthet och respekt som gäller. Alltid.
De schyssta männen måste också säga ifrån. Ta diskussioner. Ta ställning mot de nedsättande orden och handlingarna och stå upp för det enda rätta.

Till alla ni ovan nämnda män i mitt liv: Tack för att ni är där. Och tack för att ni gör det så oerhört lätt att veta att #metoo inte handlar om alla män.
Den delen av debatten blir bara konstig, de som ilsket undrar om man inte ens kan ge en tjej en komplimang längre utan att det ska misstolkas.
Jodå, det går jättebra. Det går jättebra att vara vänlig och respektfull och säga något fint till mig. Inga problem alls.
För jag älskar män, så är det verkligen.
Men inte alla män.

***
Text publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 27 oktober -17