Det finns ett stort ”problem” med att ha upplevt en fantastisk långresa tillsammans med sin familj.
Man vill åka igen.
Uppleva mer. Se ännu mer. Och ännu mer, och ännu mer.

Vi träffade några familjer under resan som gjorde en lång resa som ett undantag, som något som bröt av och som var jättebra då men som sannolikt inte kommer följas av flera resor av samma slag eftersom de kände sig nöjda med att ha gjort detta äventyr som en häftig och minnesvärd engångshändelse.
För oss är det tydligen annorlunda. Vi tillhör nog snarare kategorin ”Mycket vill ha mer”, vare sig vi vill eller inte.

Det är klart att det hade varit enklare om man hade känt sig mätt på att åka runt. Istället kan jag och Patrik ha konversationer i stil med:
– Kommer du ihåg det där paret vi mötte i Laos, dom sa ju att det var otroligt enkelt att resa runt i Colombia.
– Ja, men vet du om det finns tåg där, eller hur reser man?

Och så är det igång.

Samtidigt är jag ju naturligtvis glad att det är såhär, att det hela tiden väcks nya drömmar. Det är roligt, och det är vårt sätt att leva.

Så: Det kommer mera…

Milo och jag ombord på en liten trampbåt på en konstgjord sjö i staden Dalat, Vietnam