No Comments

Vi har ju rest en hel del med våra barn, och jag rekommenderar det ständigt till alla som har möjlighet.
Men visst har även vi råkat på en del lite tuffa/jobbiga situationer, och jag tänkte dela med mig av dem här (inte för att avskräcka er, men precis som hemma så är ju inte heller resandet en ständig dans på rosor 🙂
Jag börjar med tre lite annorlunda resminnen från Thailand:

• Tidig morgon i februari 2012, Koh Lanta. Vi går på minibussen utanför vårt resort. Bussen åker vidare och hämtar upp så mycket folk och packning att det är helt omöjligt att förstå hur vi ska kunna komma en meter framåt. Men vi börjar rulla – fem timmars bussfärd till staden Surat Thani ligger framför.
Efter tio minuter kräks Jack. Då var vi inte tuffa kan jag säga. (I Surat Thani skulle vi dessutom vidare med färja till Koh Phangan där nattens boende redan var bokat…)
Vi förberedde oss på att gå av och helt enkelt lösa situationen på annat sätt. Men Jack repade sig direkt och satt snart och lekte och pratade på som vanligt, så vi beslutade oss för att köra på. Och resten av resan gick hyfsat bra.

• Spindeln i badrummet på en av öarna vi besökte på förra resan. Stooor och helst närvarande och synlig nattetid. Jag själv är extremt fånig när det gäller insekter och ville helst bara skrika rakt ut varje gång jag såg den, men höll inne med det för att inte skrämma barnen (som jag inte trodde sett spindeln)
Långt senare började Milo prata om just den bungalowen, och berättade glatt och detaljerat om spindeln som bodde i badrummet…

• Min feberfrossa som plötsligt slog till just när vi skulle resa med bil i sex timmar mellan Phuket och en liten stad på thailändska landsbygden, Thung Song varifrån vi sen skulle åka tåg. Det var första Thailandsresan, Milo var nio månader.
Jag satt i bilen och frös som besatt. När vi stannade för att tanka och ta en paus gick jag ut och ställde mig i den gassande solen för att få värme medan resten flydde in i skuggan.
När vi kom fram till den mycket enkla stationen (där vi var de enda västerlänningarna jag tror någonsin hade skådats på platsen) la jag mig ner på marken med en ryggsäck som kudde, och världen snurrade.
En bit bort såg jag hur det sprang råttor runt runt på perrongen. När Patrik kom tittade jag upp på honom med feberdimmig blick och sa “Jag vet att det egentligen är råttor som springer därborta, men jag låtsas att det är kattungar”…

Tåget var många timmar försenat, det blev en låååång kväll på det här golvet på järnvägsstationens perrong i Thung Song. Men jag blev bättre på tåget under natten, och tror jag var i princip frisk nästa morgon.


Categories: Thailand

About the Author

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.