En väldigt vanlig reaktion vi får när vi berättar om jorden runt-resan är ”åh, vad modiga ni är!”. Jag kan förstå det. Jag förstår att det är en modig sak att göra.
Men på sätt och vis känner jag mig ändå inte så jättemodig, utan det känns på något sätt mest naturligt och ganska självklart.
Det är såhär med mig att jag ibland tycker om att reflektera över vilka vändningar livet har tagit och varför. Det här att det ena påverkar det andra, som ibland ger något helt annat än vad som var tänkt från början.
Och jag är nog lite särskilt reflekterande just ikväll, eftersom min mamma och jag ikväll har hållit ett gemensamt föredrag i en kyrka i Karlskoga om våra två sammanflätande livsresor.
Om mammas val att byta yrkesbana och börja läsa till präst när hon var mitt i småbarnsåren med familj och barn, om mitt yrkesliv med intensiva/roliga/galna/späckade år på Expressen, och så mammas sjukdom som vände upp och ner på tillvaron.
Ovissheten, de olika diagnoserna, operationerna, den ständiga tillvaron i dödens väntrum. Och allt detta parallellt med att jag jobbade otroligt mycket med tsunamin för Expressens räkning, både på plats i Thailand och hemma i Sverige.
En bild som nog kan anses som svår och väldigt jobbig att behöva titta på. Men jag tänker att det var ju såhär det var. Det var verkligheten, som den var då. Vi levde med döden hängande som en ständig skugga omkring oss i ett halvårs tid, då mamma var drabbad av en mycket mycket ovanlig sjukdom där egentligen allting talade mot att hon skulle överleva
Jag förändrade mitt liv väldigt mycket efter de här åren. Karriären blev till exempel inte så viktig längre, i alla fall inte på det ”förväntade” sättet. Jag var nyhetschef på nöjesredaktionen på Expressen då, och jag tyckte jättemycket om det. Det handlade aldrig om att jag inte trivdes med det jag gjorde.
Det var bara det att hjärtat ville något annat ännu mer.
Jag längtade efter ett annat lugn i min tillvaro. Ville vara nära min familj, ville andas mer, skapa min egen karriär, på mitt sätt.
Detta vykort gav jag till mamma när hon sa ja till sitt hjärtas röst och inledde sina studier på plats i Uppsala för att bli präst. Ord som följt oss båda sen dess, och betytt mycket.
Idag kan det ju framstå som så enkelt. Men det var stora val, då.
När jag och Patrik valde att leva ett gemensamt liv så valde vi nog egentligen samtidigt att inte nödvändigtvis alltid leva efter ”normen”.
För den hade vi båda redan brutit genom att välja varandra.
Vår gemensamma nämnare har alltid varit äventyren och det oväntade snarare än det tillrättalagda och enkla.
Jag kan förstås aldrig säga att jag är glad att mamma blev svårt sjuk, eller att jag är glad att tsunamin inträffade så att jag fick möjligheten att möta människor som Malin, Maria, Bob och många andra som drabbades svårt som gett mig en helt annat syn på livets värden och hur jag egentligen vill leva.
Men det hände, och det förändrade.
Jag är ganska säker på att jag inte hade valt kärleken till Patrik om jag hade träffat honom innan allt det som hände under de där åren. Det var förändringen som gjorde det möjligt.
Modig? Ja. Men framför allt var jag och vi modiga för tio år sen, när vi öppnade upp våra liv för varandra.
Det vi har framför oss nu är mer en följd av det modet.
För egen del känner jag mest just nu att jag vill leva och uppleva i mitt liv, och jag vill göra det närmast dem jag älskar mest. Det känns inte så modigt, även om jag som sagt verkligen förstår den reaktionen.
Men jag känner mig så väldigt redo! En investering i familjen, brukar vi säga.
Och det är det ju.
En investering i att – vara tillsammans.
Mamma, Milo och jag på thailändska ön Koh Kho Khao, januari 2014.
I Singapore botanic garden, november 2013.
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Kloka tankar! Glad att jag hittat hit så jag kan följa er!
Ni gör helt rätt och det ska bli spännande att följa er jorden runt resa! Vi är också sådana som inte följer normen och vi har en helt annan syn på hur vi vill uppfostra eventuella framtida barn än vad gemene man i Sverige har!
Hej Ulrika!
Intressant!
Roligt att du vill följa oss. Såg vid en första hastig blick på er blogg att ni är ute på en spännande resa ur flera aspekter. Jag ska gå in och läsa lite mer noggrant.
/ida
Fantastiskt fint inlägg Ida och så bra skrivet!
Ibland sker saker i livet som får oss att inse vad som egentligen är viktigt. Det är synd att det ofta måste krävas något vi önskar inte skulle hänt men det bra att vi i såna lägen får upp ögonen för vad som egentligen borde prioriteras <3
Tycker ni gör helt rätt i ert sätt att leva och med resan ni har framför er, ska bli väldigt kul att följa!
Tack snälla du!! Vad glad jag blev för din kommentar!
Jag läste nu din ”om mig”-presentation på din blogg, och den var ju jättehärlig. Jag kommer fortsätta att följa dig där.
Vi hörs! 🙂
🙂 Tack så jättemycket <3
Så sant, så sant. Min pappa gjorde karriär när vi var små och jag minns en dag hur han kom in i huset och kändes som en främling när jag var liten. Han jobbade sent ofta och 6 dagar per vecka i perioder och hade ofta migrän när han var ledig. Han pratar idag om hur han ångrar det, hur han tar igen de åren han inte lade på oss, nu med sina barnbarn.
Det är modigt att hoppa av tåget på det sätt som du/ni gjorde. Det är ju ett drömjobb i mångas ögon i en bransch som dessutom är rätt tuff. Det krävs mod att tänka själv, framför allt i ett land som Sverige där man lätt ifrågasätts om man går utanför normen. Här på NZ bryr sig inte folk om vad andra gör lika mycket, befriande skönt. 🙂
Jag drev flera företag inom design när jag födde Caesar och allt det blev bara mer och mer oviktigt när han kom. För mig blev det viktigare med ett jobb som gav mig balans och därför skolade jag om mig till ekonom, ett jobb som ger rätt bra betalt men där man kan välja en position som inte är alltför ansvarsfull heller. Just nu jobbar jag 2-3 dagar per vecka och trivs superbra med det.
Vad intressant Marie! Jag tror det är så sorgligt vanligt med berättelser som du beskriver. Jag jobbar på sätt och vis en hel del, men försöker alltid sträva efter balansen, och att alltid, alltid hitta tid till familjen och barnen.
Resandet har blivit den form där jag har lättast att koppla bort och koppla av, och jag älskar det som det ger oss.
Inspirerande att höra också om dina val.
Vore verkligen toppenroligt att träffas när vi kommer till NZ, känns redan som att jag känner dig litegrann och som att vi har MYCKET att prata om 🙂
När en av min mans vänner omkom väldigt dramatiskt i en drunkningsolycka 28 år gammal bestämde vi oss nog lite omedvetet för att inte vänta så förtvivlat länge på ”rätt” tillfälle att göra saker vi drömmer om. Livet kan ju liksom hinna ta slut, som det gjorde för Andreas, min man vän.
Jag känner igen kommentarerna om att man är modig men att man själv inte känner att man gör något så jättemodigt, bara naturligt. Så kände vi också när vi sålde vårt hus och flyttade utomlands. Att vara modig för mig är att göra saker man egentligen är lite rädd för men jag var inte så rädd för att flytta utomlands faktiskt. Det var något vi drömde om så då gjorde vi det 🙂
/Linnea i Bayern
Hej Linnea!
Intressant att läsa om dina erfarenheter. Tittade in på din blogg, och var intressant att läsa mer om ert val att flytta dit.
Precis, vi vet inte så mycket om den tid vi har, mer än att vi har den just nu.
//ida
Så starkt, så berörande fina Ida. Så klokt att leva i livet, medan vi har det. Jag blev ”annorlunda” redan som 15-åring. Då insjuknade och dog min älskade storebror Raymond. Man kan inte oja sig över ”rätt kläder”, att vara rätt – för killar, tjejer och alla andra, när man står bredvid sin starka modiga förebild som tynar bort och dör framför dina ögon på fyra månader. Man tvingas bli en brådmogen 15-åringen, trots att man förtvivlat gärna vill(e) vara som alla andra.
Ni är modiga – men ni är framförallt kloka.
Kram Rosita
Men åh, Rosita. Vilken tuff erfarenhet. Det förstår jag verkligen har påverkat dig mycket.
Tack snälla för din kommentar.
Kram!
Intressant att läsa!
Det är ju jobbigt när man är mitt i de där svåra välja-perioderna i livet, men skönt när man valt och fattat beslut om vart man ska.
Tack Gunilla! Ja, och ibland intressant att tänka tillbaka och kanske rentav tillåta sig att vara stolt över de val man gjorde, särskilt de som kanske gick bortom det förväntade.