Resdagarna är alltid lite speciella. I början av veckan reste vi från Ko Samed till Koh Wai, en resa som började nio på morgonen med speedboat från vår strand på Samed, en kvart in till piren på fastlandet i Ban Phe. Där hade vi en chaufför som väntade, två och en halv timmes bilfärd till nästa hamn, Laem Ngob. 

Detta var en lång betongpir ut i havet, några bänkar med tak över och… ingenting mer. Här blev vi sittande i 2,5 timme i väntan på nästa (försenade) båt. 

Där hade vi nog sett framför oss åtminstone en liten restaurang eller minimarket, men det var ju fel. ”Glassbilen” (egentligen en moped med en kylväska på flaket) kom förbi en gång så barnen fick glass. Men thats it.

Nästa båt hade bara en träbänk med fyra sittplatser, det var nämligen framför allt en fraktbåt för varor  som skulle ut till den lilla ön.

Så vi fick liggplatser ovanpå motorn (!) istället. Men det gick bra!

Båtfärd i ett par timmar och tillslut, nån gång efter fyra på eftermiddagen var vi framme på Koh Wai.

Och vi är superstolta över våra barn, inte ett enda gnäll på hela dagen, inget tjat om när vi skulle vara framme, de gillade läget och verkade nöjda ändå. De fick mycket välförtjänt beröm av oss på kvällen.

För visst kan det vara tjafsigt och gnälligt även i paradiset, men oj vad det är värdefullt när det INTE infaller under låååånga resdagar!