Så blev det dags att fortsätta till Picinguaba.

Vi sa farväl till segelbåten Brenda, tog våra väskor och knallade upp till busshållplatsen och hade tur – lokalbussen kom direkt. Vi gick på och åkte med till Picinguaba.
I denna lilla brasilianska fiskeby nästan mitt emellan Sao Paulo och Rio de Janeiro vid Atlantens kust bor det 400 personer, och här hyrde vi ett hus för en vecka.
Eftersom det kom lite snabbt på, att vi skulle spendera så pass mycket tid i Brasilien, så var alltså researchen ganska obefintlig. Här var det mest så att jag gjorde en kartsökning på Airbnb någonstans norr om Ubatuba… Och så hamnade vi här!

Under en veckas tid såg vi inga andra turister. Det var verkligen otroligt roligt att befinna sig på en plats så befriad från tillrättalagdhet för besökarnas skull. Här blev vi välkomnade hem till deras värld, men allt pågick som vanligt. Den lilla, med betoning på lilla…, butiken hade öppet lite som den ville (och inte, till exempel, när ägaren fick lust att ge sig ut och surfa…)

Vi har den blåa lilla dörren och övervåningen över garaget – det är vårt fönster ni ser!

Huset bestod av ett vardagsrum med bäddsoffa, en köksdel, ett sovrum och badrum. Alldeles tillräckligt, och för oss är det alltid lyx med flera rum. Utrymme kan vara skönt då och då!
Men här var det framför allt utsikten och läget som blev den största behållningen. Vilken plats!

Vi har fortsatt på vår inslagna linje; att göra så lite som möjligt.
Eller ja. En hel del skolarbete. Jag har läst massor. Jobbat. Vi har badat. Killarna har spelat fotboll på stranden i timmar varje dag och lekt med nyvunna kompisar.

Och eftermiddag när fiskebåtarna kommit in har vi köpt färsk fisk, runt 30 kronor för 2 kilo fisk.
Förstår ni vilken lyx?!
Särskilt Jack har varit så himla nöjd. Han älskar verkligen att äta fisk, det kan han göra sju dagar i veckan.
(han sa härom dagen att “om det skulle ligga 99 superlyxiga hamburgare på en rad och nummer hundra var en tallrik med fisk så skulle jag ändå ta fisken” – Ja, ni hör ju!)

Jack på stranden för att handla fisk av fiskarna som just kommit in efter dagens jobb. Detta utspelar sig kanske sju steg från vår ytterdörr.

Bild tagen från vårt fönster.

Tankarna på hemma blir allt mer påtagliga, såklart. Det närmar sig, verkligen, hemresa. Bara några veckor kvar.
Samtidigt har vi mycket kvar att uppleva, så det blir så blandade känslor. Ibland känns det som att vi ska hem imorgon, nästa stund känns det riktigt länge kvar.
Jag håller på att formulera tankarna om hur det faktiskt känns. Är inte riktigt framme än.
Men ja, hemma är mer närvarande än nånsin. Och jag får ibland jobba lite med att vara kvar i nuet, och inte hamna för mycket i det som väntar därhemma.

Hittade en panoramabild som Milo har tagit, den är himla bra tycker jag! Ni ser vårt blåvita hus till vänster i bild!

Mer om de tankarna kommer. Mycket mer.
Men först ska jag berätta att det hände en totalt oväntad sak i Picinguaba. Man kan tycka att vi varit med om ganska mycket redan under vår resa, men detta hade aldrig hänt förut: Vi fick en egen hund.
Helt plötsligt. Utan förvarning.
Och jag är inte ens särskilt förtjust i hundar, men här – i Picinguaba – kom undantaget.

Snart ska jag berätta om Pisco. Vår kära fina Pisco.

**

Här samlas <a href=”http://www.attresamedbarn.se/category/brasilien/” target=”_blank”>alla våra inlägg från Brasilien</a>

<a href=”http://www.attresamedbarn.se” target=”_blank”>Tillbaka till startsidan</a>