Jag får erkänna att min relation till hundar inte är den bästa. Särskilt inte i utlandet. Jag har upplevt lite för många lösspringande hundar som kommit lite för nära, och eftersom jag även hemma i Sverige alltid har haft svårt för hundar av ”komma nära och gärna hoppa upp på benen/kroppen”-typen så har det hela nog bara blivit sämre av allt resande.

Men som man brukar säga; Plötsligt händer det.

Vi flyttade in i vårt hus i Picinguaba, och från första dagen hade vi en liten hund liggande utanför vårt hus.
Inte så mycket mer med det, det var säkert tio hundar som gick omkring lite överallt där i byn.

Men så kom strax kvällen/natten då jag skulle försöka ladda upp bilder och film via nätet. Det var lite bråttom, och vi hade inget wifi i vårt hus. Så när barnen och Patrik skulle lägga sig och jag ändå inte var sov-trött så bestämde jag mig för att gå ut och gå bort till det enda stället i byn vi lokaliserat med wifi; en restaurang som nu var stängd sen flera timmar men vi hade förstått att modemet var påslaget hela natten, så om man bara satt på en viss punkt på trottoaren utanför, så… (jo, ni ska veta att vi ibland kämpar rejält för att få till några inlägg på instagram och ett och annat blogginlägg 🙂 🙂 )

Hur som helst.
Jag gick ut. Klockan var kanske 23 på kvällen. Mörkt, förutom ett par gatlampor och månen.
Jag gick längs stranden en bit, och upptäckte att den där hunden som legat utanför vårt hus sen vi kom följde med mig. Han vek inte av en halvmeter, utan höll sig till mig. När jag satte mig på wifi-platsen på trottoaren satte han sig bredvid. Och där satt vi. I flera timmar.

Jag tar alltså en selfie med en hund. Definitivt för allra första gången. Ni som känner mig väl förstår nog i och med denna bild vilken speciell plats Pisco fick hos mig 🙂

När jag tillslut var klar följde han med mig tillbaka, ända fram till dörren.
Och nästa morgon var han på plats igen, och följde med Patrik på morgonpromenad.

Den dagen då han följde med hela familjen på en sex-kilometersvandring och hängde med oss på stranden en hel dag förstod vi att vi ju måste ha ett namn på vår hund. Patrik hade då redan kallat honom för Sicko i någon dag, efter en brasiliansk fotbollsspelare.
Men jag hade lite svårt för namnet eftersom jag tyckte det lät som att vi tyckte han var sjuk.
Milo gjorde om det lite snabbt, och då blev det Pisco. Precis som en typisk Peruansk drink, för övrigt. Och samma start på ordet som byns namn; Picinguaba.

I en hel vecka följde Pisco varje meter vi gick. När vi var på stranden var han med. Han sprang efter pinnar som barnen kastade, låg och vilade intill när vi badade, och väntade troget utanför affären medan vi handlade.
Det var helt otroligt.

Vi förstod aldrig om Pisco egentligen tillhörde någon annan, och ett litet problem i denna by var att nästan ingen pratar ett ord engelska (verkligen inte ett enda ord) och vi kan inte portugisiska, men jag har svårt att tro det eftersom vi såg honom det första vi gjorde när vi vaknade och det sista vi gjorde innan vi somnade.
Han såg dock ut att må bra, såvitt vi kunde bedöma.
Vi gav honom lite mat ibland ute på utflykterna han var med oss på, men vi försökte låte bli att ta med honom upp till vårt hus, ifall han nu tillhörde någon annan, och för att vi inte visste om vår husägare skulle uppskatta detta…

Men vi hade mycket fin tid ihop på dagarna.
Det var väldigt fint att få lära känna Pisco, och vi är glada över vår vecka med vår hund.

Att lämna Pisco var förstås inte roligt. Alls.

Trots att det verkligen var han som valde oss, och verkligen tog oss till sin familj denna vecka, så kändes det lite som att vi övergav honom när vi åkte. Vi kan bara hoppas att han inte känner det så, utan att vi gjorde rätt som gav honom all vår kärlek den vecka vi var där.

Kära lilla Pisco. Vi saknar dig. Ta hand om dig, och ha det så bra

**
Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan