Den är lika tung varje gång.
Jag har börjat kalla den för det, resebaksmälla. Som ett pris man får betala för det som var roligt då.

Jag tycker egentligen att jag borde skämmas. Sitta härhemma och deppa – efter att jag faktiskt har fått uppleva en underbar månad i Thailand. Och jag tränar och tränar, jag har mitt motto som brukar fungera bra, men tyvärr inte just efter jag kommit hem från en resa.
Dont cry because its over – Smile because it happened.

Och snart blir det så, det har i viss mån redan börjat. Jag njuter av bilderna. Njuter av minnena.

Men jag önskar så mycket att jag var kvar. Kvar där tillsammans med min familj.

Jag saknar oss i Thailand. Och allting just nu går fortfarande lite tyngre. Lusten att blogga, lusten att jobba, lusten att hitta på roliga saker.
Jag försöker kurera mig med bilder, och det funkar hyfsat.
Dessutom kurerar jag mig genom att planera för nästa resa, och det funkar ännu bättre…

(Men det här att det är 15 minus, blåst och yrsnö ute gör det ju inte lättare kan jag säga. Ge mig åtminstone vår tack…)