Jag har en sån där morgon när jag tänker mycket på vår långa Asienresa (alla inlägg samlade i kategorin 194 dagar). Det började med att jag såg en bild på Facebook på vår vän Wivin som vi lärde känna på Bali, och så drog alla tankar igång. Har tittat på lite bilder och känner som alltid en stark längtan tillbaka.

Igår slutade Milo dagis efter fem år på Skogsdungens förskola. Det har varit otroligt bra år, vi har verkligen haft tur med fina pedagoger som ger massor av trygghet och verkligen bryr sig. Eftersom vi var borta ett halvår i vintras så blir det ju naturligt att vi pratat med pedagogerna om hur resan påverkat barnen. För det första gick ”återanpassningen” extremt bra, Milo och Jack sprang bara in och fortsatte leka med sina kompisar som om ingenting hade hänt. Och vi tycker nog alla att barnen har växt under resan.

Jag är ju förvisso part i målet, men jag tycker verkligen att resan har fört med sig så mycket bra. Barnen är självständiga och bråkar faktiskt nästan aldrig. Det är ju svårt att säga vad som beror på vad, men i Asien fanns ju liksom inte utrymme för bråk, det rådde i princip nolltolerans av det enkla skäl att det blir för jobbigt att bråka på liten yta och när alla är tillsammans hela tiden. Det där märkte barnen själva rätt snabbt, så det var inget vi behövde upprepa särskilt ofta.
Efter resan leker de ofta timme efter timme på egen hand, både inne och ute. Visserligen har de också blivit äldre, men jag tror också på att de växte av att resa. De fick ta en hel del ansvar, bära sin väska, gå själva fast det kanske var sent, passa tider, stå i köer, vänta på bussar som aldrig kom på tråkiga perronger, ständigt nya miljöer, alltid engelska omkring dem, osv osv. Jag tycker vi har ett lugn och en harmoni i hela familjen efter resan, alla är trygga, barnen trivs med varandra och gillar att ”vara stora” i olika situationer, klä på sig själva, hjälpa till, ta hand om mindre barn mm.

Vi drömmer förstås om nya resor, inte minst för att se barnen växa och utvecklas ännu mer. Jorden runt nästa gång…?
Vi hoppas…

Tillsammans med Wivin sista dagen vi hade ihop på Bali