1. Det berikar.
Jag vet inte hur mycket vi hade gått miste om under våra resor om det inte hade varit för Milos och Jacks vakna sinnen. De ser ofta andra saker än vi, kan vara en vacker blomma, ett roligt litet djur, en detalj på en restaurang, en dold Buddhafigur i en park, en sång, en människa som gör något oväntat eller annorlunda, en doft, en rolig skylt… Finns tusen exempel!
2. Man planerar smartare.
Vi säger ofta saker i stil med att ”det kan ju vara skönt för barnen om vi inte klämmer in allt på en dag” (tex i en storstad där vi vill på museum, se några olika stadsdelar, shoppa, äta på en viss restaurang, se sevärdheter…)
Men det är ju ärligt talat lika skönt för oss att inte pressa in allt samma dag.
Barnen blir förevändningen för en smartare planering, som gynnar alla.
3. Det är roligare.
De underfundiga kommentarerna, alla skratten och glädjen i att se sina barn i nya härliga/intressanta/spännande miljöer. Så värdefullt!
Varför göra livet krångligt, när det kan vara enkelt…?
4. Det är enkelt.
Jo, så är det. Om man bestämmer sig för att det ska vara det. Jag generaliserar lite nu men tror ofta att vi föräldrar har som inställning att det ska innebära krångel att resa med barn. Och då är ju sannolikheten större att det blir krångligt/jobbigt.
Vår erfarenhet är att barnen växer med uppgiften, de blir ”stora” av att få ta lite ansvar – om vi låter dem göra det och inte utgår från att tex en lång flygresa kommer bli skitjobbig, eller att det ska bli problem med den nya maten på resmålet, eller vad det nu är.
Jag tror faktiskt att det ofta är föräldrarna som gör det komplicerat, inte barnen…
Köar till färjan till Koh Phangan, Thailand, vintern 2012.
5. Tiden tillsammans.
Den kan man såklart ha hemma också, men i alla fall jag har en tendens att hamna mer i mina egna grejer och andra måsten när jag är hemma än att fokusera fullt ut på barnen. Försöker jobba på det men det är inte alltid enkelt.
Att resa med barnen, långt eller kort, ger så mycket obruten TID som vi alla njuter av.
En alldeles ljuvlig dag i Storforsen, Norrbotten, sommaren 2014.
6. Det ger nya möten.
När vi reser tycker vi mycket om att träffa andra människor, både andra resenärer och invånare i landet vi befinner oss i. Inte sällan sker dessa möten genom barnen; de börjar leka med andra barn, börjar prata med en servitör på en restaurang eller med ett gäng svenskar de hör prata på stranden, eller vad det nu är.
Möten som vi vuxna sen hänger på, och som kan resultera i alltifrån en trevlig stund till nya kunskaper, en rolig kväll och ibland även vänskaper som består.
På en tågresa i tredje klass längs med floden Kwai i Kanchanaburi i Thailand 2009. Milo är nio månader och vi är ute på en tvåmånaders-luff med honom.
7. Det skapar gemensamma minnen.
Milo och Jack älskar att höra anekdoter och berätta egna minnen från våra resor. Särskilt mycket gillar de att höra hur det var när de var bebisar, och om tokiga/roliga saker som skedde då. Deras rum är fyllt av foton från resor; när de rider på vattenbuffel i norra Thailand, med olika kompisar från andra länder, ute på risfält, med mera.
De refererar ofta till upplevelser vi gjort tillsammans, både i Sverige och långt borta, och själv bär jag också med mig alla minnen och foton som mycket, mycket värdefulla ägodelar.
Jacks ettårsdag firades i ett tält på ön Laoliang i Thailand. Han älskar berättelsen om hur det inte fanns någon tårta att köpa, men vi hittade chokladmuffins som han åt i tältet, och sen ville han spela fotboll på stranden.
Cykeltaxi i Hanoi, Vietnams galna, roliga och ganska hysteriska huvudstad där vi hade en rolig vistelse vintern 2014.
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Very nice post. I just stumbled upon your blog and wanted to say that I’ve really enjoyed browsing your blog posts. In any case I’ll be subscribing to your feed and I hope you write again soon!
Reading your article helped me a lot and I agree with you. But I still have some doubts, can you clarify for me? I’ll keep an eye out for your answers.
Många bra perspektiv där! Jag reser oxå runt jorden nu, dock en kortare sväng på 100 dagar och en väldigt intensiv resa utan barn men jag ser fram emot att få resa med barn i framtiden men då kanske i ett litet annat tempo. Ser till att börja följa dig på instagram och gilla din sida på Facebook 🙂
Detsamma! Varmt tack för kommentarer! Det är ju superkul med din resa också, och 100 dagar hinner man ju en del på 🙂
Vi hörs igen!
Jag håller med dig på alla punkter! 🙂
Jag tänkte ”oj oj vad dyrt det kommer att bli när vi ska resa 4 personer istället för bara två hädan efter” när vi fick barnen men det är faktiskt inget jag ägnat en tanke sen dess. Vi planerar grymt mycket bättre, reasearchar efter roliga upplevelser som vi alla gillar vilka ofta är billigare än de aktiviteter vi var sugna på innan barnen och vi bokar inte dyra och centralt belägna boenden så ofta för att vi vill ha det lite lugnare nu. Problem solved! 🙂
/Linnea i Bayern
Ja men precis!! Planering är grejen 🙂
Att resa med barn lägger absolut till en extra dimension på resan! Dels det du har skrivit ovan och dels att man lär sig så himla mycket. Både barnen och föräldrarna. Man får frågor och tar reda på saker. Man lär sig hur saker funkar i olika länder. Om kulturer och traditioner och konsekvenser av dem.
Vilken härlig lista, jag kan inte annat än att hålla med! Jag tycker att vår dotter har snarare berikat vårt/mitt resan än stjälpt det, som många verkar tycka att barn kan göra. Jag får ofta frågan vad man ska tänka på när man reser med barn, men jag har sällan svar på den frågan för jag tycker inte att det är så himla mycket speciellt man behöver tänka på, mer än att slappna av och inte oroa sig så mycket.
Ja! Jag känner så väl igen det där, att man själv ju liksom inte ens tycker att det är en grej… Utan bara naturligt. Jag tror din sista mening sammanfattar det mesta: ”…mer än att slappna av och inte oroa sig så mycket”
Tack för din kommentar, som också gjorde att jag hittade till din blogg = kul!
//ida
Helt rätt! Sedan vi skaffade barn har vi lugnat ner tempot på resandet lite och i ärlighetens namn använder jag nog Caesar ibland som förevändning, då jag själv måste smälta alla intryck ibland. Reser man under en längre period orkar man inte vara ute kl 8-20 varje dag för att se och göra nya saker, i alla fall inte jag. 🙂
Dessutom skapar resande mindre fördomsfullhet. Min kompis från Namibia sa att Caesar nästan var det första svenska barn som inte har reagerat på henne med lite skepsis. Han tog henne i handen och de var kompisar från första mötet. Han ser inte hudfärg eller kulturskillnader på samma sätt som barn som inte har mött andra kulturer/människor tror jag.
Åh vad jag instämmer i det där med mindre fördomsfullhet! Jag har flera liknande berättelser själv. Våra barn är också helt obrydda om hudfärg, hårfärg osv på människor vi träffar.
Och visst behöver man tid att smälta intryck ibland! Och precis det tror jag gynnas av att resa med barn, vi kan ”skylla” på dom för att inte pressa ihop och pressa in allt.
Ja verkligen så mkt glädje!!!!! Så många bra argument!!!! Kramar