Vi stod där i incheckningskön. Gott humör, strax våran tur att checka in på Air Asia-flighten mot Kuala Lumpur.Dags att ta fram passen.

Då. Tre pass?!

Det ska ju vara fyra…

Patrik och jag tittar på varandra och inser i samma sekund: det är kvar på hotellet. Någonstans i receptionen på ett lägenhetshotell en bit utanför centrala Colombo ligger Patriks pass. Inlämnat som deposition när vi checkade in.

Mindre än två timmar kvar till avgång. Patrik får panik i blicken. Till Milo och Jack säger jag lite svepande något om att vi väntar en stund med att checka in.
Fokus. Vad gör vi?

Slut på pengar att ringa för på båda våra lokala simkort, och vi har redan passerat en första säkerhetskontroll. Finns inget ställe att snabbt köpa refill på till kortet.

Men jag har surf kvar! Sms:ar till Chanditha som jobbar på resebyrån Aitken Spence Travels. Vi bokade transport via dem i början av resan, och Chanditha hjälpte oss också med en massa tips om besöksmål och hotell.
Plus att han lämnade sitt mobilnummer och sa att vi kunde ringa när som helst om det var något…

Så jag messar. Förklarar att det är panik. Kan han hjälpa oss att få ut passet och på nåt sätt få det till flygplatsen?
Inser att det är söndagkväll. Han kan ju faktiskt ha annat för sig än att panikrädda en glömsk svensk jorden runt-resande familj… Sannolikt är han ju i alla fall inte i tjänst.

Men Chanditha ringer upp nästan direkt. Säger att han ska göra vad han kan. Vi enas om att det sannolikt är enklast om han ringer hotellet. Vet att ett par av dem i receptionen inte pratade så bra engelska, och nu måste det ju gå fort.

Chanditha lokaliserar passet, och ordnar med en taxi som ska åka och hämtar upp det.

Att det är söndagkväll är nu en fördel, tack vare lugnare trafik. Men ändå svårt att förutse, och det är ändå en bit från där vi bodde till flygplatsen.

Och lite ovisst känns det ju ändå att random taxichaufför kör runt med ett av våra pass nånstans i Colombo.
Det råkar vara Patriks pass som är på vift så han får gå ut tillbaka i den stora ankomsthallen. Taxin ska betalas och vi har inga kontanter kvar. Han rusar iväg och letar på en bankomat.

Chanditha håller kontakten via telefon. Lugnet självt.

Även Milo och Jack behåller lugnet

Jag ler mitt i kaoset åt att jag samma förmiddag skrev ett blogginlägg om att resevardagen inte alltid är perfekt.
Well, här kom beviset på en gång – direkt ur verkligheten.
Vi väntar. Barnen tycks oberörda och sätter sig och spelar på en telefon.

Funderar på vad vi gör om passet inte hinner fram i tid. Det mest rimliga skulle nog vara att jag o barnen åkte som planerat, för att slippa att alla fyra flygbiljetter brinner inne.
Vi ska flyga lågprisflyg så antar inte det är nån idé att försöka boka om. I alla fall inte utan krångel.

Och på samma biljett har vi anslutningsflyg bokat till staden Kota Bahru. Där har vi förbokade (och betalda…) båtbiljetter till Perhentian Kecil, där ett (förbetalt) rum väntar på oss…
Skulle inte kännas jättekul att lämna Patrik i Colombo, men att stanna alla fyra skulle kunna bli en rätt dyr historia med nya flygbiljetter och hotell till alla istället för en.

Medan Patrik har en svettig stund ute i avgångshallen går jag igenom alternativen i huvudet men bestämmer mig för att inte börja googla nya flighter eller hotell i Colombo förrän efter incheckningen har stängt.

Då! Några minuter kvar tills incheckningen stänger, och jag ser Patrik kommer in genom den första säkerhetskontrollen. Det har löst sig! Taxin hann fram, tack vare Chandithas snabba jobb. Patrik hade hittat en bankomat, taxin är betald och han har kommit in.
Checkar in, genom ny säkerhetskontroll, köer och ny passkontroll. Snabba steg genom terminalen. FINAL CALL blinkar rött på tv-skärmarna på Kuala Lumpurs rad, men nu är vi ju incheckade så känns ändå lugnt.
Den där tiden vi hade sett framför oss med en lugn måltid inne på flygplatsen har förstås brunnit inne, men vad gör det? Vi är ju på väg!

Chanditha ringer upp för att kolla hur det har gått. Vi tackar honom tusen gånger om, försäkrar oss om att vi får bjuda honom på middag nästa gång vi kommer till Sri Lanka.
Klockan är nästan 23 på söndagkvällen, som han till stor del har ägnat åt oss, utan att han tjänar en krona på det.
Förutom honom tackar vi oss själva för att vi för en gångs skull tog hjälp av en researrangör för att planera delar av vistelsen. Tack vare det fick vi – bland annat – kontakten med Chanditha, som nu visat sig vara mer än guld värd.

Tusen tack till vår hjälte! Tack vare honom och hans vänlighet har vi nu landat på en mycket fin liten strand på ön Perhentian Kecil i Malaysia.
Snart kommer det mera härifrån.

**

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]