Så kom då dagen när allt gjordes klart. De sista pappren skrevs på inne på mäklarkontoret. Banken kontaktades.
Husförsäljningen gick igenom.

Jag hade varit i Västerås på dagen på jobb och det var fullt upp, och dessutom stressigt att hinna hem i tid så jag småsprang in till mötet och hann varken tänka eller känna så mycket just där och då.
Det är nog så att jag har gått igenom min känslomässiga process tidigare, och själva överlämnandet blev betydligt mindre sentimentalt än jag nog hade föreställt mig tidigare.

Istället mest en känsla av lättnad.

Det ordnade sig. Det blev bra.
Vi kunde inte ha fått bättre köpare, känns det som. Så genuint bra och varma personer. Det hade jag faktiskt inte heller reflekterat så mycket över under inledningen av sälja hus-resan, att det skulle komma att kännas så viktigt vilka det blev som flyttade in till slut.
Men nu känns det så oerhört fint att känslan är BRA!

Vi åkte hem till vårt nya (och ganska tillfälliga) hem hos mamma och pappa och firade med långbord och middag på ena altanen.
Vi har turen att ha många människor omkring oss som vi verkligen tycker mycket om, och några av dem var med denna kväll (då vi även traditionsenligt firade Kristina-namnsdag med tårta! Jag och mamma heter det i andranamn)

Har också ägnat mig åt att säga upp alltifrån bredband till el, sophämtning, villaförsäkring, larm och tv-licens.
Märklig grej ändå, att kapa bort så många av sina fasta utgifter – inklusive lån och amorteringar.

Visst, det är lite tillfälligt. Om ett år, efter Jorden runt-färden, kliver vi antagligen in i snurren igen, med huslån och alla de där sakerna på nytt.
Men det känns lite som att vi ändå ”köper oss” ett år nu. Ett frihetsår. Ett eget år.
Ett år där det faktiskt bara är vi själva som styr över vad vi gör med vår tid och våra pengar.

Och det känns rätt häftigt.

**

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]