Avsnitt 6 – Jorden runt-snack med Milo & Jack
Ett nytt avsnitt av Jorden runt-snack med Milo & Jack är här, och den här gången handlar det om vulkaner. Studion denna gång ligger bokstavligt talat i Lake Nicaragua. Titta gärna!
Vilse i regnskogen
Det började ju så bra. Med en magisk soluppgång uppe på vulkanen Kelimutu, och en härlig vandring nerför.
Så kom vi ut på bilvägen som vi förstått att vi skulle gå längs med för att komma tillbaka ner till byn Moni, där vi bodde.
Men så kom det en stig som såg så spännande och genväg:ig ut…
– Den här vägen måste ju gå snabbare och vara roligare! sa vi glatt, och svängde in.
Och vi gick.
Och vi gick…
Till saken hör att det är enormt varmt här. Temperaturen låg denna förmiddag en bit över 30 grader.
Efter nästan två timmars vandring närmade vi oss en by och tänkte att nu är vi framme! När vi insåg att det var en HELT annan by, i ett helt annat vädersträck så kände vi ungefär såhär:
Byn var visserligen fin och rolig att se. En kyrka (Flores är en kristen ö) och en skola, där vi väckte stor uppmärksamhet när vi promenerade förbi.
Vi frågade om vägen till Moni och människorna pekade. Ingen verkade kunna engelska.
Vi vandrade vidare. Nu började det bli sjukt varmt, och jag började bli en smula orolig eftersom vi heller inte passerade någon butik för att köpa mer vatten i.
Vi kom ut på en liten väg igen.
Barnen, som ALDRIG brukar beklaga sig över värme eller att det är långt att gå, började tycka att det fick räcka snart. Milo klagade över ont i benen (och jag förstår honom, själv hade jag tränings´värk i två dagar efteråt…) och jag började känna att vi MÅSTE lösa detta nu.
Inga bilar passerade, bara en och annan motorcykel. Typ en var tionde minut.
Vi bestämde att Patrik skulle försöka lifta med nästa som kom och jag och barnen stanna på en plats i skuggan och vänta på att han ordnade en bil som kunde hämta oss.
DÅ!
Tada, någon form av sandbrott – och en lastbil! Patrik gick fram och frågade om de möjligen skulle till Moni när de hade lastat klart all sand. Och det skulle de, och vi fick gärna åka med!
Vi satte oss och väntade medan arbetarna fyllde flaket, skyfflandes för hand med vanliga spadar, och sen hoppade Patrik upp på flaket och jag, Milo och Jack fick åka i förarhytten.
Så det löste ju sig, trots allt! Som det så ofta gör, på något underligt vis…
**
Mera Indonesien:
Om våra härliga veckor i vårt hus här på Flores.
Här finns våra inlägg från våra veckor på Bali
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Kelimutu! ÄNTLIGEN uppe på vulkanen i Flores
Kelimutu, Flores, Indonesien.
Den här platsen har varit så speciell för oss, långt innan vi nu kom dit. Någon gång läste vi om platsen i ett utländskt resemagasin, och sa att ”dit måste vi!”. Och när vi så bestämde oss för att göra jorden runt-resan så var det en av de första sakerna vi bestämde att vi skulle göra: vi ska se Kelimutu i soluppgången!
Detta är alltså här på Flores, en indonesisk ö som ligger ganska långt österut i landet. Och vulkanen är alltså hela grundorsaken till att vi nu spenderar tre veckor här.
Den här morgonen vaknade vi före klockan 04 på morgonen i vårt rum i byn Moni, som vi hade hittat kvällen innan. Byn ligger ganska mitt på ön.
Vi blev skjutsade i bil av en släkting till ägarna av vårt homestay uppför en bit av berget. Det var forfarande kolsvart ute. När vi blev avsläppta var det ungefär en kilometers vandring uppför.
Nu började det ljusna så smått, och vi gick på i ganska snabbt tempo för att komma fram i tid.
Toppen är 1639 meter över havet, och det unika med denna plats är de tre kratersjöarna som ändrar färg ofta. Ibland så ofta som varje månad.
Det är ett naturfenomen som verkar vara svårförklarat, men enligt skyltar på platsen har det med gaser från vulkanen att göra.
Platsen har också en mycket speciell betydelse för lokalbefolkningen, som tror att de dödas själar kommer hit. De onda själarna har en egen av sjöarna.
Vi var här i flera timmar, såg solen gå upp vilket var en magisk upplevelse. Och sen bara hängde vi här. Njöt av att se hur naturen skiftade skepnad i takt med att solen steg. Tittade på aporna.
Två av sjöarna ligger intill varandra, och den ena var just nu turkos och den andra mörkgrönblå. Den tredje sjön var svart, och när vi anlände låg molnen lågt över sjön och täckte den helt och hållet. Men medan timmarna gick så skingrades molnen.
Visst ser det nästan om en svensk skogstjärn?! Konstigt att tänka sig att det är en vulkankrater.
Jag är jätteglad att vi hade tur med molnen. Det händer tydligen rätt ofta att molnen ligger som ett tjockt täcke över alla tre sjöarna, men nu fick vi just en sån där soluppgång som vi hade hoppats på.
Även första delen av vandringen hemåt gick jättebra. Det var sen nästa äventyr började, när vi gick vilse i regnskogen…
Berättar om det imorgon 🙂
**
Här finns våra inlägg från våra veckor på Bali
…och här hittar du våra inlägg från Gili Air!
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Starten på vårt Flores-äventyr
Vi hade inte bokat något boende i byn Moni mitt på den indonesiska ön Flores, utan vi bad att få bli avsläppta i centrum.
Det visade sig bara vara en gata utan särskilt mycket mer. Om vi säger såhär, vi hade trott att Moni var ett lite större samhälle med många guesthouses och små hotell. Så var det inte, upptäckte vi nu. Och skymningen närmade sig…
Men det stod en skylt: Watugana homestay.
Vi kollade, och det visade sig vara paret John och Maria och deras stora familj som hyr ut några rum i anslutning till sitt hem i Moni.
Vi flyttade in i det största av deras rum för två nätter. En dubbelsäng och en enkelsäng. Det enklaste vi bott i hittills, till exempel går det inte att spola som vanligt på toaletten utan man häller i vatten med en skopa i toalettstolen.
Men jättevänliga människor, och en kanonfrukost som ingick i rumspriset; 175 kronor per natt för vår familj. Färska bananpannkakor med massa färsk frukt till, papaya, passionsfrukt, banan, mango mm. Och kaffe/te.
Vi stannade i två nätter. Väcktes strax före fyra av tupparna, och vid sextiden var vardagslivet i full gång med barn i skoluniform på väg till skolan, svärmor som styr och ställer, hundar, kattungar och råmande kor.
Det var ett bra stopp. Och framför allt var det här, strax utanför Moni, som vi upplevde en riktig, riktigt höjdarmorgon (i dubbel bemärkelse) Som jag hade längtat hit, och det blev fantastiskt.
Inom kort berättar vi mer om vårt besök vid vulkanen Kelimutu och de tre mystiska kratersjöarna.
**
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]