Krönika i Karlskoga tidning/Kuriren 10 november

Jag kan inte minnas när jag senast var lite uttråkad för att jag inte hade något att göra.
För jag har alltid något att göra. Det har vi allihop. Vi pratar med varandra i farten mellan brödhyllorna och köttdisken på Kronhallen. En har stuckit in för att handla lite snabbt på väg hem från jobbet, den andra har just skjutsat ett barn till fotbollsträningen och är nu här för en tiominutershandling innan det är dags att hämta barn 2 vid en annan aktivitet och sen tillbaka till fotbollsträningen och sen hem.

Vi är en tokstressad generation, det visar den dystra statistiken som berättar om utmattningssyndrom och alla möjliga andra stressrelaterade diagnoser som ökar. Mammor som till slut inte ens längre orkar gå in bland hyllorna på Kronhallen utan bara blir sittande, stirrande, i bilen på parkeringen.
När den som alltid haft koll på allt plötsligt inte längre minns vad som borde ha handlats hem till middagen.

Det är lätt att gå sönder när det aldrig finns tid att bli hel.

Ibland tänker jag på det som ett systemfel. Något blev fel när vi började plussa på nya aktiviteter utan att ta bort några andra.
Det är förstås jättebra att hemmafru-samhället är borta och att kvinnor jobbar lika självklart som att männen gör det, men vi missade att samtidigt minska på kraven därhemma. För tydligen känner så många fortfarande att det måste vara lika fint och rent som på den tiden när en i familjen alltid var hemma och gjorde allt det där.
Men vem kan både putsa fönster och vara på jobbet samtidigt? Hur ska det gå till?
Sen la vi till ännu mer i våra kalendrar. Egen träning, till exempel. Jättebra, såklart. Men återigen glömde vi att ta bort något annat.

Barnen börjar numera på aktiviteter innan de har fyllt tre. Och sen bara fortsätter det. Vi föräldrar engagerar oss, såklart, och säljer NewBody-kläder, Idrottsrabatten och står i kiosker.
Vi gör det för att vi vill. Också för att vi är tacksamma, mot de som tar ett ännu större ideellt ansvar som ledare. Hur hinner folk det? Tog de bort något annat ur tillvaron, eller plussade de bara på?

För det känns som att nånting blev fel på vägen. Även om mycket av allt vi omger oss med är fantastiskt, roligt och meningsfullt så tänker jag ibland att vi tappade bort oss själva litegrann bland alla vita väggar, träningstights och polerade kök.
Jag vet inte om vi bara kan säga längre att det är upp till oss själva, att vi måste bli bättre på att fatta att vi inte kan vara perfekta. Att vi får ha skit i hörnen. Att köpebröd är okej. Att vi är Good Enough.
Jag vet inte om vi klarar det, för det känns som att alla hjul redan snurrar så fort. Men vem ska ta ansvaret för alla mammorna i bilarna utanför mataffärerna och idrottshallarna som inte orkar mer?
Vem drar i handbromsen för allt, för alla, samtidigt? Så att vi får mer tid att prata, mer tid att andas, mer tid att orka.
Vem skapar tid för att laga, innan alldeles för mycket trasats sönder och inte längre går att göra helt?

Ibland tänker jag mig tillbaka hit. En av de mest avkopplande platser jag har varit på, hängmattan utanför vårt lilla hus på ön Ometepe, Nicaragua.

Jag älskar män.
Jag har haft och har turen att ha många väldigt bra sådana omkring mig genom mitt liv.
En ständigt stöttande pappa. En klok och generös bror. Flera riktigt nära vänner, från gymnasiet och uppåt.
På journalistlinjen fick jag en vapendragare vid namn Fredrik. Vi är vänner än idag, 20 år senare. Och bland mina nära vänner inom mediebranschen finns också Lars, Andreas och Tomas.
Jag gifte mig så småningom med Patrik. Vi har två söner. Jag har även en extrafamilj bestående av min bästa vän och hennes make Magnus och deras barn.
Och även i det Degerfors-sociala-livet har jag ett gäng finfina män omkring mig.

Så det jag kommer skriva om nu handlar naturligtvis inte om alla män. Men det handlar om en del män.
#metoo har inte gått någon förbi.
Och det är märkligt nog så att det är först nu jag själv, på riktigt, har reflekterat över hur mycket konstigt jag har upplevt genom åren bara för att jag är kvinna.
Händer som tafsat i diverse barer, såväl i Stockholms som Karlskogas nattliv. Nedsättande och sexistiska ord riktade mot mig, i mejl, ropandes på stan, i telefon, på Messenger, gång på gång på gång genom alla år.
En numera ökänd medieprofil som tryckte sig envist emot mig på efterfesten i samband med en delfinal i Melodifestivalen och som enträget sms:ade sitt rumsnummer, gång på gång, och uppmanade mig att komma dit när festen var slut.
När man säger det nu kan det ju låta rätt konstigt, men då upplevde jag det inte som något särskilt uppseendeväckande.

Det var bara såhär det var.

Men nu, i samband med #metoo, kommer tankarna.
Jag vet att jag oftast har varit ganska hårdhudad och orädd inför alla de kommentarer och oönskade inviter jag har fått under åren. Men det kunde lika gärna ha varit annorlunda.
Tänk om jag hade stått i beroendeställning till medieprofilen när han drog igång sina övertalningsförsök på Melodifestivalens efterfest. Om han varit min chef, och jag lite mer osäker på hur jag skulle hantera det som hände. Om jag inte hade klarat av att säga ifrån. Om jag också hade blivit drogad.
Jag tänker på alla tjejer och fall jag känner till där det inte slutade med tafsande händer i barer och slemmiga sms och jobbiga närmanden.
Det är så många, och på sätt och vis är #metoo en så otroligt sorglig exposé av hur extremt vanligt detta är. Men ännu mer så är #metoo en kraftfull yttring, en samlad kraft som säger att nu får det vara nog. Att det räcker nu.
Nu börjar jobbet. Och det måste göras från grunden. I skolor. Hemma vid köksborden. Vi måste lära barnen att det är schyssthet och respekt som gäller. Alltid.
De schyssta männen måste också säga ifrån. Ta diskussioner. Ta ställning mot de nedsättande orden och handlingarna och stå upp för det enda rätta.

Till alla ni ovan nämnda män i mitt liv: Tack för att ni är där. Och tack för att ni gör det så oerhört lätt att veta att #metoo inte handlar om alla män.
Den delen av debatten blir bara konstig, de som ilsket undrar om man inte ens kan ge en tjej en komplimang längre utan att det ska misstolkas.
Jodå, det går jättebra. Det går jättebra att vara vänlig och respektfull och säga något fint till mig. Inga problem alls.
För jag älskar män, så är det verkligen.
Men inte alla män.

***
Text publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 27 oktober -17