Jag känner så många känslor här.
Och har så mycket att berätta som jag liksom inte hunnit med.
Vi har skrattat. Vi har gråtit, flera gånger. Vi har njutit, eller rättare sagt – vi njuter.
Det sker ju fortfarande. I presens.

Hur förklarar man just den här speciella klargröna färgen som bara risfälten har?
Jacks lilla hand som utforskar de gröna stråna bakom huset vi hyr på norra Bali.
Det njutningsfulla i att se vindruvorna blomma, även detta på fälten bakom huset.
Hur förklarar man allt detta, i ord? Går det ens?

Om jag hade åkt till Bali enbart för att hänga på paradisstränder tror jag faktiskt att jag hade blivit besviken. Såna här stränder finns i Thailand också, och på många andra platser, många fler dessutom.
Men här finns så många färger. En sån färgstark kultur. 100 nyanser av grönt.

Vi hamnade på en kaffeprovning inne bland kaffeplantagen. Det var helt oväntat, men blev väldigt roligt. Min pappa, som är en stor kaffeälskare, fick prova det äkta balinesiska kaffet. Och för första gången se kaffebönor som växer vilt.

Jag är så glad att vi åkte tillbaka hit.
Det har hänt, och händer, så mycket. Och jag behöver bara få tid, och nån slags eftertanke gjord, så ska jag skriva ännu mer.

Bali.
Vackra ö.

Promenaderna på stigarna som slingrar sig fram genom odlingarna.

Mamma och pappa som blickar ut över risfälten när vi går där tillsammans.

Det finns så mycket mer att säga.
Och det kommer.

Snart.

**

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]