En resa genom tre länder i Centralamerika; Panama, Costa Rica och Nicaragua. Jag tycker att det är en finfin kombo som vi verkligen kan rekommendera.
Idag skriver jag om detta i ett resereportage i Di Weekend.
Bocas del Toro, Panama
Bocas del Toro, Panama
Jag har insett att jag har som små egna ritualer.
Särskilt när det gäller nya faser i vår resa. Som nu ikväll/inatt, när det är dags att avsluta vårt Centralamerika -äventyr till förmån för nästa; Sydamerika.
Vi är alldeles strax på väg mot flygplatsen i Panama.
Resan har kommit att bli som olika kapitel i en bok, och jag blir liksom alltid lite sentimental när det är dags att sätta punkt för vart och ett av dem.
Jag går tillbaka i tiden, till när vi landade på Managua flygplats i Nicaragua den 9 februari. Jag gör en snabbfärd via Granada – San Juan del Sur – underbara Ometepe – regnskogsäventyren i Los Guatuzos och i tältet på Basecamp Bartola.
Och så in i Costa Rica, och så småningom vidare till Panama.
Tre länder som vi visste väldigt lite om innan vi kom hit. Tre länder som har kommit att få speciella betydelser för oss, alla på olika sätt.
Och ja, jag blir lite gråtmild. Jag är sån, det bara är så. Lite svårt för avsked och separationer, även av det här slaget.
Jag antar att det beror på att vi har haft det bra här. Att vi har trivts.
Så det känns lite svårt att släppa taget, trots att jag vet att vi har så mycket roligt framför oss.
Men jag behöver nog mina ritualer. Mina egna hej-då i tankarna. Mina egna avslut.
San Juan del Sur, Nicaragua, februari -17.
Så medan vi reser mot flygplatsen och har ett gäng nattliga timmar där innan flyget tidigt på morgonen ska ta oss mot Galápagosöarna (vilket i sig känns helt sjukt – vi ska faktiskt dit?!!!), så tar jag med mig en massa tankar, minnen och funderingar. Knyter ihop dem litegrann, så gott jag kan.
Och klamrar mig, som vanligt, fast vid förvissningen (förhoppningen..) om att vi kommer åter till Centralamerika en dag.
Så måste det bli.
Far & yngsta sonen på en egen vandring till La Laguna i bergen utanför El Valle, Panama.
Milo och sengångaren i Punta Uva, karibiska kusten i Costa Rica
Älskade Ometepe, Nicaragua.
Caribbean lifestyle!!!
Vårt tält i Nicaraguas regnskog. Underbara dagar.
**
Här finns alla våra inlägg om Jorden runt-resan
Här finns alla inlägg från Centralamerika; Nicaragua , Costa Rica & Panama
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Det här är berättelsen om hur vi mötte Ruth och Blaine, som har kommit att bli som en slags familj till oss under ett antal veckor.
Vi träffade Ruth och Blaine första gången på ett hostel i den lilla flodstaden El Castillo i Nicaragua. Vi hade sovit en natt där, och nu satt jag på verandan och försökte få iväg en fil via mejlen. Det var otroligt seg uppkoppling och jag kände mig lite stressad, och hälsade bara helt kort när de två nya gästerna i övre medelåldern anlände.
Det visade sig snart att de också var på väg till Basecamp Bartola en timme bort i regnskogen, en enkel liten camping mitt i naturen. Så jag insåg snart att jag var tvungen att hälsa lite mer ordentligt och trevligt än vad jag gjort under mitt mejlstrulande…
Att resa på det sätt vi gör innebär otroligt många möten med andra människor, både lokalbefolkning och andra resenärer. På alla dessa hostels vi bott på i en rad olika länder – det är som vandrarhem med framför allt backpackers som gäster – hamnar många långtidsresenärer. De flesta mycket sociala människor, och oftast är det väldigt roligt att dela stunder av reseprat, tips och livshistorier.
Och ibland har man ingen lust alls. Vi är ute och reser så länge att jag tror att vi ibland behöver välja bort en del socialt prat, och bara vara i vårt eget.
Men så möter man sådana som Ruth och Blaine. Hon 57, han 65, från Kanada.
Och efter någon timme ihop där på vår tältplats mitt i djungeln kändes det som vi hade känt varandra hur länge som helst.
Deras egna barn är nästan i min och Patriks ålder, och de har inga barnbarn, och ändå tog de till sig Milo och Jack direkt.
Allt kändes bara så… självklart.
Vi började dela alltfler samtal. Förstås om våra respektive pågående resor, vår jorden runt och de ett halvår runt i Centralamerika. Vi reser båda budget, väljer gärna små ställen, letar bra priser, vill komma nära länderna och folket i de länder vi besöker. Men också om mycket annat.
Efter de fyra dagarna som tältgrannar påbörjade vi gemensamt vår resa från Nicaragua och över gränsen till Costa Rica dagen.
När vi tillslut, efter en lång resa i lokalbuss, hittade ett okej budgethotell på vår nya destination – La Fortuna – i Costa Rica, så fick vi familjepris för att de tog ett rum och vi det andra i en minilägenhet på hotellet.
Och ja. Vi har blivit som en liten resefamilj. De spelar Yatzy och Uno med Milo och Jack, pratar engelska med dem på det där självklara viset – utan att göra sig till eller förenkla – så att deras kunskapsnivå när det gäller engelskan har stigit radikalt sen vi mötte dem.
Vi skildes åt för några dagar, då vi hade olika planer (när vi drog på vår roadtrip och hamnade här), men häromdagen checkade de återigen in på samma boende som oss, fortfarande i Costa Rica men nu på karibiska kusten.
Middag hemma hos oss i vårt hus i Punta Uva, Costa Rica
Vi äter middagarna ihop, hänger på stranden och går promenader. Tillbringar en del tid var för sig, och mycket tid ihop.
Ruth , Milo och Jack spelar spel på vår veranda
Åldersskillnad och medborgarskap spelar förstås ingen roll alls. Det känns liksom som att det var meningen att vi skulle träffa varandra och dela den här tiden. Så givande, så berikande, och så rakt igenom trevligt.
Det blir några dagar till, och kanske får vi till några gemensamma dagar även i Panama.
Sen skiljs vi åt. Men jag vet redan nu att det kommer att bli med en stark förvissning om att vi kommer att ses igen. Någon dag.
Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga tidning
Vi badar ihop i ett vattenfall vid Basecamp Bartola i Nicaragua
**
Följ gärna vår resa även på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
När vi tältade i regnskogen, på Basecamp Bartola, blev vi tillfrågade om vi ville se hur chokladtillverkningen i byn går till. Här växer nämligen mycket kakao, och vi ville såklart gärna lära oss mer om detta.
Det visade sig att färdsättet för att ta sig till chokladkvinnan var till häst.
Kvinnan rostade kakaobönorna på spisen, och här är det öppen eld som gäller. Elspisar finns inte.
Det var en lång procedur för att få rätt temperatur på bönorna, som sedan maldes tillsammans med färsk kanel i en kvarn, innan röran värmdes och smältes på spisen. Hon tillsatte även mjölk och lite socker.
Jack var mer tålmodig och mycket intresserad av hela chokladprocessen, medan Milo letade sig ut till barnen i huset efter en stund och lekte med dem.
**
Här finns vårt tidigare inlägg om Basecamp Bartola
…och här finns alla våra inlägg från Nicaragua
Följ gärna vår jorden runt-resa även på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Så hamnade vi här.
Det känns nästan svårt att sammanfatta dessa fyra dagar/tre nätter som vi tillbringade i denna del av Nicaraguas regnskog. Vi kom från våra dagar i Los Guatuzos, det andra regnskogsäventyret vi berättat om och som Milo och Jack gjort ett Jorden runt-snack om (finns att se på vår Facebooksida)
Vi hade bestämt oss för att försöka maxa på med ännu mer regnskog i Nicaragua, istället för att göra liknande aktiviteter i Costa Rica, där allt är flera gånger dyrare.
Det är nämligen något alldeles visst med detta.
Jag hade hittat en plats en bit in från floden Rio San Juan som verkade så speciellt. Ett ställe – Basecamp Bartola – som drivs av den lilla byns invånare. Ett community där man delar på inkomsterna från detta basecamp, och hjälps åt med sysslor som att hämta med båt, laga mat, guida vid aktiviteter osv.
Det var inte alldeles lätt att hitta ett sätt att boka, men jag mejlade (på spanska..) till en adress jag hittade på nätet och jag fick svar att vi var välkomna.
Bara båtturen in på den lilla bifloden som letter till Bartola var helt otroligt ljuvlig. Ett sånt lugn!
All denna grönska, slingrande lianer, och så dessa träbåtar utan motor som glider fram med hjälp av männen från byn som trycker båten framåt i det grunda, strömmande vattnet med hjälp av träpålar.
Så kom vi fram till vårt tält.
Det finns tre tältplatser totalt, och det var bara gäster i ett tält till – Ruth och Blaine, ett underbart par från Kanada som kändes som gamla vänner efter bara några timmar. Åh, vad roligt och fint vi har haft tillsammans!
Byn ligger ”utspridd”, det är ingen by i vanlig bemärkelse. Ingen huvudgata, inga fordon, utan husen ligger enskilt här och var över ett flera kvadratkilometer stort område.
Det kändes därför nästan som att vi, tillsammans med Ruth och Blaine, var helt ensamma på jorden. Inget wifi, inga andra ljud än regnskogens egna.
Maten vi åt lagades av några av byns kvinnor över öppen eld i campens mycket enkla kök.
Vi gick på en tre timmar lång vandring på små stigar tillsammans med en guide och badade i vattenfall.
Låg alldeles stilla i hängmattan, timme efter timme. Barnen ritade, skrev i sina minnesböcker, vi spelade spel och läste. De gick på egna utflykter, och vi badade i floden.
En eftermiddag besökte vi en kvinna som tillverkade choklad av kakaobönor från regnskogen. Jag skriver mer om det imorgon.
Varje kväll somnade vi före klockan 21, och sov tills apornas ljud och solen väckte oss vid sextiden på morgonen.
Jag sparar känslan från dessa dagar på Basecamp Bartola inuti, och har redan bestämt mig för att blunda och i mitt inre försöka återskapa en del av lugnet jag upplevt denna tid, när stressen någon gång framöver smyger sig på igen.
Lugn, lugn, lugn, och en sån harmoni.
Vilken jord vi har. Vilken natur det finns.
Så ödmjuk inför allt detta. Att det finns, och att vi får uppleva det.
**
Detta avsnitt handlar om när vi tältade i regnskogen, vid Basecamp Bartola. En mycket speciell plats.
Det har varit dåligt med blogginlägg ett tag, och det beror framför allt på att vi har hängt omkring i Nicaraguas regnskogar utan wifiuppkoppling.
Det lilla filmklippet ovan visar vårt hus i otroliga Los Guatuzos, som är ett naturreservat intill floden Rio Papaturro. Dagar som jag aldrig kommer att glömma.
Jag är så GLAD att vi gjorde oss ”besväret” att ta oss dit. Det var en fyratimmars båtresa från staden Los Carlos, och vårt lilla hus hos familjen som driver lilla stället Cabana Caiman bokade jag via mejl på spanska (och jag kan alltså typ inte spanska, och absolut inte skriva brev på spanska, men jag försökte – Tack Google Translate! – och de förstod, och vi bokade)
Vi har sett så många vackra, speciella, unika djur. Varit ute på en morgonvandring i djungeln med Armando (som driver Cabana Caiman tillsammans med sin hustru Eileen), och på en otrolig natt-tur på hans båt kvällen därpå.
Milo och Jack fick vara med en dag i byskolan och lära sig spanska, och vi hade också tid att bara vara och beundra alla växter och djur omkring vårt hus som låg precis vid floden.
Kolibris, spindelapor, kingfishers, vrålapor, orkidéer, capucinapor, kajmaner och alla möjliga sorters växter, och många många fler fåglar. Patrik har tagit så otroligt många fina bilder på djur, fåglar & natur – önskar jag kunde visa dem alla här!
Men några i alla fall:
Kajman! (caiman) Dessa djur ur krokodilsläktet såg vi många av!
Och så drog jag, Milo och Jack ut på en egen vandring i regnskogen – och hamnade här… Inte riktigt meningen:
Vår guide och värd Armando. Han tog med oss på en fyra timmar lång vandring som började 05:30 på morgonen, och han är så passionerat duktig och kan detta område på sina fem fingrar. Han beskrev ALLT för oss, så himla mycket intressant och fin fakta om djur & natur.
Den underbara sengångaren!!! Vi hade sån tur att vi fick se flera stycken på nära håll. Det var en upplevelse.
En av de leguaner vi såg under vår night tour som vi också gjorde med Armando, även det en otrolig upplevelse. Vi åkte båt på floden i flera timmar sent på kvällen och tittade efter djur som Armando lyckades uppfatta med sin vana blick. Både spännande och riktigt häftigt.
Härlig gunga i regnskogen!
Skolarbete pågår utanför vårt hus.
Om ni inte har sett senaste avsnittet av Jorden runt-snack med Milo & Jack – titta gärna på det (Avsnitt 7)! Där finns deras perspektiv på och upplevelser från våra dagar i Los Guatuzos.
De latinamerikanska rytmerna fyller det som plötsligt förvandlats till ett dansgolv. Det kombinerade köket/vardagsrummet en trappa upp hos familjen Gomez har inga fönster på tre av sidorna.
Det är öppet, ut mot den ljumma stjärnklara kvällen på vulkan-ön Ometepe.
Milo dansar med Monserrath. Hon är ett år äldre än honom och älskar musiken. Monserraths mamma, Sandulth, bjuder upp Jack som förtjust och stolt skiner upp när hon tar honom med ut bland reaggeton-tonerna.
Vi sjunger alla med i de spanska fraserna, trots att fyra av oss knappt förstår ett ord. Men hjärta förstår jag – corazon – och det finns med i de flesta av låtarna.
Det är lördagkväll i Nicaragua. En sån där oväntad kväll, på en plats som bara skulle bli ett stopp på två nätter i väntan på nästa flight från ön. Och huset vi hade hyrt fram till nu var uthyrt de två sista dagarna, så vi begav oss mot staden Moyagalpa och fick hyra ett rum hos familjen Gomez’ ett par kilometer utanför stadskärnan.
Det tog inte mer än några minuter så var leken i full gång. Milo, Jack, Monserrath och hennes storebror Roberto började spela fotboll på gräsmattan, och sen späckades de följande dagarna och kvällarna av skratt, yatzy, dans, hästridning och ännu mera fotboll.
Mamman, Sandulth, berättade för oss om livet på Ometepe, ön ute i Lake Nicaragua som vi tillbringat tio dagar på. Där de flesta vägarna är av grus, husen är små och livet enkelt. Många gånger har det känts som att vi förflyttat oss flera decennier bakåt i tiden.
Nicaragua är ett land som för många av oss är förknippat med svält och fattigdom. Jag minns många insamlingar hemma i Sverige genom åren där pengarna gått just hit.
Fortfarande är det många människor som lever på mycket små medel, och skillnaderna mellan olika delar av landet är stora.
Det som många hoppas ska hjälpa Nicaragua på fötter är turismen, som börjar växa i landet.
Sandulth och hennes man är två av dem som tagit tillfället i akt, och sen några månader tillbaka välkomnar de turister i sitt hem och man får hyra ett rum för en liten summa.
Vi sitter och pratar länge vid matbordet på övervåningen genom en blandning av Sandulths trevande engelska och min ytterst blygsamma gymnasiespanska. Det går oväntat lätt. Vi förstår varandra bra.
Sandulth berättar att hon bara har varit utanför ön Ometepe en gång. Det var när hon besökte staden San Jorges på fastlandet.
Vi passerade San Jorges på vägen hit, vi kom med taxi från en strandort på Stilla havs-kusten och blev avsläppta vid hamnen där vi tog båten över till Ometepe. För oss ett av tusentals stopp på vår jorden runt-resa. En plats som dessutom bara passerades i förbifarten.
För Sandulth är staden det enda hon har sett av världen utanför Ometepe.
Men hon älskar att höra om våra resor, och blir eld och lågor när vi visar henne vår Youtube-kanal med små filmer från platser som Sri Lanka, Indonesien, Nya Zeeland och Las Vegas.
Vi äter en fantastisk hemlagad middag – ris och bönor, marinerad kyckling och banan-pommes frites – och sen höjer Sandulth volymen på musiken och dansen tar vid.
Snart röjer vi loss på vardagsrumsgolvet allihop och sjunger med i alla låtarna. Barnens skratt är ljuvliga. Och det är en ljuvlig kväll.
En alldeles ljuvlig kväll.
Krönika, Karlskoga tidning/Karlskoga Kuriren mars 2017
Under vår tid i vårt fina hus är på ön Ometepe Nicaragua har vi som sagt hållit ett väldigt lugnt tempo när det gäller aktiviteter. Och det har varit jätteskönt och välbehövligt.
Men en sak har vi gjort – vi gick upp ganska tidigt en morgon och gav oss ut på en tre timmar lång ridutflykt! Det som mycket lockade oss var att det fanns en tur där man rider vid den ena av öns två vulkaner, den som heter Maderas. Vi ville gärna uppleva den naturen, men vandringen där sägs vara rätt tuff så vi valde att avstå den.
Istället blev det ridning, vilket var lite överraskande för inte minst mig som föreslog det hela – och att min man då svarade ja. Han är nämligen livrädd för hästar och ridning, i alla fall var han det förut. Första gången någonsin som han satt på en hästrygg var när vi jobbade på farmen i Nya Zeeland i januari.
Och detta var alltså andra gången…
Och nu fick vi rida på smala stigar på vulkansluttningen, förbi bönodlingar, fruktträd, kaffeträd och mycket annat. Vi mötte kor och andra hästar som går fria där i området, och vi kom tillslut fram till en vacker plats med vy över ön, och även den andra vulkanen Conception.
Ja, jag vet att vi inte har hjälm… och detta kändes inte helt bra. Vissa saker som vi tar så för givna fungerar verkligen annorlunda i många andra länder, och hjälmar fanns helt enkelt inte.
Nästa gång ska vi se till att fråga om det INNAN vi bokar och betalar… Men men, förutom det då…, så var vi så jättenöjda med vår utflykt.
Och jag undrar om inte Patrik var nöjdast av oss alla. Han vill nu nämligen att vi ska rida mycket mer, helst i alla länder vi kommer till, låter det som. Ja, kära nån.
Här finns våra tidigare inlägg från Nicaragua!
Följ gärna resten av vår jorden runt-resa även på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Jag känner mig lycklig. Sådär ända in, allra längst in.
Patrik bär ut två stolar i vår lilla del av Nicaraguasjön, barnen badar, det är alldeles stilla. Solen sjunker för ännu en solnedgång här framför vårt hus på ön Ometepe.
Denna plats, som har blivit en plats för lugn, lugn, lugn och harmoni.
Alla dagar, allt vi gör och alla solnedgångar bidrar till detta. Men just den här stunden får bli symbolen för hur hela veckan känns.
”Mer än awesome”, kommer Jack att skriva sen i sin minnesbok. Han skriver också om en sol som ser ut som eldsflammor, och han skriver om att vi är tillsammans där i sjön, hela familjen.
Jag har inte gjort många knop den här veckan, det kan jag erkänna på en gång. Min plats har varit i den ena av de två handvirkade hängmattorna som är stoltheten på verandan till huset vi hyr här p Ometepe, Nicaragua en vecka (se en liten filmad rundvandring i och kring huset här).
Från morgon till solnedgång, med lite avbrott för barnens skolarbete och en och annan promenad.
Milo har jobbat på mycket med sin skola. Och båda två har skrivit dagbok varje dag i minnesböckerna.
Utöver det har de spelat fotboll, badat en massa, byggt städer av stenar till grodynglen, läst serietidningar och tagit foton.
Vi har också tagit del av ett otroligt naturliv med mycket fina fåglar (bland annat kolibri!), hästar som går fria och inte minst den ganska ovanliga howler-apan (vrålapa)
Det finns inte mycket att göra här, mer än just det där att bara vara. Vi har verkligen insett att vi behöver de lugna stoppen, när vi landar på en plats i runt en vecka. När vi kan packa upp allt vi har, gå igenom våra grejer, fokusera lite extra på skola och jobbprojekt, laga mat och ja, ta det lugnt, utan för många nya intryck.
Howler-apa / Vrålapa
Just nu känns det som om jag skulle kunna stanna här för alltid.
Jag njuter så mycket, och Jack och Milo och jag gör små luftpaket som vi fyller med minnen och upplevelser och så lägger vi in dem i våra hjärtan för att vi ska bevara allt vi känner och är med om.
Mer än awesome. Så är det verkligen.
Vi har upptäckt att något som är så väldigt bra för oss då och då är att hyra hus. Det behöver inte vara stort, inte flådigt alls. Tvärtom, vi trivs ju med det enkla.
Men att få landa på en plats under några dagar, gärna (minst) någon vecka eller i alla fall fem-sex dagar, har varit fantastiskt bra för oss de gånger vi har gjort det. Våra veckor i huset i Flores, Indonesien blev otroligt bra som hämta-andan-plats efter många intryck, och nu känns det lite likadant igen.
Vi är alltså på vulkan-ön Ometepe som ligger i Lake Nicaragua. Huset hittade vi på Airbnb, och nu bor vi här i åtta nätter.
Titta på filmklippet ovan för en liten rundvandring!
Vi bor i en liten by som heter Merida. Här bor vi mitt bland lokalbefolkningen. Det finns inga asfaltsvägar, bara rätt dåliga sten/grusvägar, några enkla restauranger och en liten butik som är mer som en liten kiosk.
Och – som vi trivs!!
Vi gillar möjligheten att laga mat själva. Vi köper på oss lite kryddor och annat specifikt från de länder vi är i, och så har vi med oss till nästa matlagningsmöjlighet dyker upp. Här är det lunch på vår uteplats.
Foto: MILO
Detta har vi precis utanför oss. Vi badar (och fiskar) alltså med denna vy över vulkanen Concepcion. Det känns lite overkligt, varje gång man tittar upp och ser denna.
Vulkaner – så mäktiga och liksom ståtliga!
Varje dag kommer det hästar förbi på vår lilla egna strand. De tillhör någon som bor här i byn men går fria hur de vill överallt.
En sak som är väldigt speciell med att vara ute på backpackande fot så länge är att vår reseplanering framåt ständigt måste pågå. Det händer att den balansen är lite svår att få till, och det kan kännas lite märkligt att till exempel ligga på en paradisstrand i Nya Zeeland och läsa en guidebok om Galapagosöarna.
Men det är så det måste vara, och jag kan tacksamt konstatera att det blivit lättare och lättare att hitta en bra planeringsrytm och samtidigt vara i nuet och stunden.
Faktum är att jag, och kan nog prata även för Patrik här, har blivit väldigt bra på att vara här och nu. Även om jag tokplanerar för ett helt annat land några timmar på morgonen så har jag inga problem att en stund senare vandra i naturen där vi befinner oss med fullt fokus på den och barnen, eller vad det nu är vi gör.
Sen kan det ibland bli så att vissa saker hänger över en. Viss planering som är svår att få till. När man bara hittar dyra och/eller krångliga alternativ, eller man tvingas inse att något vi hade hoppats/siktat in oss på måste strykas på grund av någon orsak.
Ibland är planeringen bara ett ok. Ofta är den bara trivsam. Och stundtals fantastisk, som när man hittar den där platsen/huset/resrutten då magkänslan bara skriker YES!
Just nu, i en hängmatta intill Lake Nicaraguas strand.
Vi kan väl uttrycka det som så att jag är planerings”chef”. Som smått besatt av reseplanering, sökandet efter nya platser att upptäcka, att hitta boendena som är VI, att hitta smarta vägar och lösningar – så lägger jag mycket tid på detta. Förmodligen väldigt mycket tid jämfört med många andra.
Men jag har fått inse att jag inte är någon ”ta det som det kommer”-människa när det gäller den större planeringen. Jag vill ha en grovplanering klar. Hur charmigt det än kan låta med alla storys om backpackers som dimper ner på en ny plats utan att ha en aning om var de ska bo eller kanske ens vad den staden/platsen har att erbjuda – så är det inte jag/vi.
Och, om jag nu får säga det själv, så ger denna nitiskhet i sökandet resultat. Faktum är att vi är allra mest nöjda med de boenden och platser under resans gång som vi planerat för hyfsat väl i förväg. De vi är minst nöjda med är de mest spontana, när vi inte gjort nån direkt research utan bara tagit något (med några undantag).
Ett ganska vanligt planeringsupplägg i vår tillvaro är som just idag:
• Jag vaknar tidigt i vårt hus här vid Lake Nicaragua där vi bor en vecka (så sjukt sjukt fint, och perfekt för oss. Ni ska få se mer SNART!). Börjar surfa efter olika platser för att uppleva Costa Ricas natur på ett sånt där BRA sätt.
En grundresearch är redan gjord sen länge, bland annat just via guideboken på Nya Zeelands stränder, men nu är det finlir som gäller.
• Patrik sover för ovanlighetens skull just idag längre än mig. Ofta är han ute på en morgonpromenad, eller som här där cyklar ingår i huset, på en cykeltur. Han har mer hand om på-plats-planeringen, kan man säga. Hans morgonfärder gör att han har koll på sånt som var det går att köpa frukt, var närmaste lilla butik finns, fina promenadvägar, eventuella stränder att bada vid, osv.
Men nu kommer han upp senare än mig, och därför får han först en snabbgenomgång av mig med tankar/funderingar/förslag om Costa Rica.
Anteckningar nerskrivna under första researchomgången, när jag gick igenom guideboken i Nya Zeeland. Anteckningar som jag nu använder mig av under finliret, då det är ett måste att kombinera med google & diverse appar/sajter.
• Under några månader har jag strökollat hus att hyra via Airbnb på olika platser i Costa Rica och sparat dom i en Wishlist i appen. Nu går jag igenom alla hus jag sparat och hittar ett litet guldkorn. Ett hus för 320 kronor natten nära en strand på karibiska kusten.
Detta är hälften så billigt som den bungalow jag preliminärbokade via Booking.com på nästan samma plats för ett tag sen, plus att huset känns ännu bättre för oss.
Jag vill gärna boka huset men vilka datum?
Det enda jag vet är att vi ska checka in på ett redan bokat hostel på ön Bastimentos i Panama, också på karibiska kusten, den 19 mars.
Men vad vill vi egentligen göra i Costa Rica innan dess?
Och – ska vi resa något längs floden Rio San Juan på den Nicaraguanska sidan i regnskogen, och i så fall ”offra” lite av den tid vi hade tänkt oss i Costa Rica?
Naturen är ju sannolikt ungefär densamma, gränsen går ju precis intill floden. Och Nicaragua är ett billigare land att befinna sig i. Så kanske är det smartare att krympa Costa Rica-tiden till förmån för Nicaragua (som vi dessutom trivs otroligt bra i)?
• Och så där håller det på. Datorns familjekalender är en av våra bästa vänner, där skrivs alla bokningar och även lösare tankar/planer upp.
• Det som också är lite annorlunda nu än när vi bara har rest i ett land, är att vi nu försöker se hela resan mer som en helhet.
Varje land har ju så mycket att erbjuda. Men som nu i Centralamerika – vi kan inte/behöver inte göra unika regnskogsäventyr i både Nicaragua, Costa Rica och Panama, utan vi kanske nöjer oss med regnskog i ett eller två av dessa länder.
Troligen väljer vi till exempel bort Stilla havs-kusten i Costa Rica trots att den ser helt fantastisk ut. Men för att få en vettig färdväg (långa transporter kostar både energi och pengar), och vi kommer att korsa gränsen Nicaragua/CR mitt i landet vid Los Chiles och ett par veckor senare ska över gränsen mot Panama uppe vid karibiska kusten – ja, då blir det förmodligen en för lång omväg.
Och vackra stränder får vi på andra ställen, så vi får nöja oss med det.
• Ja, det tar många många timmar vid datorn. Lusläsande av kartor, hitta fakta om gränsövergångar, jämföra boenden, kolla busstabeller, läsa recensioner om platser och boenden, plöja bloggar och resereportage, studera avstånd för olika färdvägar via appen Rome2Rio, och mycket annat.
Men det är värt det. Det är värt varje sekund.
Jag tycker att vi har fått till en bra balans, och även om det kommer stunder då jag för några sekunder önskar att vi hade nån slags paketlösning där någon annan bokade flyg, buss och boenden 🙂 så vet jag ju att det aldrig hade funkat.
Och att det aldrig hade blivit så bra, för just oss.
(Och bara för att förstärka hur knäpp jag är… så har jag parallellt med att jag skrivit detta blogginlägg på datorn googlat ”driving in costa rica” på telefonen, och läst på om kvaliteten på vägarna i de delar vi nu funderar på att se. Jag har också kollat upp lite priser för hyrbil, och vad det skulle kosta att hyra den i en ort och lämna den i en annan.
Plus att jag lite snabbt googlade fram lite info om en nationalpark jag hittade på kartan som jag inte kände till sen innan, och kollade om det skulle vara möjligt att ta den vägen på vägen mot karibiska kusten.
Puh. Dags för en till kopp kaffe.
Klockan är strax nio på morgonen, och det kommer att bli en fin dag vid Lake Nicaraguas strand.)
När det visade sig att jag bokat vårt hus på vulkan-ön Ometepe på fel datum så blev det dags att tänka om lite med vår Nicaraguaplanering.
Vi har hållit på ganska mycket med olika varianter av vår Nicaraguavistelse, även innan denna miss dök upp.
Vår plan är nämligen att göra Nicaragua – Costa Rica – Panama under två månader. 6 april går vårt flyg från Panama City, men fram till dess ska vi endast resa landvägen mellan dessa länder.
Det innebär att vi behöver hitta smidiga och bra platser för gränsövergångarna, och planera övriga tiden delvis efter var vi vill ta oss över gränserna. Plus att det ska täcka in det vi hoppas få se och få ut av de tre länderna.
Regnskog och annan natur har hela tiden stått högst på listan. Plus en del stränder, och så vulkaner.
Strandliv hade vi faktiskt från början mer eller mindre tänkt bort i Nicaragua, till förmån för natur och regnskog. Men så fick vi alltså ett gäng dagar ”över”, och bestämde oss för att dra till kusten.
Vi checkade in på ett enkelt men bra beläget hostel i San Juan del Sur, det hette Moke Huhu hostel, och det blev fina dagar här.
San Juan del Sur ?
Vi var på stranden. Badade. Njöt av vackra solnedgångar.
Firade Alla hjärtans dag med finkläder (well, åtminstone hyfsat rena och inte de allra skrynkligaste kläderna…) och finmiddag 🙂
Alla Hjärtans Dag-”kort” från barnen på stranden.
Dessutom fixade vi med packningen, och la en ansenlig mängd tid på att försöka reda ut om det var möjligt att skicka paket till Sverige, och vad det i så fall skulle kosta. Detta för att bli av med ett antal kilo packning med sånt som vi egentligen inte behöver under resan men vill spara. Alltså sånt vi har köpt under resan, typ kläder till barnen med speciella tryck från olika platser vi varit på.
Sista morgonen var vi på postkontoret (igen) med passkopia, kartonger, nyinköpt omslagspapper och tejp och efter LÅÅÅNG tid med damen på det pyttelilla postkontoret så tog hon våra lådor, gav oss nån slags kvitton och försäkrade att dessa nu skulle påbörja sin resa mot Sverige…
Håll tummarna!!
•• Här samlas alla våra inlägg från Nicaragua
•• Följ gärna vår jorden runt-resa även på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Efter min bokningsmiss, där jag hade bokat ett hus på vulkanön Ometepe en hel månad fel (11-18 mars istället för 11-18 februari som jag hela tiden trott…) så anlände vi till staden Granada här i Nicaragua.
Två nätter hade vi bokat på GM Hostel (bilden ovan) Och sen blev det nu plötsligt fem ytterligare dagar att fylla innan huset var ledigt (vi hade ju ändå jättetur att det gick att boka, alls..)
Patrik och barnen gick ut på stan första dagen för att orientera sig (jag och mina inflammerade bihålor låg kvar på rummet)
Och då hände något högst oväntat. De träffar på en svensk-engelsk familj (mamma Kristina är från Sverige) som vi träffade på Perhentian islands i oktober. De är också ute på långluff och vi hade en jättetrevlig dag ihop med dem på Perhentian. Men vi hade ingen aning om att de var här nu, och så träffar Patrik och barnen på dem här, i en halvstor stad i Nicaragua.
Vi tillbringade flera dagar ihop, och vi bokade också in en extra natt i Granada. Lek i lekpark, fotbollsmatcher och middagar ihop hemma i huset de hyr en period här.
Så HIMLA trevligt!
Dels är det jättetrevliga människor, och deras barn är ungefär i samma åldrar som Milo och Jack. Och dels var det himla skönt att hänga med några som är precis som vi 🙂
Det är lite svårt att förklara men det här backpackerlivet med barn när man reser så länge över olika kontinenter, en budget att ständigt förhålla sig till, packning, ständig planering, osv osv – det är ju en speciell vardag. Och vi träffar väldigt få familjer som reser så länge, så långt och på samma backpacker/budgetsätt som vi. Vi har nog bara träffat kanske två-tre, totalt. De allra flesta långtidsresenärer vi träffar på är 10-15 år yngre än oss och reser utan barn. Det är oftast väldigt trevligt det också, men visst kan man känna ibland att det hade varit kul att träffa på några fler långtidsbackpackande familjer då och då.
Så att hänga med Kristina och Paul och barnen har varit jättehärligt, det tyckte vi redan i Malaysia och nu blev det ju verkligen en bonus här. Man pratar samma språk (nu menar jag inte svenska – för vi pratar framför allt engelska med varann 🙂 ) utan resespråket.
Vanligt prat om vad vi har gjort sen sist blandades med mycket reseprat, delande av tips och tankar om resmål, färdsätt mm, och även tankar kring att så småningom komma hem efter en sån resa som vi båda familjer gör (att komma hem – ja, det blir nog en resa i sig… Tror inte det blir bara enkelt.., men mer om såna funderingar framöver)
Att kunna hoppa i ett samtal mellan vilka olika långfärdsbussar som finns i Centralamerika, hur man bokar entrébiljetter till Machu Picchu i Peru, till tankar om Bolivia, skillnader mellan dessa länder och Asien, packning, vad man uppskattar mest på ett hostel, olika bokningssajter, tuffaste reseminnet, om att bo i homestay, ha skola på distans och mycket annat. Det var liksom skönt!
Ja, jag uppskattade verkligen att träffa dem igen. Vi får se om våra vägar korsas igen i Sydamerika i vår, eller om inte annat så hoppas jag det blir i Sverige eller Storbritannien framöver.
En extranatt i fina kolonialstaden Granada blev det alltså, innan vi bestämde oss för att dra ut till kusten och surfarbyn San Juan del Sur, och ta fyra nätter där.
Dit får ni följa med imorgon
Granadas färger!!
Vi åkte mot flygplatsen i Las Vegas vid sjutiden på kvällen. Planet gick 22:51, första flighten till Mexico City.
Tyvärr, höll jag på att säga, var flygtiden inte längre än drygt tre timmar.
Och detta var ju större delen av vår nattsömn den här natten, inte så mycket av den varan alltså.
Ockuperade några bänkar i vänthallen vid gaten och barnen somnade tack och lov. Fyra timmars väntan.
Jag går in på Airbnb-appen för att dubbelkolla något, och råkar då slänga ett öga på bokningen av huset vi ska hyra en vecka här i Nicaragua.
Och det står ju… MARS! 11-18 mars! Inte 11-18 februari, som det borde stå, och som det har stått i vår datorkalender i flera månader sen jag bokade detta hus.
Jag tittar igen. Jodå. 11-18 mars.
Paniken kryper på. På lördag ska vi flytta in i huset, när vi landar åker vi till staden Granada där vi bara har bokat två nätters boende på ett hostel eftersom vi sen ska till huset på ön i Nicaraguasjön. Jag har också bokat taxi och båt över till ön, men alltså på helt fel dag. En hel månad fel, till och med.
Alltså. Efter ungefär noll minuters sömn, med bihåleinflammation och feber, och klockan som har flyttats fram så jag inte vet vad den är mer än att det är svintidigt på morgonen, så var jag inte riktigt… eh.. upplagd för detta, kan jag säga.
Självklart funkade flygplatsens wifi också enbart på en viss punkt, i en helt annan ände än där Patrik och barnen var, så jag var on my own i detta just där och då.
Okej. Vad gör jag? Är det avbokningsbart? Ändringsbart? Vad har jag betalat? Kan vi boka om? Vart tar vi vägen?
Vi har aldrig varit i Nicaragua förut, aldrig i Centralamerika över huvud taget för den delen. Jag vet bara att det inte finns så jättemycket boendealternativ på den plats vi siktat in oss på, plus att vi verkligen sett fram emot vår kommande vecka i just det här huset.
Hur blir det nu?
Tusen frågor som växte sig gigantiska i takt med bihåledunkandet i huvudet.
Jag skickar ett mejl till kvinnan, Cindi, som äger huset vi hyrt. Jag förklarar rakt på sak att jag är en idiot utan koll på någonting (typ) och att jag har gjort ett jättemisstag.
Och hon svarar direkt. Supervänlig. Försäkrar att hon har gjort ”similar mistakes” massor av gånger (det har hon säkert inte men det var ju väldigt snällt av henne att skriva så) och så ringer hon upp Airbnb, och ser till att jag får annullera bokningen utan att ens betala den obligatoriska avbokningsavgiften.
Vi mejlar fram och tillbaka. Jag mejlar Airbnb. Hon pratar med Airbnb igen. Hon kollar sin kalender, jag kollar min, mejlar igen.
Och så bokar vi in nya datum till oss. Nu var det inte ledigt förrän på torsdag i nästa vecka, så det blev nu plötsligt fem dagar ”över” och vi har ännu ingen aning om vad vi ska göra av dem. Men det löser sig.
Och transporten är nu också ändrad till rätt dag.
Jag kunde tillslut pusta ut och gå och meddela Patrik att det ordnat sig, och så var det dags att boarda igen.
Flyg på ett par timmar och så landade vi i Nicaragua.
35 graders värme slog emot oss. Det var längesen vi hade så varmt nu så kändes härligt.
Trevliga security-personer på flygplatsen imponerades av att vi kom från samma land som Zlatan Ibrahimovic, och fixade billigare taxi till oss. Tack igen Zlatan, du har verkligen öppnat många dörrar åt oss under denna resa!
Trång men rabatterad färd i denna bil.
Nu är vi på vårt hostel i Granada, GM Hostel. Fint och trevligt.
Jag är fortfarande sjuk, men det är okej. Tråkigt såklart, men inser att det vore konstigt om vi aldrig blev sjuka. Det händer ju, precis som hemma.
Barnen tog en långsovning idag och är nog ikapp för både upphackat flygsömn-natt och tidsskillnad.
De här fem nya mellandagarna vet vi alltså fortfarande inget om. Men det ordnar sig väl, det också.
Utanför vår dörr på GM Hostel, Granada.
**
•• Följ gärna vår fortsatta jorden runt-resa även på Instagram!
•• Missa inte senaste avsnittet av Jorden runt-snack med Milo & Jack, om att jobba på en farm i Nya Zeeland (se länk)