Nya Zeeland – inte bara en dans på gröna kullar

Ida Thunberg 30 december, 2016 406 Comments

På väldigt många vis är det så lätt att tycka om Nya Zeeland. Det är så rakt igenom jättevackert. Det är gröna kullar överallt, landskapet är fantastiskt, människorna vänliga.
Därför har jag känt mig lite orättvis när jag har känt att det har tagit viss tid för mig att ta till mig landet.
Och jag hade kunnat göra det lätt för mig här i bloggen, och bara hyllat det galet vackra.
För det är så sant. Jag älskar kullarna. Älskar fåren. Vyerna. Kontrasterna. Stränderna. Bilresorna.
Jag älskar så otroligt mycket här.

Men. Det var en stor omställning att komma hit ifrån Asien. Världsdelen som jag och vi rest så mycket i, under så många år. Visst, de asiatiska länderna vi rest i är förstås olika varandra men ändå rätt lika.
Där har vi vårt sätt att resa. Och vi förstår nog nu att det på många sätt har blivit vårt rese-hemma.

Nu landade vi i något som direkt kändes så mycket mer civiliserat. För första gången på tre månader kände jag mig lite fel i mina säckiga haremsbyxor. Jag insåg att det var en evighet sen jag noppade ögonbrynen. Och mascaran – hade jag ens en sån med mig? Nu är jag inte så brydd kring utseende, egentligen, men det var mer en känsla som nog egentligen handlade om mer än de yttre attributen.
Vi har hyrt en stor fin bil, finare än nåt vi nånsin har haft hemma, och vi handlar på affärer som är precis som Ica Maxi och Coop Forum.

Allt känns så… som vanligt och liksom ordningsamt.

Här är det dessutom dyrt, ännu dyrare än jag hade trott innan. Vi hade förstås researchat på boendekostnader och lite annat, men trodde nog att det skulle finnas någon lite billigare fåra man kunde smita in i.
Och det gör det väl, om man liftar och bor i tält. Men vi har valt att ha egen hyrbil, och även om vi faktiskt länge var inne på tält så har det numera bytts ut mot typ enklare vandrarhemsboenden. Och de är fortfarande dyra, och maten är dyr, och ja, det är lite jobbigt ibland med tanke på att vi har de pengar vi har och de ska ju räcka ett halvår till ute på resande fot. Men vi försöker att inte låta tankarna på det ta överhanden, och vid det här laget har vi hittat ett förhållningssätt till det, gått igenom vilka pengar vi har och hur vi vill prioritera.
Vi försöker hålla vår budget framför allt genom att nästan aldrig äta ute på restaurang. Vi lagar mat själva och har med matsäck. Dag ut och dag in.
Just den grejen gillar jag ändå. Jag tycker ofta om våra matfixarstunder, och efter att ha strösslat med frukost-lunch-middag på restaurang, och massor av matupplevelser, i Sri Lanka, Malaysia och i mångt och mycket Indonesien så kan jag inte säga att jag har så stort behov av att äta allt på restaurang.
Tvärtom.

Vi satsar istället på att göra en del aktiviteter som vi verkligen vill, som till exempel Wai-O-Tapu och bad i Hell´s gate.
Även när det gäller aktiviteter får vi ju välja bort en del som innebär dyra kostnader/éentravgifter osv, och nu har vi ju ändå turen att vara ute på en långresa där vi kan sprida ut upplevelserna på fler länder än detta som hör till de dyraste vi besöker.

Och – med allt detta sagt. Vi älskar Nya Zeeland. Det är ett fantastiskt land. Visst, det tog lite tid för mig att komma in i tillvaron här, och det jobbigaste var nog att inte känna mig så där glad hela tiden som jag ville göra – nu när vi äntligen var här. Och då kände jag mig stundtals otacksam och irriterad på mig själv, fast det naturligtvis bara gjorde saken värre. Jag saknade Asientillvaron, det enkla, billiga livet, hettan, det välkända.. och började känna mig orolig för hela fortsättningen av resan. Tankar om vad vi ska till USA, Centralamerika och Sydamerika och göra började poppa upp – ja, ni hör ju, det blev onda cirklar av allting.

Men nu njuter jag och vi verkligen och särskilt av naturen (och det har jag gjort hela tiden, deppstunderna har ju inte varat hela dagarna utan kommit och gått).
Detta är ju faktiskt också ett land där många upplevelser är gratis. Vandringsturer, bad i havet, surfing på sanddynerna, alla vyer…
Och vår jul i vårt tält var också viktigt för att landa lite.

En sak som också har blivit jättejättebra och roligt är att vi vid tre tillfällen under december hyrt hus tillsammans med våra vänner hemifrån, bland annat just nu i lilla kustsamhället Ahipara.
Vi firade igår Lindas födelsedag, och det var riktigt riktigt trevligt. Och imorgon väntar ett gemensamt nyårsfirande här hemma i huset. Så himla härligt att höra barnens glädje och lekar ihop, och tycker om våra trivsamma dagar och kvällar ihop. Kollektivlivet har varit och är roligt, med gemensamma storhandlingar, matlagningar och kvällshäng i soffan.

Fotat från trädäcket på vårt nuvarande hus. Ett stenkast bort ligger havet, och kända Ninety mile beach som börjar här i Ahipara och sträcker sig uppför landets nordligaste spets.

Läs mer om vår roadtrip i Nya Zeeland här.

Följ oss gärna på Instagram

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

Categories: Northland Nya Zeeland Resetankar

Om en jul i ett tält vid en flod

Ida Thunberg 28 december, 2016 9 Comments

Vi flyttade in i ett stort tält med tre rum. Konceptet kallas för glamping, och ja, vi gillar det verkligen.
Här, på Pagoda Lodge i Kerikeri, norra Nya Zeeland, var tältet stadigt monterat på ett trägolv.

Jag hade ett rätt stort behov av lugn och ro, insåg jag, och att låta intrycken landa lite efter en väldigt intensiv inledning av Nya Zeelands-tiden. Jag ska skriva mer om det imorgon.

Så för mig, och jag tror jag kan prata för hela familjen, var det så ljuvligt att kliva in här. Pagoda Lodge är en speciell plats, en otroligt fin trädgård med blommor överallt, slingrande kaprifol och så floden som rinner nedanför. Och grönskan förstås.
Jag satte mig ner i en vilstol på vår veranda och bara andades en lång stund när vi kom hit, och kände direkt att detta skulle bli en bra plats för ett julfirande.

Kvällen före julafton läste jag den bok som min mamma alltid läst för vår familj, kvällen före julafton varje år sen jag var liten – ”Ibland kommer vintern om natten”. Nu hade hon kopierat upp hela boken till oss, så att jag kunde läsa den för Milo och Jack i år.

Julafton inledde vi med ett besök på stans marknad. Handlade lite till julbordet och gick omkring och tittade.

Sen lite mathandling och sen hem till Pagoda Lodge igen. På eftermiddagen badade vi i floden tillsammans, och förberedde för julbordet. Milo och Jack var med, de också, och vi skapade ett riktigt fint julbord ihop:

Lammköttbullar, biff Wellington, rotgrönsaker i ugn, guacamole, grillad lammfilé, saffransaioli, julskinka, rökt king fish och grillade räkspett som marinerats i chili och vitlök.
Jag tror aldrig jag har sett barnen, i synnerhet inte Jack, äta så mycket som denna julafton. Roligt också eftersom ingen av dem velat äta skaldjur förut, men nu blev bland annat räkspetten en stor succé.

Vi satt länge och åt. Det var varmt och helt lugnt, bara vi som satt vid ”matsalsborden”.

Så småningom blev det julklappsutdelning. Det hade kommit medskick med våra vänner från Sverige så det blev en liten julklappshög ändå, trots att vi själva av förklarliga skäl höll nere på klapparna i år.

Julaftonskvällen avslutades med att vi åt ostar från marknaden och satt i soffan till seeent. Kvällarna blir rätt kyliga här, så då var det filt och tänkt ljus i Patriks fina Moa-gran som gällde.

Det blev en så fin och lugn julafton som vi kommer att minnas. Självklart saknar vi många därhemma lite extra den här tiden, och det var så himla roligt med alla samtal vi fick till under juldagarna via FaceTime och WhatsApp.

Men, trots alla vi saknade och allt som var så annorlunda, så är jag så GLAD att vi fick en så fin jul ändå, vår lilla familj.