11 sidors resereportage från Nya Zeeland i decembernumret av Allt om resor. Text av mig, foton av Patrik.
Det är nu exakt ett år sen vi var där och upplevde allt som det här resereportaget handlar om. Jag saknar vandringen, road trippandet, vårt safaritält som vi bodde i över jul, landskapet, vårt farmliv, allt det annorlunda.
Edit: Nu går reportaget även att läsa på Allt om resors web.
Eftersom vi reste över datumlinjen så färdades vi bakåt i tiden när vi åkte från Nya Zeeland till Honolulu, Hawaii.
Rejält dessutom, eftersom vi lyfte den 23 januari klockan 00:30 – och landade den 22 januari klockan 10:30 på förmiddagen.
En märklig känsla att uppleva samma datum två gånger, i två olika länder & världsdelar.
Såhär spenderade vi den 22 januari 2017:
8:00, Pukekawa, Nya Zeeland.
Vaknar upp i vårt lilla hostel-rum på Shekinah farmstay, som drivs av de två härliga kvinnorna Penny och Anita hemma hos dem. Vi bodde här även tre nätter strax efter nyår och trivdes så bra att vi ville återvända för en sista natt. Så ljuvlig vy från vår veranda!! Vi äter frukost, packar och Milo och Jack hjälper till att släppa ut hundarna och mata fåren.
13:00, Pukekawa, Nya Zeeland
Vi äter en nudellunch i Penny och Anitas kök och säger sen farväl för denna gång.
13:00, Honolulu, Hawaii
Vi har landat efter en natts flygning. Allt går jättesmidigt, och vi är snart vid vårt hotell vid Waikiki, Honolulu. Rummet är inte klart så vi går ut och äter lunch – pizzan Hawaii…- på en riktig filmamerikansk diner.
16:00, Auckland, Nya Zeeland
Vi spenderar några timmar i botaniska trädgården. Fint ställe, bra beläget nära flygplatsen och perfekt för att springa ur energi ur små barnben.
16:00, Waikiki beach, Honolulu
På stranden på Hawaii!
19:00, Auckland airport, Nya Zeeland
Patrik ger sig iväg för att lämna tillbaka vår kära hyrbil, och jag och barnen hänger i avgångshallen i väntan på att incheckningen ska öppna.
19:00, Honolulu, Hawaii
Patrik googlar fram en restaurang som visar sig ha toppengod Hawaiiansk mat. Jack testar en Pork Lau Lau Plate (kött som långkokats inuti ett speciellt löv) och blir jättenöjd. Vi andra kör burgare resp Spicy Aki Poke Bowl med rå tonfisk och ris.
Familjegroupie! Foto: Milo
Och ett härligt liveband på scen. Vilken kväll! Foto: Jack
No comments…
21:30, Honolulu, Hawaii
Köper – förstås – Hawaiiskjortor på stan!
23:00, Auckland airport, Nya Zeeland
Vid gaten och väntar på boarding. Milo jobbar i matteboken med pappa.
23:00, Honolulu, Hawaii
Efter några timmars nattsudd på stan i Waikiki, med nya skjortorna på, drar vi oss mot hotellet för att sova. Passerar gångvägen ner till stranden på vägen.
Och tillslut, efter en väldigt händelserik 22 januari, blev det dags att säga godnatt.
Konstig känsla i kroppen. Börjar känna igen den nu.
Dags att lämna ännu ett land bakom oss för nya mål.
Vi är på flygplatsen nu. Hyrbilen är inlämnad, hundratals mil senare. Vänstertrafik, smala vägar, långa sträckor att köra – allt har gått bra, bilen hel. Vi hela.
Phu.
Som jag har skrivit om förut var det en stor omställning, i alla fall för mig, att dyka ner i civilisationen i Nya Zeeland den 28 november efter tre månaders backpackande i Asien. Och det var inte rakt igenom bara positiva känslor.
Jag kände mig besviken på mig själv för att jag inte omfamnade Nya Zeeland sådär direkt som jag nog hade föreställt mig att jag skulle göra. Det var ju jättefint såklart… Men känslorna hängde inte riktigt med mig i början.
Matarangi beach, Coromandel
Men som det tog sig.
Med lite stundtals osäkra steg började vi lära känna ett land som ibland är väldigt likt vårt eget, men ibland inte alls. Vi skapade oss vår egen rytm även här.
Vi har handlat mat på Countdown och New World (deras Ica Maxi) fler gånger än vi kan räkna. Tankat vår hyrbil galet många gånger. Sagt säkert tusen gånger till varandra ”ÅHHH vad fint det är”, när vi svängt runt ännu en krök och belönats med ännu en briljant utsikt över gröna kullar, betande får och hav.
Vi har alla varsin spellista i bilen och dessa har rullat med hyfsad rättvisa, och vi har alla skrålat med till alltifrån Danny Saucedo, Eminem, Lars Winnerbäck, Laleh, Eagles, Sean Banan och Pink till Imperiet, Melissa Horn, Markoolio, Galenskaparna och mängder av annan musik.
Vi har skrattat massor.
Haft så himla kul med våra Karlskogavänner som vi reste med under i alla fall hälften av vår tid här (kolla gärna in Milos, Jacks, Adrians och Stellas tv-program om sin NZ-resa HÄR)
Druckit Nya Zeeländskt vin och MOA-öl och grillat typ överallt, eftersom alla boenden vi haft har haft en grill. Verkar vara standard här.
Konstaterat att en viss machokultur råder… Åtminstone på vissa håll.
Vi har jobbat på farm. Träffat oerhört många trevliga människor. Vandrat. Firat jul. Pratat. Druckit mer Nya Zeeländskt vin. Grillat musslor. Bott i lyxtält. Förfasat oss över hur dyrt allting är.
Suckat över obefintligt eller fruktansvärt segt wifi & 3G-nät. Konstaterat gång på gång att det finns spritbutiker överallt, även i minsta lilla håla.
Druvor på vingården vi besökte; Matawhero wines i Gisborne
Vi har badat i lera, varma källor och hav. Patrik har fått storfiska ute på havet, och vi har besökt en vingård. Barnen har bodysurfat massor, både i havet och på enorma sanddyner.
Haft otroligt fint väder, utom några dagar i början och igår kväll, när vi hade en liten hejdå-kväll med finvin från vingården vi var på, och regndimmig vy över kullarna från vårt lilla hostel-rum.
Och vi har bestämt oss för att vi ska tillbaka hit en dag, då för en annan slags resa.
Det har inte varit rakt igenom enkelt. Tvärtom har det varit rätt trixigt med all planering, sökande efter billiga(re) boenden, all mathandling och planering kring det (när man förflyttar sig så ofta krävs ju lite annat fix än när man bor på ett ställe)
Men – det har varit värt det.
Nya Zeeland – Tack för att du blev så mycket bra, tillslut. Tack, tack, tack.
Vi kommer att sakna dig.
NÄSTA STOPP: Hawaii.
Hoppas ni vill följa med oss även dit!
Auckland international airport alldeles nyss
**
Här finns alla våra inlägg från våra nästan två månader på Nya Zeeland
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
En sak som har varit en utmaning här på Nya Zeeland är detta med boenden. Det är DYRT att bo, även om man väljer enklast tänkbara tak över huvudet (tält undantaget)
Det är ofta s k motel som gäller här, om man inte har egen husbil, campervan eller tält. Eller enkla ”cabins” på campingar. Men ja, även den allra enklaste typen utan egen toalett kan kosta uppåt (eller över…) tusenlappen per natt för en familj. Och dessa alternativ är väl kanske inte heller de allra roligaste, även om jag tycker att vi har haft generellt sett bra boenden.
MEN! Vi har haft turen att kunna hyra hus tillsammans med våra vänner Linda, Micke, Adrian och Stella här, vid tre olika tillfällen medan vi reste ihop i december.
Vi bodde utanför Rotorua i fem nätter, på Matarangi beach i Coromandel i sex nätter och i Ahipara, Northland över nyår (ett hus som låg ett stenkast från coola/fina Ninety Mile Beach)
Gänget äter pizza ”hemma” hos oss i Coromandel.
Detta har framför allt varit otroligt roligt. Så himla trevligt, och smidigt att dela på handling/matlagning mm. Dessutom är det faktiskt de billigaste boendena vi har haft här efter att vi delat hushyran på två familjer.
Men det är ändå inte den största bonusen, utan det har ju varit själva hänget tillsammans.
Vi har hyrt via:
Book a bach & Bachcare
Airbnb, som vi ofta nyttjar annars, har inte haft lika stort utbud här på NZ även om det finns en del där också.
Andra fördelar med hus jämfört med hotell och campingar, enligt oss, är ju också större utrymme till alla, eget kök, trädgård och vardagsrum med plats för gemensamt häng – men också möjlighet att gå undan i eget rum.
Barnen stod för matlagningen en kväll i Ahipara (med viss assistans av Patrik – se ovan..) Jack och Stella var ansvariga för efterrätten! Det blev en grymt god pavlova!
Till varmrätt blev det tacos, och de handlade själva och fixade allting hemma i köket.
Har man riktigt tur med tajmingen så hyr man huset ihop med sina vänner på Lucia, då kan man nämligen få förmånen att vakna till ett Lussetåg!
…och om papporna drar på fiskeutflykt för en dag, och sen kommer hem med en massa kilo fisk! Ja, då blir ju allting bara ännu bättre!
Härligaste ungarna äter middag vid ett eget bord, utanför Rotorua.
**
Här finns våra tidigare inlägg från vår roadtrip på Nya Zeeland!
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Välkomna hem till vår lilla del av vår farm i Nya Zeeland!
Vi bor i ”The rainbow bus” och i det lilla rummet mittemot. Inne i bussen sover Milo och Jack och där äter vi frukost. Övriga måltider äter vi tillsammans med familjen vi är hos, i deras hus.
Patrik och jag bor i rummet vars fönster vi sitter utanför på den här bilden:
Och i övrigt – ja, det händer massa grejer här hela tiden! Vi närmar oss slutet på vitlöksjobbet, och har det riktigt bra här. Kolla in den helt otroliga solnedgången vi fick bevittna denna dag.
Milo och Jack hittade jag ute tillsammans på en kudde utanför vår buss. De njöt verkligen den här stunden.
Här ser man familjens hus, det vita till vänster, och vår buss längre ner till höger. Staden som syns längre bort är Gisborne, och sen havet och kullarna.
**
Här finns våra tidigare inlägg om att jobba på farm i Nya Zeeland.
Första riktiga arbetsdagen. Huvuduppdraget medan vi är här är att jobba med vitlöksskörden.
Familjen vi bor har en stor odling och nu är det skördetid.
Patrik har grävt upp drivor av vitlök ur jorden, och jag (och även barnen litegrann), har rensat och sorterat vitlöken.
Kirsty, som mamman i familjen heter, har också varit med långa stunder under dagen. Hon och jag är jämnåriga (skiljer faktiskt bara tre dagar) och hon är hur trevlig som helst. Blev trevliga resningstimmar på fältet.
Upplägget är sådant att vi jobbar fyra-fem timmar per dag. Barnen gör vad de vill, och är ständigt välkomna att vara tillsammans med deras barn som har sommarlov just nu.
Vi äter frukost själva i vår buss där vi bor, ungefär 200 meter från familjens hus, och lunch och middag tillsammans med dem.
Det här var en extremt varm dag, tydligen är sommaren den varmaste på flera år här i Gisborne, och temperaturen låg runt 30 grader hela dagen. Så vi fick ta en rätt lång paus under eftermiddagen för bad i deras pool och sen även bad i ett ”swimming hole” med alla barn inne i en av hagarna.
Strax före solnedgången, när det blivit aningen svalare, gick Patrik och jag ut och tog ett vitlökspass igen. Odlingen ligger så fint med solnedgången framför, och sen en tjusig måne på det.
Månskensbonden 🙂
**
Här är våra tidigare inlägg från vår roadtrip på Nya Zeeland
Det här ska bli så otroligt spännande! Verkligen ett äventyr i äventyret.
I åtta dagar ska vi jobba på en farm utanför Gisborne här i Nya Zeeland, och vi har nu flyttat in.
Konceptet heter WWOOF och finns över stora delar av världen. Det handlar i korta drag om att man jobbar på en farm och får husrum och mat gratis.
Det är inte jättemånga ställen som verkar ta emot hela familjer, så det var en chansning att teckna medlemskap i WWOOF Nya Zealand (kostar några hundralappar) och sen börja leta.
Vi hittade en farm som verkade bra och mejlade dem, faktiskt redan i september. Och visst – vi var så välkomna! Och nu är det dags!
Orsaken till att vi gör detta är framför allt för att få uppleva något helt nytt, livet på en farm – och att lära oss mer genom att leva tillsammans med en Nya Zeeländsk familj under åtta dagar.
Det är klart att det ställer lite mer krav på oss alla, inte bara enkelt för barnen som nu får tillbringa långa dagar med nya barn som bara pratar engelska. De blir tvungna att vara ganska självgående och vara själva med barnen/deras föräldrar en del.
Vi vuxna måste också hitta rätt i den här vardagen, anpassa oss och hitta ett sätt som fungerar här. Och jobba på, dessutom!
Det är en fyrabarnsfamilj som bor galet fint, gröna kullar åt alla håll, bergen lite längre bort och havet som syns åt ett håll. Extra roligt eftersom två av barnen är ganska jämnåriga med Milo och Jack.
Vi bor basic men roligt i en buss (!), ska visa mer därifrån senare i veckan.
Vår första dag handlade mest om att bekanta oss med familjen, huset och gården. Mamman i huset har sina föräldrar på gården intill, och totalt finns det ungefär 4000 får här. Och en massa kor.
Plus höns, bin, hundar och en katt.
Och så odlingar på det, så där ska vi hjälpa till en del.
På kvällen – efter en mycket trevlig middag på en terrass i strålande kvällssol – följde vi med morfarn ut och flyttade några får från en hage till en annan.
**
Här finns våra tidigare inlägg från vår roadtrip genom Nya Zeeland!
Vi bodde några dagar på ett riktigt trist ställe i Taupo, ett fult & slitet motel. Men. Vi träffade i alla fall på en del trevliga människor på stället, och bland annat en man som sa att det fanns ett outstanding ställe om man ville uppleva Nya Zeelands bästa gratisaktivitet.
Nämligen Rere Falls.
Detta ställe hade vi redan spanat på, och blev nu ännu mer bestämda att vi såklart skulle dit, eftersom vi ändå skulle till Gisborne på östkusten (mer om varför vi är just här inom kort)
Sagt och gjort. Vi tog bilen ungefär fyra mil, och kom fram till Rere Falls och Rere Rock slide.
Barnen tog sina body boards, som de fick i julklapp, och kastade sig ut direkt. Och de var fast på en gång.
Vi blev kvar här i nästan fem timmar. Jag vet inte hur många åk barnen åkte. Upp och ner längs den långa naturliga vattenrutschbanan, och så himla lyckliga och glada!
Det var så roligt att se dem!
Och för oss som inte har möjlighet att lägga dyra pengar på aktiviteter här på Nya Zeeland så var detta en total jackpot. Galet kul, vackert, gratis och skapat av naturen själv.
Det blev picknick på plats, och sen mera åk. Och ännu mera.
En grymt bra dag, och ett supertips till alla – små som stora – som vill uppleva gratis fart i vacker natur 🙂
**
Här finns våra tidigare inlägg från vår roadtrip på Nya Zeeland!
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Vi klättrar genom den kolsvarta grottan, enbart upplyst av de de hundratals lysmaskarna i grottaket (glow worms) som skapar en sällsam underjordisk stjärnhimmel. Vår guide Philip känner grottan utan och innan och leder oss lugnt genom tunnelpartiet, tills vi kommer fram till ett lite större rum i grottan där vi tänder våra ficklampor igen.
Det är en helt enorm upplevelse, timmarna med Philip i grottan. Vi kryper genom trånga öppningar och följer klafsande det rinnande källvattnet vars fåra genom berget blir vår väg framåt den dryga kilometer vi går härinne.
Efteråt pustar vi ut med en fika på det mysiga café som Philip och hans familj har öppnat intill grottan.
Han berättar att han och en kompis upptäckte grottan i barndomen, då han bodde i närheten. De bevarade grottan som en egen hemlighet och för 20 år sen köpte den då sen länge vuxne Philip marken där grottan finns. Över jord betar familjens 1500 får, och numera guidar Philip tusentals turister genom grottan varje år.
Alla dessa möten som vår jorden runt-resa för med sig.
Alla livsberättelser vi får ta del av. All inspiration.
Philip som skapat sin egen försörjning från ingenting, som satsat på det han trodde på och innerst inne ville.
Hans grotta finns inte med i de stora guideböckerna, och den ligger längs en ganska avlägsen väg.
Enda orsaken att vi hittade dit är att vi just nu bor hemma hos Penny och Anita på deras farm, som också är ett litet hostel. Mitt i ett landskap som är så mycket Nya Zeeland som något kan vara – gröna kullar, en slingrande flod, smala vägar och mängder av får – har vi flyttat in för några dagar.
Penny sköter i huvudsak farmens djur och grönsaksodlingar och Anita sköter hostel-delen. Vi bor i en enkel liten stuga på gården med en nästan ofattbar utsikt över landskapet, och lagar vår mat i deras privata kök och småpratar med dem i deras vardagsrum på kvällarna.
Penny kommer från England, och kom en gång hit till Nya Zeeland för att hjälpa till att ta hand om Philips och hans frus barn.
Det skulle ha varit tillfälligt, men nästan 20 år senare är hon fortfarande kvar och har byggt upp ett liv här.
Hon och Philip med familj är fortfarande nära vänner, och det är Penny som har rekommenderat Philip och hans grotta som en dagsutflykt för oss.
Vi kommer tillbaka hem till vår farm på seneftermiddagen. Penny undrar om Milo och Jack vill följa med henne och se till fåren och skörda palsternackor. De får åka med på fyrhjulingen ut på kullarna, och lyckan i ögonen när de kommer tillbaka någon timme senare kommer att värma mig länge.
Människors välvilja och öppenhet ger verkligen vår resa en dimension till, jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat det redan.
Senare på kvällen läser Penny och barnen en engelsk barnbok tillsammans på golvet i vardagsrummet, och till min förvåning hör jag både Milo och Jack läsa nästan felfria meningar på engelska.
Under tiden småpratar jag och Patrik med en av de andra gästerna, Mark från Seattle som just nu cyklar genom hela Nya Zeeland och inatt ska tälta på gräsmattan här utanför.
”Det har varit en magisk dag” säger Jack när vi ska sova, och jag håller med honom.
Magi i all sin enkelhet. Det är verkligen den bästa magin av dem alla.
Jack har skördat en palsternacka modell större!
**
(Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 6 januari)
Man får inte fotografera inne i grottan som besökare, så bilderna från grottan har vi fått från Nikau Cave och de publiceras med tillstånd av dem.
**
Våra tidigare inlägg från Nya Zeeland finns här.
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Nyårsafton.
Och det är många sammanfattningar de här dagarna. Det hör ju till.
Men istället för att göra någon månad-för-månad om vad som har hänt så har jag tänkt att några rubriker och bilder får sammanfatta/symbolisera något av allt det där som 2016 gav.
Jag kommer aldrig nånsin kunna svara på frågan ”vad var bäst?” om den resa vi just nu gör. Men några saker är jag särskilt tacksam över:
VI GJORDE DET.
Vi följde drömmen.
Det var inte ett helt enkelt beslut, och en rätt tuff vår och sommar med flytten och mycket jobb.
Men det var värt det. Och hur det än går och hur det än blir med fortsättningen av resan så är jag i alla fall jättestolt över oss, so far.
Arlanda 28 augusti, 2016.
NÄRHETEN.
Gili Air, Indonesien, oktober 2016.
Jag vet att jag återkommer till det gång på gång. Men det är omöjligt att gå förbi.
Att få ha möjligheten och förmånen att vara så nära Milo och Jack som jag har kunnat vara det här året, det är den största gåvan av dom alla.
DE UPPNÅDDA MÅLBILDERNA.
Vi försöker alltid att inte ha för höga förväntningar och ”hajpa” saker som ligger framför. Det blir inte alltid exakt sådär som man föreställt sig, och vi är alltid noga med att inte lova att vi till exempel kommer att se vissa fiskar när vi snorklar eller att vi ska göra vissa saker. Ifall det inte blir av. Utan vi försöker i alla fall att vara rätt nedtonade med förväntningar, både mot barnen och oss själva.
Jag tror själv att det är en rätt viktig orsak till att resandet för det mesta funkar rätt bra för oss. Vi låter det bli som det blir.
Men jag ”unnade mig” några konkreta målbilder för mig själv, inför resan. En av dem var att se den indonesiska vulkanen Kelimutu och dess kratersjöar i soluppgången. Och det gjorde vi, och vi hade jättetur med vädret – en klar, vacker morgon.
Jag kommer att minnas de timmarna för alltid.
MÖTENA.
Jag och Vivin, norra Bali, oktober 2016.
Så många möten. Och vissa människor som fastnar. Och som förblir där.
Resandet ger så mycket, även av vänskap.
Vivin träffade vi första gången på Bali år 2013, och nu fick vi återse henne igen. Det var så alldeles fantastiskt.
Och vi har även ljusa minnen med oss av, bland annat Mr Kadirah på Sri Lanka, familjen Riddebäck i Colombo, Irfan med familj på Tetani beach, Perhentian, hela gänget på Gili Air, härliga Fredh i Flores… och många många mer.
Många av dem vi möter träffar vi ju aldrig mer, så är det ju. Men de sätter spår, och är viktiga.
FAMILJEN…
…OCH VÄNNERNA
Vi har haft – och har just nu – den stora glädjen att ha människor vi tycker om nära oss. Mamma och pappa tillbringade en månad ihop med oss i Kuala Lumpur, Bali och Gili Air.
Och nu reser vi alltså tillsammans med Adrian, Stella, Linda och Micke, våra vänner hemifrån.
Känner mig tacksam för detta, och även för vänner och familj hemma som hör av sig och är med oss hela tiden – om än på avstånd.
Vi saknar många därhemma, så är det.
SNORKLINGEN.
Vi har gjort så mycket ihop, och massa fantastiskt såklart. Men snorklingen. Den har blivit så speciell. I Sri Lanka, Malaysia och Indonesien har vi simmat runt tillsammans. Sett så många olika fantastiska fiskar, revhajar, havssköldpaddor, rockor och helt sagolikt fina koraller.
Det har blivit vår familjs grej, det kan jag nog säga. Att glida runt där i dessa varma vatten, intill Milo, Jack och Patrik – det är grymt.
FORTSÄTTNINGEN.
2017 väntar.
Så mycket som ligger framför.
Många månaders resande återstår, och vi har ingen aning om vad som ligger framför där. Hawaii och Las Vegas, och en flight till Nicaragua. Men sen?? Ingen aning..
Och när vi kommer hem.. Var ska vi bo? Hittar vi något hus? Hur blir det med jobb?
Ja.. många frågor återstår.
Men – vi kör på. Tillsammans.
Det brukar bli bra så.
GOTT NYTT ÅR till er alla!
Tack för att ni hänger med oss på resan. Ni är också viktiga för oss.
Här i Nya Zeeland ligger vi ju tolv timmar före, så vårt nyårsfirande är nu igång här i Ahipara! Ett härligt plockbord och en flaska champagne med havsutsikt, i goda vänners lag. En bra start! 🙂
På väldigt många vis är det så lätt att tycka om Nya Zeeland. Det är så rakt igenom jättevackert. Det är gröna kullar överallt, landskapet är fantastiskt, människorna vänliga.
Därför har jag känt mig lite orättvis när jag har känt att det har tagit viss tid för mig att ta till mig landet.
Och jag hade kunnat göra det lätt för mig här i bloggen, och bara hyllat det galet vackra.
För det är så sant. Jag älskar kullarna. Älskar fåren. Vyerna. Kontrasterna. Stränderna. Bilresorna.
Jag älskar så otroligt mycket här.
Men. Det var en stor omställning att komma hit ifrån Asien. Världsdelen som jag och vi rest så mycket i, under så många år. Visst, de asiatiska länderna vi rest i är förstås olika varandra men ändå rätt lika.
Där har vi vårt sätt att resa. Och vi förstår nog nu att det på många sätt har blivit vårt rese-hemma.
Nu landade vi i något som direkt kändes så mycket mer civiliserat. För första gången på tre månader kände jag mig lite fel i mina säckiga haremsbyxor. Jag insåg att det var en evighet sen jag noppade ögonbrynen. Och mascaran – hade jag ens en sån med mig? Nu är jag inte så brydd kring utseende, egentligen, men det var mer en känsla som nog egentligen handlade om mer än de yttre attributen.
Vi har hyrt en stor fin bil, finare än nåt vi nånsin har haft hemma, och vi handlar på affärer som är precis som Ica Maxi och Coop Forum.
Allt känns så… som vanligt och liksom ordningsamt.
Här är det dessutom dyrt, ännu dyrare än jag hade trott innan. Vi hade förstås researchat på boendekostnader och lite annat, men trodde nog att det skulle finnas någon lite billigare fåra man kunde smita in i.
Och det gör det väl, om man liftar och bor i tält. Men vi har valt att ha egen hyrbil, och även om vi faktiskt länge var inne på tält så har det numera bytts ut mot typ enklare vandrarhemsboenden. Och de är fortfarande dyra, och maten är dyr, och ja, det är lite jobbigt ibland med tanke på att vi har de pengar vi har och de ska ju räcka ett halvår till ute på resande fot. Men vi försöker att inte låta tankarna på det ta överhanden, och vid det här laget har vi hittat ett förhållningssätt till det, gått igenom vilka pengar vi har och hur vi vill prioritera.
Vi försöker hålla vår budget framför allt genom att nästan aldrig äta ute på restaurang. Vi lagar mat själva och har med matsäck. Dag ut och dag in.
Just den grejen gillar jag ändå. Jag tycker ofta om våra matfixarstunder, och efter att ha strösslat med frukost-lunch-middag på restaurang, och massor av matupplevelser, i Sri Lanka, Malaysia och i mångt och mycket Indonesien så kan jag inte säga att jag har så stort behov av att äta allt på restaurang.
Tvärtom.
Vi satsar istället på att göra en del aktiviteter som vi verkligen vill, som till exempel Wai-O-Tapu och bad i Hell´s gate.
Även när det gäller aktiviteter får vi ju välja bort en del som innebär dyra kostnader/éentravgifter osv, och nu har vi ju ändå turen att vara ute på en långresa där vi kan sprida ut upplevelserna på fler länder än detta som hör till de dyraste vi besöker.
Och – med allt detta sagt. Vi älskar Nya Zeeland. Det är ett fantastiskt land. Visst, det tog lite tid för mig att komma in i tillvaron här, och det jobbigaste var nog att inte känna mig så där glad hela tiden som jag ville göra – nu när vi äntligen var här. Och då kände jag mig stundtals otacksam och irriterad på mig själv, fast det naturligtvis bara gjorde saken värre. Jag saknade Asientillvaron, det enkla, billiga livet, hettan, det välkända.. och började känna mig orolig för hela fortsättningen av resan. Tankar om vad vi ska till USA, Centralamerika och Sydamerika och göra började poppa upp – ja, ni hör ju, det blev onda cirklar av allting.
Men nu njuter jag och vi verkligen och särskilt av naturen (och det har jag gjort hela tiden, deppstunderna har ju inte varat hela dagarna utan kommit och gått).
Detta är ju faktiskt också ett land där många upplevelser är gratis. Vandringsturer, bad i havet, surfing på sanddynerna, alla vyer…
Och vår jul i vårt tält var också viktigt för att landa lite.
En sak som också har blivit jättejättebra och roligt är att vi vid tre tillfällen under december hyrt hus tillsammans med våra vänner hemifrån, bland annat just nu i lilla kustsamhället Ahipara.
Vi firade igår Lindas födelsedag, och det var riktigt riktigt trevligt. Och imorgon väntar ett gemensamt nyårsfirande här hemma i huset. Så himla härligt att höra barnens glädje och lekar ihop, och tycker om våra trivsamma dagar och kvällar ihop. Kollektivlivet har varit och är roligt, med gemensamma storhandlingar, matlagningar och kvällshäng i soffan.
Fotat från trädäcket på vårt nuvarande hus. Ett stenkast bort ligger havet, och kända Ninety mile beach som börjar här i Ahipara och sträcker sig uppför landets nordligaste spets.
**
Läs mer om vår roadtrip i Nya Zeeland här.
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Vi flyttade in i ett stort tält med tre rum. Konceptet kallas för glamping, och ja, vi gillar det verkligen.
Här, på Pagoda Lodge i Kerikeri, norra Nya Zeeland, var tältet stadigt monterat på ett trägolv.
Jag hade ett rätt stort behov av lugn och ro, insåg jag, och att låta intrycken landa lite efter en väldigt intensiv inledning av Nya Zeelands-tiden. Jag ska skriva mer om det imorgon.
Så för mig, och jag tror jag kan prata för hela familjen, var det så ljuvligt att kliva in här. Pagoda Lodge är en speciell plats, en otroligt fin trädgård med blommor överallt, slingrande kaprifol och så floden som rinner nedanför. Och grönskan förstås.
Jag satte mig ner i en vilstol på vår veranda och bara andades en lång stund när vi kom hit, och kände direkt att detta skulle bli en bra plats för ett julfirande.
Kvällen före julafton läste jag den bok som min mamma alltid läst för vår familj, kvällen före julafton varje år sen jag var liten – ”Ibland kommer vintern om natten”. Nu hade hon kopierat upp hela boken till oss, så att jag kunde läsa den för Milo och Jack i år.
Julafton inledde vi med ett besök på stans marknad. Handlade lite till julbordet och gick omkring och tittade.
Sen lite mathandling och sen hem till Pagoda Lodge igen. På eftermiddagen badade vi i floden tillsammans, och förberedde för julbordet. Milo och Jack var med, de också, och vi skapade ett riktigt fint julbord ihop:
Lammköttbullar, biff Wellington, rotgrönsaker i ugn, guacamole, grillad lammfilé, saffransaioli, julskinka, rökt king fish och grillade räkspett som marinerats i chili och vitlök.
Jag tror aldrig jag har sett barnen, i synnerhet inte Jack, äta så mycket som denna julafton. Roligt också eftersom ingen av dem velat äta skaldjur förut, men nu blev bland annat räkspetten en stor succé.
Vi satt länge och åt. Det var varmt och helt lugnt, bara vi som satt vid ”matsalsborden”.
Så småningom blev det julklappsutdelning. Det hade kommit medskick med våra vänner från Sverige så det blev en liten julklappshög ändå, trots att vi själva av förklarliga skäl höll nere på klapparna i år.
Julaftonskvällen avslutades med att vi åt ostar från marknaden och satt i soffan till seeent. Kvällarna blir rätt kyliga här, så då var det filt och tänkt ljus i Patriks fina Moa-gran som gällde.
Det blev en så fin och lugn julafton som vi kommer att minnas. Självklart saknar vi många därhemma lite extra den här tiden, och det var så himla roligt med alla samtal vi fick till under juldagarna via FaceTime och WhatsApp.
Men, trots alla vi saknade och allt som var så annorlunda, så är jag så GLAD att vi fick en så fin jul ändå, vår lilla familj.
Foto: Milo
Julaftonskvällen avslutades med ostar från marknaden, och kex, och mys under filten
**
Här finns våra tidigare inlägg från vår road trip på New Zeeland
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Allt blev inte fantastiskt dessa dagar som vi spenderade i Rotorua, centrala Nordön, Nya Zeeland.
Vädret var ganska dåligt.
Stugan jag hade hyrt åt våra två familjer blev inte så bra, den låg visserligen jättefint vid en sjö men nära skogen så det var mycket flugor och eftersom vi körde väldigt budget (för att vara här på Nya Zeeland) så blev standarden, och tyvärr även renligheten, därefter…
MEN!
Bortsett från ovanstående så blev Rotorua en så intressant upplevelse. Den här naturen är verkligen unik, och jag är – totalt sett – glad över våra dagar här.
Jag har redan skrivit om helt fantastiska Wai-O-Tapu, och om Hell´s Gate med bad i lera och svavel. Och en sak till som blev riktigt bra var att vi bokade in några guidade turer med Real Rotorua. Jag gick framför allt på magkänslan när jag läste om turerna, det är ett nystartat bolag som drivs av en kille som heter Stephen.
Den första turen vi gjorde var Thermal Path Tour, och det jag gillade var att Stephen var en så ”lagom” guide. Vi fick veta jättemycket intressant om naturen, om växter och landets kultur. Men utan att det kändes hurtfriskt och tidspressat, utan bara lugnt och trevligt.
Vi togs med till en otroligt fin naturlig varm källa i skogen, vi såg vulkansjöar, kollade på växter och badade.
En grymt bra introduktion till området, som jag verkligen kan rekommendera första dagen man är här om man vill skapa sig en bra överblick.
Eftersom vi var så nöjda med första dagen bestämde vi oss för att boka in även Morning Lake Tour, som var riktigt bra. Älskade promenaden runt vid Hamurana Springs, med bland annat en källa som tydligen förser större delen av Rotorua med färskvatten.
Så himla bra, trevligt och lugnt.
Vi gjorde även en tredje utflykt med Real Rotorua, och den blev en riktig highlight. I mörker, med pannlampor och med mycket spännande upplevelser. Återkommer om den!
Härligt bad under Thermal Path Tour.
Våran lilla fotograf. Han tycker verkligen det är så roligt att fotografera. Här utanför bussen, tillsammans med Stephen.
**
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Hur beskriver man ens en plats som Wai-O-Tapu? ”En av de tjugo mest surrealistiska platserna i världen” läste jag på en resesajt.
Och nog kändes det ganska surrealistiskt att kliva in i detta vulkaniska landskap, där det bubblar från jorden, det dyker upp sjöar i olika färger på grund av de olika mineraler och gaser som finns i marken, het ånga, kokande lera, en sprutande gejser… Ja, vilken plats!
Här tillbringade vi flera timmar, och hade alla tänkbara väder under tiden.
Jack, Stella och Milo vid Lady Knox gejser
Våran fotograf ❤️
Rotorua, Nya Zeeland.
Känt som ett område där det bubblar, pyr och händer en massa saker i marken och framför allt som är vattenrelaterat.
Här finns en massa naturliga varma källor, gejsrar och vulkaniska fenomen.
Vi har läst mycket om detta område och längtat – bland annat – efter varma bad i källorna.
Nu blev det dags för det första badet, i Hell´s Gate som är ett område med thermalsjöar som ursprungsbefolkningen mauorierna använde som hälsokällor redan för 700 år sen.
Det ångar hela tiden från sjöarna, den ena är över 60 grader i mitten. Och så har de lett vatten in till ett område där man får bada i samma vatten.
Vi började med lerbad, där leran kommer från den ena av sjöarna i området. Varmt, skönt och roligt att smeta in kroppen och ansiktet med lera.
Och sen – svavelbassängerna, där vattnet innehåller en massa mineraler och enligt traditionen hjälper mot typ allt.
Det luktar starkt av svavel, efteråt får man till och med med sig ett speciellt tvättmedel att tvätta badkläderna i. Men på plats vänjer man sig på något sätt.
Det finns även några små vattenfall och en kall pool, som Milo och Patrik badade i flera gånger.
Men jag och min Jack, vi som alltid föredrar det varma vattnet framför det kalla… Vi njöt i timmar i svavelbassängerna som höll en temperatur på 38,5 grader.
Detta var annars en riktigt gråkall dag med mycket regn, men just här i Hell´s gate spelade det ingen roll eftersom det var så varmt i vattnet.
Häftigt att sitta där och se ut över det karga landskapet och se ångan stiga från de varma sjöarna därute i landskapet runt omkring.
Tycker att Patrik fångade detta ögonblick så himla fint. Våran Milo!
**
Här finns våra tidigare inlägg från Nya Zeeland.
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
En riktigt bra sak är att vi har fått det finaste av sällskap här borta på andra sidan jorden.
Milos bästa simkompis Adrian och hans syster Stella har dykt upp här tillsammans med sina föräldrar, och inga kunde vara gladare än vi.
Gänget i Redwoodskogen, Rotorua.
Goda vänner är en viktig gåva, så är det verkligen. Och vi har turen att – tack vare att Milo och Adrian började simma ihop i samma grupp förra våren och blev kompisar – ha hittat en såndär fin ”familjekompisfamilj” där vi alla trivs tillsammans.
Och nu är de här!
Roligt att dela även sån tid som brukar kunna bli rätt långtråkig… Väntar på flyget som tog oss från Sydön till Nordön.
Vi hyr just nu en enkel stuga ihop vid en av sjöarna i Rotorua-området.
Det är härligt att se barnen spela Monopol ihop, skratta, dansa, showa, jaga, bada… Vi äter frukost ihop på morgnarna, och sen har vi gjort lite olika saker. Både varit ihop och på olika håll, men oavsett vilket så väntar en gemensam middag hemma på kvällen (bilden längst upp är tagen när barnen åt middag igår kväll)
Vi har visserligen haft lite otur med vädret här i Rotorua, men det är ju som det är… Och mycket kul tillsammans återstår!!
Vandring på Sydön.
**
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Vi är framme på Nya Zeeland.
Det är ett fantastiskt land, det kan jag säga redan nu.
Jag ligger redan lite efter i rapporteringen, men vill börja med något som blev alldeles fantastiskt, skitjobbigt, lite för långt och väldigt speciellt.
Vi befinner oss på Sydön, och en stor anledning för oss att komma hit var att uppleva Abel Tasman National Park, som faktiskt är Nya Zeelands minsta nationalpark.
Vi bestämde oss för att vandra där, och ja, vi visste att det var en lång sträcka men vi tänkte att vi nog skulle fixa det.
Och – det blev en vandring uppför Gibbs Hill, ett litet men väldigt vackert berg, vars främsta egenskap är att det är utsikt åt alla håll. Över grymt fina Golden Bay, som är Sydöns vidsträckta gyllene stränder i norr, men också ner över hela nationalparkens kust.
Dessa gröna kullar! Havet! Stränderna!
Sen är det så roligt att vandra med vår lilla familj. Jag är nog sällan så avkopplad som just då, när vi går där – kilometer efter kilometer – och småpratar hela tiden. Vi tränar på engelska ord, pratar om massor av reseminnen, tränar gångertabellen, pratar om ingenting alls, och sen gjorde vi hip hop-låtar (Jacks initiativ) och bara njöt tillsammans av allt det där som fanns.
Dessutom: Det blev lite för långt, vi gick totalt nästan två mil och det ultimata här hade nog varit kanske 14 kilometer. Framför allt på grund av att det var väldigt kuperad terräng, mycket mer än vad vi hade läst oss till innan.
Det var helt enkelt en ganska tuff vandring.
Jag ramlade en gång i en nedförsbacke och lyckades slå i knäet på något sätt så att Patrik fick leda mig nerför en lång brant backe på slutet. Och det regnade sista två kilometerna.
Allt är inte alltid perfekt.
Men ofta blir det perfekt ändå. För mig.
För att det är vi som gör det.
**
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Imorse vaknade jag med en sån där känsla som inte ville släppa taget på en lång stund.
Kände mig som en usel mamma när jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna. Till exempel på gångna kvällen bredvid Jack i EM-soffan, han tokengagerad i Portugal – Wales och jag bredvid, inte riktigt lika engagerad utan nerstirrande i datorn istället i 90 minuter.
Alla hans funderingar kring frisparkar, domarinsatser, bästa spelare och så vidare bemöttes väl med ett ”mmm” och lite halvhjärtade svar.
Och på övervåningen satt Milo och byggde ensam med sitt älskade lego.
Pappan jobbade.
– Varför byggde jag inte med Milo! dundrar det den här morgonen i huvudet.
Dessutom är det lite för tidigt, nästan natt, och tankarna är inte riktigt så klarvaket rationella.
– Varför tittade jag inte på i alla fall en halvlek med Jack, och lyssnade på alla hans tankar!
Nej. Jobbmejl och annat datorfix gick före, och innan dess packade jag flyttkartonger och paniklagade mat av upptinad köttfärs som skulle ha blivit för gammal annars.
Så vandrar tankarna vidare, hittar givetvis plötsligt en massa andra tillfällen när annat har fått mer uppmärksamhet än barnen.
Sen tänker jag på flytten, och att jag packat mindre än vad jag borde med tanke på att flyttlasset går på lördag.
Sen gick jag – världens sämsta mamma och flyttare – upp.
Dagen blev sen en aning bättre. Men är väl i ärlighetens namn inte helt bra än.
Mycket som snurrar.
(även om jag vid det här laget ändå känner mig som en lite bättre mamma och inte rakt igenom usel)
Nu är barnen med sin mormor och morfar på teater i Karlskoga, Rasmus på Luffen av teaterföreningen Lyset, och har det såklart hur bra som helst. Och Patrik jobbar.
Så jag unnar mig lite reseplanering ikväll som egenterapi, varvat med jobb, tvätt och flyttpackning.
Google Flights, Skyscanner och jag. Ett fint litet team.
Bild från min pappa för en liten stund sen. Förväntansfulla killar i publiken!
Tänkte att jag en gång för alla ska kolla upp vilken som blir den för oss bästa flighten från Nya Zeeland över till Sydamerika eller Centralamerika blir. Jag har redan ägnat just detta en ansenlig mängd tid, men vi har inte spikat något än.
Verkar också vara så att det är lite för tidigt att boka, eftersom priserna är ganska mycket högre i slutet på januari/början av februari när vi vill åka, jämfört med till exempel november.
Hur som helst, det lutar nog åt att flyga Auckland – Santiago (Chile), eller Auckland – Buenos Aires (Argentina), för att sen ta oss upp genom någon av dessa länder till Bolivia.
Men ja, vi får väl se hur det slutar…
Här är förresten resrutten fram tills dess.
Längtar efter DETTA! Tid! Tillsammans. (bilden från Orchid Garden i Singapore, 2013)