En resa genom tre länder i Centralamerika; Panama, Costa Rica och Nicaragua. Jag tycker att det är en finfin kombo som vi verkligen kan rekommendera.
Idag skriver jag om detta i ett resereportage i Di Weekend.
Bocas del Toro, Panama
Bocas del Toro, Panama
Vi spenderade några dagar i en by i bergen i Panama, knappt två timmar från Panama City. Vi tog det mest lugnt. Var lite sjuka, faktiskt (Milo lite förkyld, Jack lite magstrul), och använde en hel del tid till skolarbete och planering inför de sista två månaderna på resande fot (Sydamerika!!)
Men – vi var också ute på ett litet studiebesök.
Det är så att vi får många frågor som handlar om barnens skola.
Vi har berättat om det tidigare, bland annat här och här.
Men tänkte att vi kan visa upp hur en annan sorts lektion kan se ut för oss/barnen, utöver det mer vanliga som till exempel är att räkna i matteboken, skriva i minnesboken, läsa i läseboken och jobba i svenska-arbetsboken som är med hemifrån.
Vi försöker ju verkligen att använda själva resan som en skola, och mycket följer ju med på köpet, som geografi, engelska, vilda djur, växter och mycket annat.
Men ibland gör vi också något mer, som vi kanske inte hade kommit på tanken att göra om det inte varit för att vi sett det som skolarbete, som att gå på något museum – eller som nu i El Valle i Panama; i fjärilsträdgården.
Detta är en plats som är skapad av eldsjälar, som byggt upp en fin plats i utkanten av denna bergsby. Vi betalade några dollar i entréavgift, och allting inleddes med att ägaren mycket initierat visade oss en film och berättade om fjärilar och om deras liv.
Därefter fick vi följa med en guide ut i fjärilsgården, där runt 250 fjärilar lever sina liv. Vi tittade på ägg som låg på blad (de pyttesmå vita prickarna)…
…och lärde oss allt om processen ägg – larv – puppa – fjäril.
Vi lärde oss också om vilka hot som finns mot fjärilen, och som vanligt, höll jag på att säga, så är människan en stor bov. I det här fallet handlar det mycket om hur odlingar mm besprutas, och om avgaser och andra utsläpp.
I denna fjärilsträdgård överlever cirka 70 procent av larverna. Ute i det fria är det cirka två procent.
Syftet med fjärilsträdgården är både utbildning och att bevara vissa arter.
Efteråt skrev Milo ner fakta om dagen och om fjärilar i sin minnesbok:
**
Här finns alla våra inlägg från Panama..
…och Costa Rica…
…och Nicaragua
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Jag har insett att jag har som små egna ritualer.
Särskilt när det gäller nya faser i vår resa. Som nu ikväll/inatt, när det är dags att avsluta vårt Centralamerika -äventyr till förmån för nästa; Sydamerika.
Vi är alldeles strax på väg mot flygplatsen i Panama.
Resan har kommit att bli som olika kapitel i en bok, och jag blir liksom alltid lite sentimental när det är dags att sätta punkt för vart och ett av dem.
Jag går tillbaka i tiden, till när vi landade på Managua flygplats i Nicaragua den 9 februari. Jag gör en snabbfärd via Granada – San Juan del Sur – underbara Ometepe – regnskogsäventyren i Los Guatuzos och i tältet på Basecamp Bartola.
Och så in i Costa Rica, och så småningom vidare till Panama.
Tre länder som vi visste väldigt lite om innan vi kom hit. Tre länder som har kommit att få speciella betydelser för oss, alla på olika sätt.
Och ja, jag blir lite gråtmild. Jag är sån, det bara är så. Lite svårt för avsked och separationer, även av det här slaget.
Jag antar att det beror på att vi har haft det bra här. Att vi har trivts.
Så det känns lite svårt att släppa taget, trots att jag vet att vi har så mycket roligt framför oss.
Men jag behöver nog mina ritualer. Mina egna hej-då i tankarna. Mina egna avslut.
San Juan del Sur, Nicaragua, februari -17.
Så medan vi reser mot flygplatsen och har ett gäng nattliga timmar där innan flyget tidigt på morgonen ska ta oss mot Galápagosöarna (vilket i sig känns helt sjukt – vi ska faktiskt dit?!!!), så tar jag med mig en massa tankar, minnen och funderingar. Knyter ihop dem litegrann, så gott jag kan.
Och klamrar mig, som vanligt, fast vid förvissningen (förhoppningen..) om att vi kommer åter till Centralamerika en dag.
Så måste det bli.
Far & yngsta sonen på en egen vandring till La Laguna i bergen utanför El Valle, Panama.
Milo och sengångaren i Punta Uva, karibiska kusten i Costa Rica
Älskade Ometepe, Nicaragua.
Caribbean lifestyle!!!
Vårt tält i Nicaraguas regnskog. Underbara dagar.
**
Här finns alla våra inlägg om Jorden runt-resan
Här finns alla inlägg från Centralamerika; Nicaragua , Costa Rica & Panama
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Hej Panama City!
Ja, så blev det dags för några dagars storstadsliv igen, och vi kan börja konstatera att vi har våra små ”rutiner” även när det gäller storstadshänget.
Till att börja med tycks vi ha en vana att bo ganska fint, med våra mått mätt. Vanligt hotell istället för hostel, och gärna i klassen ”något över medel”.
Eftersom storstadsdagarna ofta (som nu) infaller före och/eller efter något mer lite avlägset ställe, kanske med flera resdagar, nattflyg eller liknande grejer. Och då är det rätt skönt att ha några dagar när man vet att man har varmvatten i duschen, ja att det finns en fungerande dusch över huvud taget… Och att det är torrt inne på rummet! (i hög luftfuktighet är det ibland helt omöjligt att få kläderna torra)
Viktigt är också att läget är bra, helst nära kollektivtrafik.
Denna gång bor vi på Principe Hotel på Via Argentina. Ett typiskt mitt emellan-hotell i Panama city, som nog inte kommer att sätta några bestående avtryck men som fyller sin funktion.
Idag hade vi dessutom nytta av riktigt bra wifi, eftersom vi gjorde en livesändning på Expressen/Allt om Resors Facebooksida! (Det var kul, och går att se i efterhand här)
Och när vi väl är på plats – ja då gör vi stan.
Vi kör sevärdheter och gärna museum, men absolut inte allt som finns. Men idag spenderade vi ett antal timmar i gamla stan Casco Viejo, där vi bland annat besökte fina kyrkan Iglesia del San Francisco de Asis.
Tänder ljus för älskade farfar Lars. Något vi också alltid gör när vi besöker kyrkor på våra resor.
Farfar/Pappa/Svärfar – Vi saknar dig!
Sen uträttar vi ärenden och shoppar. Ja, i alla fall när det är som nu – att vi planerar att sända hem saker. Imorgon ska vi till posten med ett paket, och hoppas det ska gå att lösa att få hem det till Sverige… Det är både kläder och saker vi inte vill släpa på under sista delen av resan, och lite nytt åt framför allt Milo och Jack att ha när de kommer hem.
Vi ägnar nästan osannolikt mycket tid åt att leta efter och titta på fotbollströjor av olika slag, eftersom vår yngsta son är besatt av dessa plagg. Och jag kan säga att detta var den mest oväntade tröja vi såg idag! Dessutom den enda landslagströja de hade i den här affären. Mycket märkligt!
När man går nästan 1,5 mil på en dag i Panama City i tryckande värme är glass nästan ett måste.
Stort shoppingcenter hör också alltid till, och food court!
Sen handlar vi. Framför allt det vi ”samlat ihop” på vår inköpslista, som denna gång till exempel ny solskyddströja till Jack, solkräm spf 50, tandkräm, barntandborstar, balsam, flipflops till Patrik… Ja, ni hör, inga världsomvälvande grejer men sånt där som vi behöver ha.
Milo fyller också år om några veckor så blev några småsaker till honom också.
Plus att vi denna gång också handlade för att skicka hem, och då är det uteslutande tok-billighetsshopping vi ägnar oss åt. En storlek för stort för barnen nu, och så skickar vi hem så det ligger där och väntar till sommaren! (om det nu hittar hem förstås… men vi hoppas på det 🙂 )
Under våra dagar i Panama City har vi också besökt Panamakanalen och slussarna i Miraflores. Det kändes som ett måste för oss, och det ska vi berätta mer om snart!
Men nu säger vi godnatt för idag, och försöker ladda för vår allra sista dag i Centralamerika. För den här gången.
**
Här hittar ni alla inlägg från vår jorden runt-resa!
Här finns alla våra inlägg från Panama..
…och Costa Rica…
…och Nicaragua
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
Vi har många gånger under denna resa pratat med barnen om Vänlighetens språk. Hur viktigt det är, och hur det språket faktiskt är det viktigaste av dem alla.
Engelska, absolut viktigt. Och visst har vi önskat att vi kunde mer spanska ibland.
Men hur det än är så är det alltid Vänlighetens språk som verkar räcka allra längst.
Vi känner oss faktiskt ganska överväldigade av hur många människor som har gjort saker för oss under denna resas gång, även när det varit helt utan vinning för dem (rent ekonomiskt)
Vid det här laget har vi så många exempel på detta, och det fylls på hela tiden.
På Bastimentos, Bocas del Toro, hände det sig att Milo stod varje dag, även i regn, och fiskade på bryggan.
En av byns fiskare brukade åka förbi och vinka uppmuntrande. Och varje gång han kom förbi stod Milo där, ihärdigt fiskande.
Så en dag körde han fram med sin båt och frågade om Milo ville följa med ut och fiska nästa dag. Vi trodde väl att det var lite på skoj, eller möjligen någon utflykt han ville sälja på oss.
Men så kom han nästa dag, och frågade om Milo och hans lillebror ville följa med ut och fiska.
Sagt och gjort! Flytvästar på, och sen drog de ut till havs!
De var ute i kanske 45 minuter, och de lyckliga ansiktena när de kom tillbaka – med flera egenfångade fiskar!! Helt fantastiskt.
Patrik försökte ge några sedlar i ”dricks”, men fiskaren var benhård. Inga pengar, och vi skulle absolut behålla fisken!
Han förklarade att han blivit så glad av att se Milos ihärdighet där på bryggan, och att han önskade att Milo skulle få uppleva att få upp en fisk. Därför ville han hjälpa till, genom att ta med honom till sina bästa fiskarställen. (senare fick vi veta att detta var öns kanske allra bästa och mest erfarna fiskare, som verkligen kan varje liten centimeter av havet runt Bastimentos)
Milo skrev senare om denna dag i sin minnesbok
Det blev en riktigt god middag den kvällen. Och innan veckan var slut blev det faktiskt en fisketur till med vår nya fiskarevän.
Ännu större fiskar, och mat till oss i fyra (!) dagar! Fantastiskt god fisk, och förstås extra gott eftersom maten var fångad av Milo och Jack – med god hjälp av en alldeles särskild nyvunnen vän.
Vänlighetens språk alltså. Bästa grejen.
**
Här hittar ni alla inlägg från vår jorden runt-resa!
Här finns alla våra inlägg från Panama..
…och Costa Rica…
…och Nicaragua
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
När vi var på Bocas del Toro – Panamas karibiska öar – hade vi väldigt blandat väder varav flera dagar med regn. För oss gör det inte så mycket med några sådana dagar ibland, det är nästan tvärtom, att det kan vara bra att bli ”tvungna” att inte ge oss ut på aktiviteter utan vara stilla och komma ifatt med lite jobb, bildhantering, blogg mm.
Men, vi gjorde något som blev en alldeles fantastisk utflykt. Vi hyrde två kajaker på vårt hostel El Jaguar, och från vår brygga hoppade vi ombord och gav oss iväg med sikte på mangroveskogen.
Vi var ute i drygt fyra timmar. Milo och jag delade en kajak och han paddlade imponerande bra. Jack hängde med pappa i en egen kajak.
Det blev ett stopp vid en brygga vi hittade där vi badade och åt vår matsäck och killarna gick på liten upptäcktsfärd.
Sen fortsatte vi och hittade in i en helt magisk kanal som slingrade sig omkring inne i mangroveskogen.
En mycket speciell naturupplevelse!
Här finns alla våra inlägg från Panama..
…och Costa Rica…
…och Nicaragua
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
– I LOVE HOSTEL! utbrister Jack en eftermiddag när jag möter honom ute på verandan.
Han strålar ikapp med solen därute över karibiska havet – som han älskar detta livet, vår stora lilla sjuåring.
Hostel, denna så vanliga boendeform i länder där många reser runt som vi, med ryggsäckar och med begränsad budget. Många bor i sovsalar, betalar några dollar för en säng och delar rummet med ett antal andra.
Som familj bokar vi privatrum, men kök och ibland badrum delas med övriga.
På El Jaguar på ön Bastimentos, som tillhör ö-gruppen Bocas del Toro i Panama, flyttar vi in i rum nummer 4. Samtliga övriga gäster vi kommer att träffa under veckan är mellan 20 och 30 år, utan barn, och på backpackerresa genom Centralamerika, ibland kombinerat med Sydamerika.
Den stora träverandan som är byggd på pålar i vattnet blir vårt gemensamma vardagsrum denna vecka, och många av oss spenderar gärna tid här i någon av de randiga hängmattorna.
Vårt rum är det minsta vi har haft hittills under hela jorden runt-resan, det är knappt så vi får plats med väskorna och det finns varken hyllor eller garderob, inte ens ett par krokar på väggen. Vi är visserligen vana att bo enkelt, men ja… detta är VÄLDIGT enkelt och VÄLDIGT trångt, och jag får medge att jag känner mig lite skeptisk till att börja med.
Detta är alltså i princip hela rummet. Jag skämtar inte.
Men så går jag ut ur rummet efter att hjälpligt ha packat upp lite kläder som jag lagt i två högar på golvet. Och där ute, framme vid bryggan, sitter Milo och Jack och hjälper en av killarna som jobbar på El Jaguar att laga en kajak.
Jag går lite närmare och hör hur de pratar, på engelska, med honom. De berättar att vi åkt buss från Costa Rica samma morgon, hur länge vi har varit ute och rest, att de kommer från Sverige och vart vi ska sen.
Luke (som jag senare får veta att han heter) pratar på med dem och visar dem hur de kan hjälpa till.
Hela veckan på El Jaguar kommer att gå i samma tecken, och snart tänker jag knappt längre på hur litet och trångt vårt rum är. För det är så otroligt roligt att se hur Milo och Jack pratar på med alla. Som Miriam och Tina från Tyskland, till exempel, som totalt sitter i flera timmar tillsammans med Jack denna vecka och svarar på alla hans frågor och ställer en massa frågor till honom.
Han har redan tidigare under resan sagt åt mig på skarpen när jag lagt mig i hans samtal och börjat översätta ord.
– Jag lär mig mycket mer om du inte säger på svenska, sa han strängt, så sen dess har jag låtit bli. Och hans taktik tycks funka. För varje dag hör jag hur konversationerna som han ständigt söker upp blir bättre och bättre rent språkligt.
Tillsammans med Miriam och Tina.
Även Milo älskar El Jaguar, framför allt att stå på bryggan och fiska, gärna tillsammans med Luke eller någon av de andra ur personalen. De visar honom knep och lär honom ta rätt på den fisk som de fångar.
En regnig förmiddag. Milo och Luke på bryggan, Milo fiskar.
På hostel är det som att Milo och Jack får vara jämlika, alla pratar med dem precis som med vem som helst. Här finns inga barnklubbar och särskilda barnaktiviteter, inte ens några andra barn den här gången.
Och vi ser hur de växer, och hur de gläds över alla samtal och att få vara med – precis som alla andra.
Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 31/3
Kolla in alla våra inlägg om Panama
Och här finns våra tidigare inlägg från Centralamerika; Nicaragua och Costa Rica
Videoklipp: Jack berättar från gränsen, Sixaola.
Dags att passera gränsen mellan Costa Rica och Panama! Eftersom vi reser genom de länder vi bestämt oss för att besöka i Centralamerika landvägen så har vi förstås sett ut de gränsövergångar som passar oss bäst.
Denna gång blev det gränsövergång från Sixaola i Costa Rica och över till Panama och staden Guabito.
Vi tyckte själva att det var svårt att hitta information på reseforum / resereportage osv om hur denna gränsövergång skulle gå till och vad det skulle kosta, så vi fick testa själva – och här är vår rapport:
• De allra flesta som passerar denna gräns från Costa Rica-hållet kommer från Puerto Viejo.
Här säljs paketresor som tar en hela vägen från Puerto Viejo och fram till hamnen i Almirante (Panama) för 25 dollar styck.
• Som van vid svenska priser kan man ju tycka att cirka 230 kronor är ett bra pris för en paketresa över gränsen…
• …men för oss fyra är det nästan 1000 kronor, vilket vi tyckte var väldigt mycket när man vet att det finns andra alternativ…
Så. Vi valde lokalbuss-alternativet, och detta blev våra kostnader:
• Puerto Viejo till Sixaola: Cirka 3 USD/person
• I Sixaola måste man betala 8 USD/person i en ”exit fee” och sen bära sina väskor själv över gränsen. Detta gäller oavsett om man tar färdigbetald transfer eller kör lokalbuss till gränsen.
Videoklipp: Milo på väg över gränsen från Sixaola!
• Väl över i Panama väntar en avgift för att komma in i landet; 4 USD. Vi slapp betala för barnen. Totalt med de tre olika köer vi var tvungna att stå i för att få rätt stämplar och betala de olika avgifterna tog proceduren ungefär en timme.
Videoklipp: Jack berättar från ”immigration” i Panama
• På denna sida kom det en massa människor och erbjöd transfer till Bocas del Toro, som är vart väldigt många som passerar gränsen här ska. Ofta börjar ”erbjudandet” på 10 dollar, men det är för mycket. Väljer man denna väg, försök förhandla ner till 5 USD.
• Vi planerade att resa med lokalbussen till hamnstaden Almirante, där båtarna över till Bocas del Toro går. Det skulle kosta oss cirka 3 USD per person.
Men så kom en kille och erbjöd oss taxi för 15 USD för hela familjen ända fram till hamnen, så då valde vi det.
• Totalt kostade alltså transporten knappt sju USD per person för oss fyra, istället för de 25 USD som en färdig resa från Puerto Viejo skulle ha kostat.
Sen väntade två båtresor innan vi var framme på Isla Bastimentos. Vi checkade in på vårt hostel El jaguar vid tre-tiden på eftermiddagen, och hade då lämnat Puerto Viejo 8:30. En helt okej resdag.
Frukost medan vi väntar på lokalbussen i Puerto Viejo
Inne i Panama!
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]