Väldigt snart dags att kasta sig ut. Mot nio månaders äventyr.
Så, hur känns det egentligen? Fyra dagar kvar till avresa, och jag kan säga att detta är en väldigt vanlig fråga från omgivningen just nu.
Jag brukar vara nästan befriad från det där man brukar kalla resfeber, men den här gången är det helt klart speciellt. Mest handlar det om en slags stress att hinna klart allt jag vill/måste, som att ha ringt de nödvändiga samtalen, ha lämnat in all redovisning för företaget fram till dagens datum, ha koll på att de utgifter vi ändå har kvar hemma (typ tjänstepension, försäkring, telefon) sitter på autogiron, och inte minst försöka bli klar med de jobb jag vill/ska vara klar med innan vi åker.

Jag kan ärligt säga att det har varit vansinnigt mycket att fixa med och göra, och det som har tagit stryk är framför allt sömnen – och själva reseplaneringen.
Det kanske låter lite konstigt men det jag tänkt minst på de senaste veckorna är själva resmålen, färdsätten, kartorna och boendena. Och det saknar jag.
Tillvaron har varit så full av att lösa allt praktiskt att tiden inte har funnits till den andra planeringen. Vilket i sig inte är någon fara, början av resan är ganska välplanerad sen tidigare, men jag tror det gör mig ”febrigare” att jag inte kan ”gå in i” resandet på det sätt som jag hade önskat nu inför.
Istället är hela huvudet en enda lång to do-lista.
Stressen ligger ganska mycket utanpå, och ur ett hälsoperspektiv skulle jag inte rekommendera någon att leva som jag och Patrik har gjort den senaste tiden med mycket jobb, mycket fix, sena kvällar, vakna nätter…
Samtidigt finns det ju hela tiden en positiv grund i det hela. Allt är i högsta grad frivilligt, det är ju ingen som tvingar oss att göra det här. Slitet är för vår egen och barnens skull, och det kommer att vara värt det.

Internationellt körkort – en av alla hundratals saker som stått på att göra-listorna. Nu fixat.

Och ikväll ska vi packa tillsammans med barnen och det känns bra och viktigt, av flera skäl. Det blir lite mer konkret när vi pratar om hur vi ska packa väskorna, vad som ska med och när vi eventuellt kan få nytta av saker vi står och tvekar inför att ta med.
Så packningen är mer positiv än ett stressmoment för mig. Medan Patrik tycker den delen är betydligt mer stressande än vad jag tycker. Det är också en grej att försöka ta hänsyn till, att även om vi är synkade i mycket så är det bitar i detta som vi känner helt olika inför.
Dom som är coolast i det hela är förstås Milo och Jack. Det som är tufft för dem att deala med den här veckan är att det blir många avsked. Jag/vi försöker att hjälpa dem så att det inte blir för dramatiskt, det går liksom inte att göra alla ”hej då” för stora och ödesmättade.
De måste få vara i det positiva med resan så mycket som möjligt, inte känna att de lämnar/överger alla härhemma.

Natten mot måndag landar vi i Dubai, och där har vi lagt ribban lågt. Dels ska det vara sjukt varmt när vi är där, och så har tanken med det första stoppet hela tiden varit att försöka landa lite tillsammans och försöka börja fatta att vi är iväg. Så vi har inga storslagna planer om att se hela Dubai, utan det får bli lite som det blir där.
Sen väntar nästan en månads rundresa i Sri Lanka, två veckor i Malaysia inkl Kuala Lumpur, 1,5 månad i Indonesien (tre olika öar) och sen vidare till Nya Zeeland. Och sen vet vi inte.

Nu ska jag jobba på och försöka stryka ytterligare några punkter på alla mentala och fysiska listor.
Fyra dagar kvar…

**
**