Milos skola – Fjärilar i Panama

Ida Thunberg 14 april, 2017 1 774 Comments

Vi spenderade några dagar i en by i bergen i Panama, knappt två timmar från Panama City. Vi tog det mest lugnt. Var lite sjuka, faktiskt (Milo lite förkyld, Jack lite magstrul), och använde en hel del tid till skolarbete och planering inför de sista två månaderna på resande fot (Sydamerika!!)

Men – vi var också ute på ett litet studiebesök.

Det är så att vi får många frågor som handlar om barnens skola.
Vi har berättat om det tidigare, bland annat här och här.
Men tänkte att vi kan visa upp hur en annan sorts lektion kan se ut för oss/barnen, utöver det mer vanliga som till exempel är att räkna i matteboken, skriva i minnesboken, läsa i läseboken och jobba i svenska-arbetsboken som är med hemifrån.

Vi försöker ju verkligen att använda själva resan som en skola, och mycket följer ju med på köpet, som geografi, engelska, vilda djur, växter och mycket annat.
Men ibland gör vi också något mer, som vi kanske inte hade kommit på tanken att göra om det inte varit för att vi sett det som skolarbete, som att gå på något museum – eller som nu i El Valle i Panama; i fjärilsträdgården.

Detta är en plats som är skapad av eldsjälar, som byggt upp en fin plats i utkanten av denna bergsby. Vi betalade några dollar i entréavgift, och allting inleddes med att ägaren mycket initierat visade oss en film och berättade om fjärilar och om deras liv.

Därefter fick vi följa med en guide ut i fjärilsgården, där runt 250 fjärilar lever sina liv. Vi tittade på ägg som låg på blad (de pyttesmå vita prickarna)…

…och lärde oss allt om processen ägg – larv – puppa – fjäril.

Vi lärde oss också om vilka hot som finns mot fjärilen, och som vanligt, höll jag på att säga, så är människan en stor bov. I det här fallet handlar det mycket om hur odlingar mm besprutas, och om avgaser och andra utsläpp.

I denna fjärilsträdgård överlever cirka 70 procent av larverna. Ute i det fria är det cirka två procent.

Syftet med fjärilsträdgården är både utbildning och att bevara vissa arter.

Efteråt skrev Milo ner fakta om dagen och om fjärilar i sin minnesbok:

Här finns alla våra inlägg från Panama..

…och Costa Rica…

…och Nicaragua

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

Categories: JORDEN RUNT Panama

Tags: Centralamerika Milos skola Panama Resevardag

”I LOVE HOSTEL!” (Citat, Jack)

Ida Thunberg 30 mars, 2017 28 007 Comments

– I LOVE HOSTEL! utbrister Jack en eftermiddag när jag möter honom ute på verandan.
Han strålar ikapp med solen därute över karibiska havet – som han älskar detta livet, vår stora lilla sjuåring.
Hostel, denna så vanliga boendeform i länder där många reser runt som vi, med ryggsäckar och med begränsad budget. Många bor i sovsalar, betalar några dollar för en säng och delar rummet med ett antal andra.
Som familj bokar vi privatrum, men kök och ibland badrum delas med övriga.

På El Jaguar på ön Bastimentos, som tillhör ö-gruppen Bocas del Toro i Panama, flyttar vi in i rum nummer 4. Samtliga övriga gäster vi kommer att träffa under veckan är mellan 20 och 30 år, utan barn, och på backpackerresa genom Centralamerika, ibland kombinerat med Sydamerika.
Den stora träverandan som är byggd på pålar i vattnet blir vårt gemensamma vardagsrum denna vecka, och många av oss spenderar gärna tid här i någon av de randiga hängmattorna.
Vårt rum är det minsta vi har haft hittills under hela jorden runt-resan, det är knappt så vi får plats med väskorna och det finns varken hyllor eller garderob, inte ens ett par krokar på väggen. Vi är visserligen vana att bo enkelt, men ja… detta är VÄLDIGT enkelt och VÄLDIGT trångt, och jag får medge att jag känner mig lite skeptisk till att börja med.

Detta är alltså i princip hela rummet. Jag skämtar inte.

Men så går jag ut ur rummet efter att hjälpligt ha packat upp lite kläder som jag lagt i två högar på golvet. Och där ute, framme vid bryggan, sitter Milo och Jack och hjälper en av killarna som jobbar på El Jaguar att laga en kajak.
Jag går lite närmare och hör hur de pratar, på engelska, med honom. De berättar att vi åkt buss från Costa Rica samma morgon, hur länge vi har varit ute och rest, att de kommer från Sverige och vart vi ska sen.
Luke (som jag senare får veta att han heter) pratar på med dem och visar dem hur de kan hjälpa till.

Hela veckan på El Jaguar kommer att gå i samma tecken, och snart tänker jag knappt längre på hur litet och trångt vårt rum är. För det är så otroligt roligt att se hur Milo och Jack pratar på med alla. Som Miriam och Tina från Tyskland, till exempel, som totalt sitter i flera timmar tillsammans med Jack denna vecka och svarar på alla hans frågor och ställer en massa frågor till honom.
Han har redan tidigare under resan sagt åt mig på skarpen när jag lagt mig i hans samtal och börjat översätta ord.
– Jag lär mig mycket mer om du inte säger på svenska, sa han strängt, så sen dess har jag låtit bli. Och hans taktik tycks funka. För varje dag hör jag hur konversationerna som han ständigt söker upp blir bättre och bättre rent språkligt.

Tillsammans med Miriam och Tina.

Även Milo älskar El Jaguar, framför allt att stå på bryggan och fiska, gärna tillsammans med Luke eller någon av de andra ur personalen. De visar honom knep och lär honom ta rätt på den fisk som de fångar.

En regnig förmiddag. Milo och Luke på bryggan, Milo fiskar.

På hostel är det som att Milo och Jack får vara jämlika, alla pratar med dem precis som med vem som helst. Här finns inga barnklubbar och särskilda barnaktiviteter, inte ens några andra barn den här gången.
Och vi ser hur de växer, och hur de gläds över alla samtal och att få vara med – precis som alla andra.

Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 31/3

Kolla in alla våra inlägg om Panama

Och här finns våra tidigare inlägg från Centralamerika; Nicaragua och Costa Rica

Categories: JORDEN RUNT Panama

Tags: Bocas del Toro Centralamerika Hostel Panama Resevardag

”Hur går det att vara tillsammans hela tiden?”

Ida Thunberg 30 mars, 2017 566 Comments

Jag blev intervjuad av Radio Örebro för några veckor sen, om vår resa. Programledaren ställde då frågan om hur det är att vara tillsammans hela tiden, och hon sa något i stil med att det kan ju vara tillräckligt påfrestande med en vanlig semester för en familj, för att man lever så tätt inpå varandra.

Och ja, vi är ju faktiskt tillsammans hela tiden, jag, Patrik, Milo och Jack. I stort sett 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Nio månader i sträck.
Men grejen är att det fungerar så väldigt bra.
Vi har en väldig tur i detta att Milo och Jack trivs så jättebra ihop, de är varandras bästa vänner och bråkar nästan aldrig. Det låter säkert lite för bra för att vara sant, men så är det.
De leker jämt. I förrgår spelade de till exempel Monopol i ett gäng timmar i sträck utan avbrott och idag har de lekt någon lek med två pinnar i en evighet i vår nuvarande trädgård och skrattat så de kiknat.

Patrik och jag trivs tydligen också med att vara tillsammans. Det låter kanske också som att det är lite överdrivet men det är ytterst sällan någon av oss har ett behov av att vara ifrån varandra eller barnen.
Jag tror inte det här beror på att vi är så väldigt perfekta på något sätt, och inte särskilt ”puttinuttiga” heller, utan jag tror snarare att allt vårt resande har svetsat ihop oss på något sätt. Vi kan varandras rytmer och ger på något outtalat sätt varandra utrymme ändå.

Om jag skulle lyfta fram något med just Patrik och mig så är det nog att vi är ett grymt bra team, om jag får säga det själv… Vi växeldrar, ger och tar, utan att göra nån större grej av det.
Vi blir absolut irriterade på varandra, självklart är det så. Och största ”fienden” är i så fall oftast stress (dyker då och då upp i samband med resdagar då mycket ska funka, tider passas, tunga väskor bäras, gränser passeras osv) och trötthet.
Men det är också väldigt mycket som vi aldrig tjafsar det minsta om; när det gäller resmål, upplägg på enstaka dagar/aktiviteter och faktiskt hela resrutten så är vi nästan löjligt överens. Jämt.

I grunden handlar det, är jag ganska säker på, om inställningen redan innan resan.
Vi visste att vi skulle komma att bo litet under den mesta delen av tiden. Vi visste att det skulle komma tuffa resdagar, att vi skulle bli sjuka ibland, att vi skulle vara trötta, att vi skulle bli osams och att det skulle krävas mycket av oss båda under hela resan i form av planering och fix.
Men vi har hela tiden varit inställda på att det ska gå.

Det är inte så att vi går omkring och kramas och skrattar hela dagarna, sju dagar i veckan.
Men vi har det bra tillsammans.
Vi har en fin harmoni i familjen som jag är jätteglad över.

Det enda som kan kännas riktigt jobbigt ibland är faktiskt tanken på att resan en dag tar slut (för den här gången…) Vi kommer naturligtvis ha varandra ändå, men den här 24-timmarsaccessen till varandra försvinner ju, så är det ju bara.
Jag förstår naturligtvis att jag bara ska vara jätteglad över nuet och det vi har, och det är jag allra allra mest. Men det händer att tankarna smyger sig på, och då kan det kännas som att hjärtat liksom drar ihop sig litegrann.
Jag vill ju ha dom omkring mig jämt. Precis som nu.

Honolulu, Hawaii, Januari 2017

Här finns fler inlägg med fokus på mina resetankar och om vår resevardag

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

Categories: JORDEN RUNT Resevardag

Tags: Resetankar Resevardag

Våra veckor med Ruth och Blaine

Ida Thunberg 22 mars, 2017 457 Comments

Det här är berättelsen om hur vi mötte Ruth och Blaine, som har kommit att bli som en slags familj till oss under ett antal veckor.

Vi träffade Ruth och Blaine första gången på ett hostel i den lilla flodstaden El Castillo i Nicaragua. Vi hade sovit en natt där, och nu satt jag på verandan och försökte få iväg en fil via mejlen. Det var otroligt seg uppkoppling och jag kände mig lite stressad, och hälsade bara helt kort när de två nya gästerna i övre medelåldern anlände.
Det visade sig snart att de också var på väg till Basecamp Bartola en timme bort i regnskogen, en enkel liten camping mitt i naturen. Så jag insåg snart att jag var tvungen att hälsa lite mer ordentligt och trevligt än vad jag gjort under mitt mejlstrulande…

Att resa på det sätt vi gör innebär otroligt många möten med andra människor, både lokalbefolkning och andra resenärer. På alla dessa hostels vi bott på i en rad olika länder – det är som vandrarhem med framför allt backpackers som gäster – hamnar många långtidsresenärer. De flesta mycket sociala människor, och oftast är det väldigt roligt att dela stunder av reseprat, tips och livshistorier.
Och ibland har man ingen lust alls. Vi är ute och reser så länge att jag tror att vi ibland behöver välja bort en del socialt prat, och bara vara i vårt eget.
Men så möter man sådana som Ruth och Blaine. Hon 57, han 65, från Kanada.
Och efter någon timme ihop där på vår tältplats mitt i djungeln kändes det som vi hade känt varandra hur länge som helst.
Deras egna barn är nästan i min och Patriks ålder, och de har inga barnbarn, och ändå tog de till sig Milo och Jack direkt.
Allt kändes bara så… självklart.
Vi började dela alltfler samtal. Förstås om våra respektive pågående resor, vår jorden runt och de ett halvår runt i Centralamerika. Vi reser båda budget, väljer gärna små ställen, letar bra priser, vill komma nära länderna och folket i de länder vi besöker. Men också om mycket annat.
Efter de fyra dagarna som tältgrannar påbörjade vi gemensamt vår resa från Nicaragua och över gränsen till Costa Rica dagen.

När vi tillslut, efter en lång resa i lokalbuss, hittade ett okej budgethotell på vår nya destination – La Fortuna – i Costa Rica, så fick vi familjepris för att de tog ett rum och vi det andra i en minilägenhet på hotellet.
Och ja. Vi har blivit som en liten resefamilj. De spelar Yatzy och Uno med Milo och Jack, pratar engelska med dem på det där självklara viset – utan att göra sig till eller förenkla – så att deras kunskapsnivå när det gäller engelskan har stigit radikalt sen vi mötte dem.
Vi skildes åt för några dagar, då vi hade olika planer (när vi drog på vår roadtrip och hamnade här), men häromdagen checkade de återigen in på samma boende som oss, fortfarande i Costa Rica men nu på karibiska kusten.

Middag hemma hos oss i vårt hus i Punta Uva, Costa Rica

Vi äter middagarna ihop, hänger på stranden och går promenader. Tillbringar en del tid var för sig, och mycket tid ihop.

Ruth , Milo och Jack spelar spel på vår veranda

Åldersskillnad och medborgarskap spelar förstås ingen roll alls. Det känns liksom som att det var meningen att vi skulle träffa varandra och dela den här tiden. Så givande, så berikande, och så rakt igenom trevligt.
Det blir några dagar till, och kanske får vi till några gemensamma dagar även i Panama.
Sen skiljs vi åt. Men jag vet redan nu att det kommer att bli med en stark förvissning om att vi kommer att ses igen. Någon dag.

Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga tidning

Vi badar ihop i ett vattenfall vid Basecamp Bartola i Nicaragua

Följ gärna vår resa även på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

Categories: Costa Rica JORDEN RUNT Nicaragua

Tags: Costa Rica Karlskoga tidning Krönika Nicaragua Resevardag

Vårt vardagsliv i huset, Flores

Ida Thunberg 17 november, 2016 8 Comments

Nu har vi bott i en vecka i vårt hus på norra Flores, några mil öster om staden Maumere. En tillvaro som vi verkligen trivs med.

Igår visade vi runt med en film här i huset. Och idag tänkte vi berätta lite mer om vårt vardagsliv här. Det kanske låter lite knäppt att man kan njuta så mycket av helt vanliga saker. Men återigen – det är verkligen kontrasterna som gör resan!

Vi älskar ju att hitta på grejer. Vandra, upptäcka, se, förflytta oss. Men så detta, att få landa i 17 dagar på en plats långt ifrån allt, kom så rätt i tiden. Efter massor av upplevelser, mängder av intryck – så värdefullt att bara vara stilla.

Dagarna brukar se ut så som att jag och/eller Patrik vaknar först, ibland redan i soluppgången när tupparna runt omkring börjar vakna…

Ut i hängmattan på verandan, där jag brukar fixa med bloggen, skriva jobbgrejer, reseplanera, uträtta andra ärenden eller läsa. Och Patrik brukar lägga morgontiden på att redigera och sortera bilder och film.

Vi har bara elektricitet fyra timmar om dygnet – kl 18-22- så då gäller det att komma ihåg att ladda upp datorer och kameror.

När barnen kommer upp blir det så småningom frukost. Och nästan varje dag har vi bakat vårt eget frukostbröd som vi gräddat i stekpannan (det finns ingen ugn här) på gasolspisen.

På vägen till detta hus stannade vi i öns större stad Maumere, som ligger cirka 45 minuters bussresa härifrån, och handlade på stormarknaden.

Det är alltid roligt att handla i landets egna livsmedelsbutiker, men även en liten utmaning. Att äta ”hemmamat” är inte riktigt att tänka på, men just det gör oss ingenting. Tvärtom så är det kul att testa på att laga all den här goda asiatiska maten på egen hand.

Vi gick således bananas på bland annat oystersauce, chili, nudlar och kokosmjölk. Men det finns inget kött att få tag i, mer än nån halvmystisk kycklingkorv där varje korv är inslagen i plast (!), och ingen mejeriavdelning.

Men det har varit jätteroligt med maten! Och vi har faktiskt helt grymma barn, måste jag få säga, som glatt hyllar maträtt efter maträtt. Den mystiska korven skapade tydligen en ”supergod korvsås, kanske den godaste jag har ätit mamma!”, och den egna pizzan på spisbrödet har blivit en återkommande succé. Liksom förstås Patriks kanongoda Mie Goreng (indonesisk nudelrätt) – recept kommer!

Vi har också beställt fisk av en lokal fiskare en dag, och det kommer vi göra fler gånger!

Dagarna går i sakta mak. Vi badar tillsammans. Milo gör en hel del skolarbete. Jack, som älskar att läsa, läser mycket e-böcker. På seneftermiddagarna har några barn från byn i närheten kommit förbi och lekt med Milo och Jack på stranden.

Jack lyssnar på musik och dansar. Barnen leker. Vi pratar om allt allt allt, tänk vad mycket det finns att prata om när det finns tid.

Och vi gör nya filmer, och som en del av skolarbetet producerar barnen ett eget tv-program som vi SNART återkommer till! (de tycker det är SÅ spännande och ser fram emot lanseringen 🙂

Det finns alltså ingenting annat att göra. Det finns inte ens en butik på gångavstånd. Inga lekparker, caféer eller egentligen någonting mer än det enkla liv som pågår i byarna runt omkring här.

Om jag hade varit tvungen att sammanfatta hur vi har det i ett enda ord hade det varit givet:

Harmoni.

Mera Indonesien:

Här finns våra inlägg från våra veckor på Bali

…och här hittar du våra inlägg från Gili Air!

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

Categories: Flores Indonesien JORDEN RUNT

Tags: Airbnb Flores Hyra hus Indonesien Resevardag

Milos skola under resan

Ida Thunberg 29 oktober, 2016 434 Comments

Just nu sitter Milo och skriver en bokrecension här på stranden vid Salabose Cottage, där vi bor på Gili Air. Mormor sitter med honom idag och jobbar.

Vi kan tacksamt konstatera att vi bor i en modern och lyhörd kommun (Degerfors) som vi kunde ha en jättebra dialog med gällande Milos skolgång. Vi har också, lyckosamt nog, fått de bästa lärarna man kan ha. Milos skoltid kunde inte ha börjat bättre än på Strömtorpsskolan i Degerfors, med Annika och Therece som lärare.
Dessutom är det en fin och go klass med många härliga barn.
Hans första skolår var toppenbra, och vi ville inget hellre än att han skulle få fortsätta att tillhöra sin klass trots att vi är borta detta läsår när han går i tvåan.

Så blev det, och jag tror att en viktig anledning till det är att man tagit hänsyn till att jag och Patrik arbetar under denna resa. Och att vi ansåg att vi skulle kunna ge Milo (och Jack) en bra skolgång, dels genom att undervisa dem själva och också genom allt vi upplever och gör under tiden.

Milo går alltså i tvåan just nu, och Jack går i sexårs (och har alltså inte skolplikt)

Såhär gör vi rent praktiskt med skolan:

• SVENSKA – Milo har med sig sin läsebok – Diamantjakten – och läser för fullt i denna.
Han har också med sig sin arbetsbok som bygger på läseboken, och vi jobbar på i arbetsboken efter varje kapitel.
Han läser också vanliga böcker på egen hand, och vi kör här med e-böcker. Barnen lyssnar också på ljudböcker, plus att vi förstås läser för dem.

En annan viktig del av Milos svenskundervisning är att han själv skriver resedagbok. Här använder vi minnesböckerna, som vi kallar det, där vi också klistrar in biljetter, kartor osv. Och så skriver vi, och båda barnen, på egen hand om vad de upplever.
Milo jobbar på rejält i sin minnesbok. Det blir både dagbok om saker som händer, och ibland om lite mer specifika upplevelser, som när vi var på ett räddningscenter för havssköldpaddor i Sri Lanka.

• MATTE – Milo har med sig två matteböcker, och dessa jobbar vi på med, sida för sida. Vi tar även tillfällena i akt så ofta vi kan att Milo, och Jack, får räkna – till exempel i Yatzy (som vi spelar typ varje dag)
5 X 3. 4 X 4. 1 X 3…
Och förstås när vi ska betala, eller räkna ut andra saker.

Skoldag i Passikudah, Sri Lanka.

• ENGELSKA – Denna termin började Milos klass med engelska. Barnen får ju med sig väldigt mycket engelska bara genom att de reser på detta sätt. Så vi har inga särskilda engelskalektioner. Dock har vi en rutin att när vi reser i bil/taxi så lyssnar barnen tillsammans på en Engelska språkkurs.
Det är så roligt att höra dem sitta där i sina säten och upprepa vad personen på bandet säger; ”My name is Milo”, och så vidare.

Men bästa engelskaskolan är förstås att barnen pratar engelska varje dag med alla de träffar.

Milo spelar schack tillsammans med kompisen Rio som bor här på Gili Air, och med Rios kusin. Det roliga är att Milo och Jack lekte med Rio redan förra gången vi var här (2013) och Rio kom ihåg dem och de honom! Och så började de leka tillsammans direkt igen.

Milo tog ikväll en selfie tillsammans med Dune som jobbar på vårt resort.

Match i solnedgången på Gili Air, Milo och Jack spelar med Rio, Rios kusin och en kille från England.

• ÖVRIGA ÄMNEN – Vi försöker att använda resan så mycket som möjligt även som utbildning. När vi snorklar läser vi på om fiskar och vi lär oss om koraller. Vi har pratat en hel del om att det finns olika religioner i världen och besökt ett gäng tempel av olika slag, sett moskéer och kyrkor.
Vi pratar om djur och natur, och har en jordglob som badboll där vi kör på med geografi. Världsdelar och de länder vi är i tittar vi på, och det blir mycket kartor överlag.

På Perhentian island, Malaysia.

Vi pratar mycket om hur människorna lever, hur de jobbar och om att många här i Asien lever väldigt annorlunda än vi i Sverige, med mycket mindre pengar och andra förutsättningar än vi.

Livskunskap, kanske man skulle kunna kalla det…

Snorkling på Pigeon Island utanför Trincomalee, Sri Lanka

Besöker en kokosnötsfabrik utanför Galle, Sri Lanka, där de bland annat gör rep av nötens skal.

Vi är såklart inte perfekta i allt detta. Det är ett stort ansvar/förtroende vi har fått, och vi försöker göra det bästa vi kan. Än så länge tycker jag att det går bra, och Milo är väldigt medveten om att det är skolarbete som gäller varje dag, och han verkar tycka att det funkar bra. Han jobbar på utan klaganden utan tycker skolan är rolig och vi tycker att han utvecklas i alla ämnen.

En stor bonus, som jag inte riktigt hade tänkt på innan, är att det är väldigt lyxigt att plötsligt få vara så involverad i sitt barns skolgång. Förra året hade de inte matteläxa, så jag insåg nu att jag aldrig ens hade sett Milos mattebok förrän nu. Samma sak med arbetsboken i svenska, som de bara gör i skolan, inte hemma. Och nu jobbar vi tillsammans med de olika ämnena varje dag.
Det känns lite stort att få den chansen; att verkligen vara med.

SE VÅR EGEN FILM OM VÅR RESA PÅ EXPRESSEN.TV / ALLT OM RESOR – Klicka på länken!

Följ oss gärna på Instagram och på Facebook.

Categories: JORDEN RUNT Milos skola Resevardag

Tags: Resevardag Skolan

Läsarfrågor – Säkerhet, skolan, jobbet, maten mm

Ida Thunberg 16 oktober, 2016 380 Comments

Vi får massor av frågor från våra följare, både här på bloggen, via Facebook, instagram och mejl. Det är inte alltid tiden och/eller wifi-uppkopplingen räcker till för att svara i realtid, men nu har jag samlat ihop en del frågor och svarar på dem här:

• Hur gör ni när det gäller säkerhet för era saker? Ni har ju med er datorer, fotoutrustning osv, och bor ofta enkelt.

Ja, när det finns safetybox använder vi alltid den. Men annars.. ja, vi försöker att inte låta saker ligga framme. Vi har också med ett eget kod-hänglås som vi använder om det går på dörrarna. Det kan man också använda för att låsa fast en viss väska typ vid ett träd, eller så.
Gällande pengar så sprider vi ut dem så gott vi kan och gömmer undan på olika ställen. På resdagar är vi noga med att förvara värdesaker i handbagage som vi alltid har med oss.
Sen går det inte att skydda sig mot allt, och vi kommer säkert att bli av med något under resans gång. Därför är vi också supernoga med att säkerhetskopiera alla bilder, texter och filmer så gott som dagligen på Dropbox, så att skadan inte blir helt förlamande om vi skulle bli av med datorer/kameror.

Milo skriver resedagbok – en del av skolarbetet – på vår balkong i Galle, Sri Lanka.

• Hur gör ni med skolan för barnen?

Det är den absolut vanligaste frågan, och det kommer att komma många skolinlägg framöver. Men här är ett inlägg jag skrivit tidigare, med svar på en hel del. Läs gärna det!
Sen kommer det mer om hur vi gör i praktiken framöver.

• Jobbar ni medan ni reser?

Ja. Jag har skrivit resereportage i tio år för olika tidningar och det gör jag även nu, och Patrik fotograferar till dessa reportage. Vi driver ett gemensamt företag och där jobbar vi även med några andra gemensamma projekt inom media medan vi är borta. Det är inget som jag kan säga så mycket mer om än, men ja, vi lägger ofta ett par timmar om dagen på arbete, lite beroende på hur dagarna ser ut förstås.

Chinatown, Kuala Lumpur

• Hur funkar det med maten för barnen?

Jättebra. Vi är lyckligt lottade och har barn som gillar mat, och som inte är rädda att prova ny mat (kanske en effekt av allt resande?) Igår kväll, till exempel, åt Jack grillad tonfisk och Milo en indonesisk nudelrätt på en restaurang på stranden här på Nusa Lembongan, Bali. Båda var jättenöjda.

• Det står på er packningslista att ni har med flytvästar. Hur resonerade ni när ni tog med det? Finns det inte flytvästar att låna på båtarna?

Det stämmer att flytvästar tar en del plats, men vi prioriterar det eftersom vår erfarenhet av båtresor i Sydostasien är att det ofta saknas flytvästar anpassade till barn. Och de som finns är ofta riktigt slitna. Det känns skönt att de har sina egna flytvästar. Plus att vi använder dem en del när de snorklar. Jack, som är sex, är visserligen jätteduktig att simma men han orkar ligga i längre med flytväst och tycker det är skönt att ha den. Milo snorklar helst utan väst eftersom han gillar att dyka ner.

• Är ni inte rädda för att få vägglöss i packningen när ni reser runt så mycket?

Nej. Sen kan det absolut hända, det är vi fullt medvetna om. Men då får vi lösa det då. Det fungerar inte riktigt att vara rädd för en massa saker när man är ute så länge, då tror jag nästan att vi hade fått välja att resa på ett annat sätt än vad vi gör.

• Hur mycket pengar gjorde ni av med i Sri Lanka?

Vet inte än, exakt. Men det kommer sammanställningar av våra kostnader i de olika länderna framöver.

Finboende (Randholee hotel) med pool i Kandy, Sri Lanka. Ibland känns det värt att lägga lite extra på boendet, men vi letar alltid specialerbjudanden och jämför olika priser innan vi bokar något.

**
Ni får gärna fråga på, och vi svarar så gott vi kan och om inte annat så blir det sådana här ”uppsamlingsheat” då och då. Vissa av frågorna blir också till egna inlägg, som Jennys frågor om:

• Att bryta ekorrhjulet

• Hur vågar man ta steget att följa sin dröm?

Och en jättebra fråga från Maria S. som jag just nu håller på att fundera/skriva mer om, om detta med att resa med barn – och för vems skull?

Tack för ert engagemang, och hoppas detta var svar på en del i alla fall!

Följ oss gärna på Instagram!

Categories: Frågor och svar JORDEN RUNT Resevardag

Tags: Frågor och svar Resevardag

Solskydd – om vår dagliga rutiner

Ida Thunberg 5 oktober, 2016 7 Comments

Vi skapar ju oss en hel del egna små rutiner och vardagsliv även när vi är ute och reser.
Och just nu lever vi strandliv igen, och mycket mer sådant väntar även framöver.
Det fick mig att tänka på något ständigt återkommande i vår resevardag som vi gärna delar med oss av och slår ett slag för – vikten av solskydd. Förstås för oss alla fyra men inte minst på barnen.

Om jag och Patrik nu ska slå oss på bröstet för någonting när det gäller resandet med barnen så kan vi tryggt göra det när det gäller solskyddet. Här är vi, och har alltid varit, noga.

Morgon på Petani Beach, Perhentian islands i Malaysia där vi befinner oss just nu

Varje dag har samma rutin, som tar lite tid. Barnen smörjs in från topp till tå med framför allt solskyddsfaktor 50, ibland 30. Detta har vi alltid med oss i packningen från Sverige, i alla fall en uppsättning med ett gäng krämer. Nu gick det förstås inte att ta med för hela resan, men vi lever fortfarande på krämerna från Aco Sun från Apoteket.
Enklast att använda: Sprayen! Mycket bra.

Men gillar även ”tuberna” som vi har i både spf 30 och 50. Här blir krämen lite mer som ett lager på huden, och det känns bra när man ser att det ligger som en tunn hinna kvar även efter en hel del bad.

Självklart finns det solkräm att köpa även i andra länder, men vår erfarenhet (från de asiatiska länder vi besökt) är att det inte är särskilt stor prisskillnad från Sverige på solkräm om man ska ha märkesvarianterna så känns inte som man tjänar på att handla när man kommer fram. Och på mindre orter, där vi har en tendens att hamna, känns kvaliteten på grejerna ibland rätt oviss (om krämerna stått framme i typ 40 graders grader i nån liten supermarket..)
Istället brukar vi då försöka bunkra på igen, när våra hemifrån-krämer är slut, när vi väl kommer till typ Pharmacy eller mer ”fina” butiker.

Och så lika viktigt – solskyddskläderna! Oj vad vi har grejat med dessa genom åren.
Att hitta kortärmade solskyddströjor har alltid varit relativt enkelt. Men vi har alltid velat ha långärmade och långbenta varianter.
Och vi hade turen att hitta såna kläder från Polarn & Pyret för Outletpriser på Vingåker Outlet för ett antal år sen. Då köpte vi på oss, och har återvänt någon gång dit och bunkrat upp i nya/kommande storlekar, upp till strl 152. (nu är det dock ett tag sen vi var där så kan inte säga om de har kvar dessa i sitt sortiment)

Det som är lite konstigt är att jag har surfat in då och då på Pop:s hemsida men då antingen inte hittat långbent/långärmat alls, eller bara i mindre storlekar. Men, tack vare förebyggande outlethandling är vi ändå väl förberedda.

Redo för en båttur på havet på Sri Lankas östkust. Insmord med Aco Sun Spf 50, PoP-solskyddskläder, flytväst och solhatt.

Så nu när vi skulle åka behövde vi inte ens handla nytt, eftersom vi hade liggande hemma så de har med sig tre-fyra uppsättningar var. Jack har också ärvt en ”bad-one-piece” av märket Arena som vi köpte till Milo på ett varuhus i Singapore under vår halvårsresa genom Asien för några år sen. Den har varit jättebra men börjar nu slitas allt mer.
Och så är det ju, de slits. Även Polarn-kläderna. Så vi kommer naturligtvis få köpa på oss mer solskyddskläder under resans gång.
Började leta i Colombo efter en ny av typen ”one-piece” till Jack men inte hittat någon. Får bli ett shoppingprojekt i Kuala Lumpur, tror jag.

Men än så länge känns vi väl rustade, och det känns jättebra att barnen framför allt badar i heltäckande bra badkläder, med fullt solskydd under och förstås i ansikte, nacke, händer och fötter.
Vi har också med oss mindre tuber med solskyddskrämer till stranden/andra utflykter på dagarna som vi fyller på med i framför allt ansiktet när de har badat länge.

Sen badar de även i shorts/korta solskyddsbyxor ibland, men framför allt blir det vid bad lite senare på dagarna eller möjligen om det är väldigt molnigt. Men utgångspunkten är långbent/långärmat så långt som möjligt.

Även vuxna måste smörjas!

Categories: JORDEN RUNT Resevardag

Tags: Resevardag Solskydd

Passdramat i Colombo – så slutade det

Ida Thunberg 27 september, 2016 480 Comments

Vi stod där i incheckningskön. Gott humör, strax våran tur att checka in på Air Asia-flighten mot Kuala Lumpur.Dags att ta fram passen.

Då. Tre pass?!

Det ska ju vara fyra…

Patrik och jag tittar på varandra och inser i samma sekund: det är kvar på hotellet. Någonstans i receptionen på ett lägenhetshotell en bit utanför centrala Colombo ligger Patriks pass. Inlämnat som deposition när vi checkade in.

Mindre än två timmar kvar till avgång. Patrik får panik i blicken. Till Milo och Jack säger jag lite svepande något om att vi väntar en stund med att checka in.
Fokus. Vad gör vi?

Slut på pengar att ringa för på båda våra lokala simkort, och vi har redan passerat en första säkerhetskontroll. Finns inget ställe att snabbt köpa refill på till kortet.

Men jag har surf kvar! Sms:ar till Chanditha som jobbar på resebyrån Aitken Spence Travels. Vi bokade transport via dem i början av resan, och Chanditha hjälpte oss också med en massa tips om besöksmål och hotell.
Plus att han lämnade sitt mobilnummer och sa att vi kunde ringa när som helst om det var något…

Så jag messar. Förklarar att det är panik. Kan han hjälpa oss att få ut passet och på nåt sätt få det till flygplatsen?
Inser att det är söndagkväll. Han kan ju faktiskt ha annat för sig än att panikrädda en glömsk svensk jorden runt-resande familj… Sannolikt är han ju i alla fall inte i tjänst.

Men Chanditha ringer upp nästan direkt. Säger att han ska göra vad han kan. Vi enas om att det sannolikt är enklast om han ringer hotellet. Vet att ett par av dem i receptionen inte pratade så bra engelska, och nu måste det ju gå fort.

Chanditha lokaliserar passet, och ordnar med en taxi som ska åka och hämtar upp det.

Att det är söndagkväll är nu en fördel, tack vare lugnare trafik. Men ändå svårt att förutse, och det är ändå en bit från där vi bodde till flygplatsen.

Och lite ovisst känns det ju ändå att random taxichaufför kör runt med ett av våra pass nånstans i Colombo.
Det råkar vara Patriks pass som är på vift så han får gå ut tillbaka i den stora ankomsthallen. Taxin ska betalas och vi har inga kontanter kvar. Han rusar iväg och letar på en bankomat.

Chanditha håller kontakten via telefon. Lugnet självt.

Även Milo och Jack behåller lugnet

Jag ler mitt i kaoset åt att jag samma förmiddag skrev ett blogginlägg om att resevardagen inte alltid är perfekt.
Well, här kom beviset på en gång – direkt ur verkligheten.
Vi väntar. Barnen tycks oberörda och sätter sig och spelar på en telefon.

Funderar på vad vi gör om passet inte hinner fram i tid. Det mest rimliga skulle nog vara att jag o barnen åkte som planerat, för att slippa att alla fyra flygbiljetter brinner inne.
Vi ska flyga lågprisflyg så antar inte det är nån idé att försöka boka om. I alla fall inte utan krångel.

Och på samma biljett har vi anslutningsflyg bokat till staden Kota Bahru. Där har vi förbokade (och betalda…) båtbiljetter till Perhentian Kecil, där ett (förbetalt) rum väntar på oss…
Skulle inte kännas jättekul att lämna Patrik i Colombo, men att stanna alla fyra skulle kunna bli en rätt dyr historia med nya flygbiljetter och hotell till alla istället för en.

Medan Patrik har en svettig stund ute i avgångshallen går jag igenom alternativen i huvudet men bestämmer mig för att inte börja googla nya flighter eller hotell i Colombo förrän efter incheckningen har stängt.

Då! Några minuter kvar tills incheckningen stänger, och jag ser Patrik kommer in genom den första säkerhetskontrollen. Det har löst sig! Taxin hann fram, tack vare Chandithas snabba jobb. Patrik hade hittat en bankomat, taxin är betald och han har kommit in.
Checkar in, genom ny säkerhetskontroll, köer och ny passkontroll. Snabba steg genom terminalen. FINAL CALL blinkar rött på tv-skärmarna på Kuala Lumpurs rad, men nu är vi ju incheckade så känns ändå lugnt.
Den där tiden vi hade sett framför oss med en lugn måltid inne på flygplatsen har förstås brunnit inne, men vad gör det? Vi är ju på väg!

Chanditha ringer upp för att kolla hur det har gått. Vi tackar honom tusen gånger om, försäkrar oss om att vi får bjuda honom på middag nästa gång vi kommer till Sri Lanka.
Klockan är nästan 23 på söndagkvällen, som han till stor del har ägnat åt oss, utan att han tjänar en krona på det.
Förutom honom tackar vi oss själva för att vi för en gångs skull tog hjälp av en researrangör för att planera delar av vistelsen. Tack vare det fick vi – bland annat – kontakten med Chanditha, som nu visat sig vara mer än guld värd.

Tusen tack till vår hjälte! Tack vare honom och hans vänlighet har vi nu landat på en mycket fin liten strand på ön Perhentian Kecil i Malaysia.
Snart kommer det mera härifrån.

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

Categories: JORDEN RUNT Sri Lanka

Tags: Colombo Resevardag Sri Lanka

För bra för att vara sant?

Ida Thunberg 25 september, 2016 23 Comments

Ikväll är det dags att gå på planet, det blir nattflyg mot nästa destination.
Vi har inte ens varit borta en månad än, men det känns så mycket längre än så. Dubai känns som evigheter sen. De första, inledande dagarna i Colombo likaså.
En orsak är förstås att vi har späckat tiden i Sri Lanka på ett sätt som inte riktigt är likt oss. Många stopp på två, max tre nätter.
Mycket aktivitet. Många utflykter (sett vilda elefanter, snorklat med hajar, träffat massa apor i klipptemplet och mycket mer)

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli en sån rivstart. Men det blev nog faktiskt så att Sri Lanka liksom tog oss med storm.
Grejen är att vi har mått så bra. (Jag är inte vidskepligt lagd så jag lägger inte till något ”peppar, peppar”. Det som händer, det händer..)
Men hittills: wow!
Ingen av oss har haft ens det minsta lilla magtrassel. Ingen jetlag, inte bränt oss av solen, inte ramlat ner från några klippor eller blivit bitna av hajar.
Vi har sovit bra. Skrattat så himla mycket.

Inte vet jag om vi är höga på nån slags jorden-runt-resan-är-igång-adrenalin alla fyra. Men en massa energi har vi verkligen haft, allihop.
Knappt några dippar alls, och nu låter det ju som att jag överdriver och hittar på för att det ska bli sådär Facebook-rosaskimrande bra allting.

Men jag gör faktiskt inte det.
Vi har haft otroligt bra veckor i Sri Lanka. Ja, tempot har varit högt och det är dags att landa lite mer ett tag (vilket vi ska göra från och med imorgon och ett litet tag framöver)

Sen har vi förstås vår resevardag här också. Allt är inte jättekul hela tiden.
Trista, urvarma bilfärder i timmar på små skumpiga vägar i en sunkig bil när man bara vill komma fram. Kläder som aldrig torkar i den fuktiga luften. Strulande wifiuppkoppling just när man skulle skicka iväg det där långa jobbmejlet, gå in på Internetbanken och fixa ärenden eller lägga upp ett blogginlägg med en massa bilder.
Och en jobbig grej med många korta stopp, som vi har haft nu, är att packa om och packa smart hela tiden. Bärande på väskor som väger 25 kilo och nojjandet över om passen är med, och om vi fick med allt från boendet vi nyss lämnat.
Det är mycket fix med att hitta bra resvägar, få till okej priser på alltifrån korta till längre resor, ta ut tillräckligt mycket pengar när man väl hittar en bankomat, se till att inte förvara alla pengar på ett ställe, osv, osv.

Så vi gör mycket annat också, mer än att bara utflykta oss hela tiden.

Men en viktig faktor för trivseln är nog också att vi har en väldigt realistisk syn på det resande livet. Vi förväntar oss inte det perfekta varenda dag. Allt det där ovan ingår. Det är det som är vår vardag nu.
När vi säger att vi har det ”jättebra” så har vi det, enligt våra referensramar. Och där ingår inte bara paradisstränder och vilda elefanter, utan även vår gemensamma resevardag.

Väntan och köer – också en del av resevardagen

Vi vet att det kommer utmaningar. Vi kommer att bli sjuka nån gång. Vi vet att det krävs en hel del av oss alla fyra för att det ska fungera att leva så här tätt inpå varandra dygnet runt, dag efter dag efter dag.
Gnäll och bråk är två väldigt dåliga grejer i sammanhanget, som vi därför håller oss rätt mycket ifrån (även barnen) Jag tror vi fattar allihop att det liksom inte funkar att gnälla, tjata och bråka.
Det blir bara jättejobbigt då, för allihop.
Vi har inga flyktvägar. Oftast inte ens en dörr att stänga för att få vara i fred.
Självklart kan man ta en egen simtur, eller promenad, bara förklara att just nu vill jag inte göra någonting mer än att bara sitta här.
Men ganska snart är vi ju ”tvungna” att vara tillsammans igen.

Så, en sak som jag inser att vi är bra på är att gilla läget. Det är som det är. Att göra det bästa av situationen. Och – ännu viktigare – vi gillar varandra.
Vi har väldigt roligt ihop, och jag känner det verkligen som att vi är ett litet team som bygger denna resa tillsammans. Alla fyra.

Jag måste också ge en massa cred till Jack och Milo, som är otroliga när det gäller detta att vara på resande fot. Vi får påminna oss själva ibland om att de bara är sex och åtta år, och vi är medvetna om att vi ställer en del krav på dem.
De bär sina saker själva, knallar uppför berg, finner sig i att sitta stilla på ett tåg i sex timmar, och i en ganska sunkig minibuss i fem timmar på rätt dåliga vägar. De äter den mat som finns, hälsar och pratar med människor vi möter och jobbar på jättebra med sitt skolarbete.
De gör resandet så mycket enklare, och framför allt roligare.

Så. Nu kör vi vidare. Stärkta av en fantastisk tid i Sri Lanka och riktigt peppade inför vad som ligger framför. På bloggen kommer Sri Lanka att leva ett bra tag till, vi har mycket kvar att berätta om detta land.

Men vi hoppas också att ni vill hänga med oss till Malaysia! Imorgon landar vi, förhoppningsvis om allt går som det ska, på en liten, liten strand på en liten, liten ö.

Tack för att ni följer med!

Vi. Middag på stranden i Trincomalee.

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

Categories: JORDEN RUNT Resevardag Sri Lanka

Tags: Backpackerliv Resetankar Resevardag Sri Lanka

Jorden runt med familjen Thunberg

Tag Archives: Resevardag

Milos skola – Fjärilar i Panama

”I LOVE HOSTEL!” (Citat, Jack)

”Hur går det att vara tillsammans hela tiden?”

Våra veckor med Ruth och Blaine

Vårt vardagsliv i huset, Flores

Milos skola under resan

Läsarfrågor – Säkerhet, skolan, jobbet, maten mm

Solskydd – om vår dagliga rutiner

Passdramat i Colombo – så slutade det

För bra för att vara sant?