På fotbollsmatch på Arena Fonte Nova i Brasilien

17 Comments


Lycka är att vara på plats i en VM-arena och se en match i den högsta brasilianska ligan. Kolla in Milos och Jacks engagemang ovan!

**

Det är så att vår yngsta son är så fruktansvärt intresserad av fotboll.
Det är förstås väldigt vanligt att barn gillar att spela fotboll, men Jack har sen han var bara några år gammal varit i det närmaste besatt av allt som har med fotboll att göra.
Jag vet inte hur många gamla matcher han har sett på YouTube, sen han var tre år gammal har han i princip alltid föredragit att se en fotbollsmatch eller highlights-klipp från vilken match som helst, istället för barnprogram. Och han spelar/trixar/dribblar/skjuter/tränar så ofta han bara kan.
Ja, han älskar både att spela, att titta, att läsa om & att höra berättas om allt som har med fotboll att göra.
Jag skulle aldrig kunna räkna hur mycket vi har pratat om fotboll under denna resa; om spelare, resultat, matcher, lag, olika typer av fintningar och förstås om alla hans egna fotbollsdrömmar inför framtiden.

Även övriga i familjen gillar fotboll, så redan när vi började prata om Brasilien hade jag en liten dröm om att vi skulle se en fotbollsmatch medan vi var här.

Vi hade tur. Brasilianska ligans högsta serie har dragit igång, och ett av lagen härifrån Salvador spelade nu medan vi var här. Jag googlade runt för att få en aning om så det skulle vara säkert (i dessa brasilianska storstäder ska man vara försiktig, så är det ju, och vi försöker vara noga med ”safety first”-tänket) Men det verkade inte vara något problem säkerhetsmässigt, och matchen var heller inte mot något stort rival-lag, så verkade lugnt ur huliganbråk-aspekten…
Men, sen var det inte helt lätt att fatta hur man skulle köpa biljetter, men tillslut förstod vi det som att att enda möjligheten var att gå till arenan dagen innan.

Sagt och gjort. Vi sa inget till barnen om matchen eftersom vi ännu inte var säkra på att vi skulle få till biljettköpandet, utan sa bara att vi skulle gå och titta utifrån på den riktigt coola Fonte Nova-arenan, som byggdes inför fotbolls-VM 2014. Arenan råkar också ligga cirka en kvarts promenad från där vi bor.
Och – det löste sig supersmidigt med biljetter på plats (och väldigt billigt var det också jämfört med många andra fotbollsmatcher, knappt 400 kronor för hela familjen), så vi köpte och berättade sen för Milo och Jack.

Jack blev så lycklig att han började gråta, och han grät så han skakade en lång stund.

Vi skulle se matchen Vitoría mot Cortiba, och fick ju lov att snabbt bli Vitoría-fans 🙂 Matchtröjor införskaffades på marknaden, och nästa kväll gav vi oss iväg till arenan.

img_0658.jpg
Bland de första på plats inför matchen på Fonte Nova!

Även Milo tyckte det var otroligt häftigt att komma in på denna enorma arena, och det var så roligt att dela denna upplevelse ihop.
Arenan är ju dock gigantisk och det var mycket mindre publik än åskådarplatser (och då var det ändå många tusen där). Men hela ena kortsidan var helt fylld med hemmaklacken, med samba, konstant trumspel, dansare och flaggor. Riktigt härlig upplevelse att se och höra detta!
Och ni kan som sagt också se våra söners engagemang i filmklippet längst upp! 🙂

TYVÄRR förlorade vårt lag, men matchen var rolig, snabb och underhållande.

Och den allra allra största behållningen för mig var ju glädjen från barnen, och ja, inte minst Jack.
När vi kom hem YouTubade han highlights och tv-inslag från matchen tills han inte orkade hålla ögonen öppna längre.
Och när han vaknade imorse handlade hans första ord om matchen igår.
Han var (är) så tacksam och lycklig över sin fotbollsupplevelse. Jag är så glad att vi fick till detta, med en match i brasilianska högsta serien; Campeonato Brasileiro Série A (som den heter).

fonte nova fotboll

fonte nova salvador
Glass i paus

fonte nova
Pelé står staty utanför arenan

fonte nova brazil
Happy football-family

Tillbaka till startsidan

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Machu Picchu – Drömstaden i Peru

En stad som var bortglömd under flera hundra år, och som idag står där, avlägset långt borta på en höjd i Anderna.Ja, självklart ville vi uppleva Machu Picchu, precis som säkert 99 procent av alla som besöker denna del av Peru.


Vi tog tåget från Ollantaytambo dagen efter Patriks födelsedag. Detta (svindyra) tåg är enda alternativet om man inte vandrar, vilket är lockande när man har befunnit sig i dessa miljöer ett tag. Samtidigt verkar det också sjukt jobbigt… Så kanske bra att vi tog tåget denna gång.

Vi kom fram till närmaste staden Aguas Caliente på eftermiddagen, tog det lugnt och gick och köpte bussbiljetter till nästa morgon.

Vi gick upp vid 04, åt frukost och sen mot busshållplatsen och kön ringlade sig redan då lååång.

Jag som kan få lite rysningar när saker blir för turistiga och fixat tillrättalagda fick nästan lite panik av alla människor. (Det kändes mer som om vi köade till, typ, ElGigantens Annandagsrea än till ett fantastiskt arkeologiskt världsarv..) Och den känslan satt i ett tag under morgonen.

Machu Picchu ÄR mycket folk, så är det bara.

Men som så ofta förr var vi SÅ tacksamma att vi inte hoppat på en färdig paketresa som hade inneburit ett schema och tider att passa.
Visst, det var lite trixigt (och tog tid) att fixa allt på egen hand, entrébiljett såldes på ett visst ställe i Cusco, tågbiljetter på ett annat, pass ska visas i tid och otid, hostel bokas, bussbiljett lösas, osv osv. Klart det hade varit enklare att köpa en paketresa med allt ordnat.

Men det var sen, när alla busslaster och morgon-tourer nöjde sig och åkte därifrån vid lunchtid som det kändes som vår dag började ännu mer.

I alla fall vår dag mer på egen hand.

Det var så mycket lugnare, skönare, och vi kunde bara gå runt där och verkligen låta staden ta sin tid.


All mystik som fortfarande finns kring platsen förstärker verkligen upplevelsen. Vilka levde här? Varför övergavs staden? Spanjorerna hittade ju aldrig hit, men ändå är det ruiner och/eller halvfärdiga hus vi ser idag.


Och jo, förmiddagen var också bra inte minst på grund av att vi nyttjade en lokal privat guide som gick runt med bara vår familj inna i Machu Picchu i nästan tre timmar.

Det var värt priset, 40 usd.

Milo och Jack är så otroligt intresserade av inka-historien, och det var skönt att få lite hjälp och avlastning från allt googlande, och bra på-plats-info från någon med koll 🙂 


Det var en mycket bra dag. Vi hade också tur med vädret, och det är ju bara att vara tacksam över eftersom det är en chansning med vädret. 


Det allra mest fascinerande med alla inka-städer/ruiner vi besökte är ju hur otroligt bra de var på att bygga.

Och det bidrar ju bara till det där mystiska/coola – hur gjorde de??
Vi var i Machu Picchu i nio timmar, och gick drygt en mil därinne. Upp och ner, in i en massa vinklar och vrår, bland lamadjur och fascinerande stenformationer & byggnader. Jag är mycket glad att vi tog oss hit.

Förstås så har Milo och Jack spelat in film härifrån, så ni får snart mycket mer Machu Picchu, och Peru, om ni vill 🙂

Men sen måste jag ändå säga att denna region är SÅ otroligt mycket mer. 
Det är absolut vår främsta rekommendation om någon funderar på att resa hit; låt det ta lite tid. Se fler ruiner och annan inka-bebyggelse. Som i Pisac, Ollantayambo och Cusco till exempel.


Vi förlängde vår tänkta plan med tre extra dagar i Cusco, vilket vi varit väldigt glada över. Nu blev det totalt 12 dagar i denna region, med Cusco i två omgångar.

 

Efter Machu Picchu sov vi ytterligare en natt i Aguas Caliente, och det var också skönt att inte ha någon tågtid att passa på eftermiddagen/kvällen.

Och först dagen därpå tog vi tåget tillbaka till Ollantaytambo.

Jag är jätteglad över vårt upplägg. Det passade just oss väldigt bra.

Framöver kommer det mer info om kostnader, mer detaljer om dessa resmål mm.

Milos och Jacks nya stora dröm är numera för övrigt att uppleva alla de sju nya underverken, och att lära sig mer omdem.

Och ja.. föräldrarna kanske inte är helt svårövertalade.. Kul målsättning 🙂


Det oväntade Galápagos

15 Comments


Vi såg väldigt mycket fram emot att få uppleva den unika naturen och djuren på Galápagosöarna.

Men det vi inte hade räknat in var att det skulle vara så galet VACKERT. Ett sånt paradis, med stränder som inte liknade något vi upplevt förut.

Vi gjorde ju Galapagos på egen hand, utan kryssning (som väldigt många gör) eller dyra dagsutflykter (vi gjorde en, som blev sjukt lyckad – den får ett eget inlägg framöver!)
Men framför allt tog vi oss fram på egen hand. VÄLDIGT mycket till fots. Och vi förvånades över hur mycket vi lyckades hålla nere kostnaderna och ändå uppleva så fantastiskt mycket som vi gjorde.



Isabela island.

Vi valde att bo en vecka på huvudön, Santa Cruz, och fem nätter på ön Isabela. Och sen återvände vi till Santa Cruz i tre nätter på slutet. Därifrån gick också vårt flyg.

Vi hyrde först en minilägenhet på ett Guesthouse, och sen bodde vi på hostel.


Foto: Milo

Och jag skulle säga att de mest paradisiska upplevelser vi hade (tänker stränder här) var gratis.

Tortuga Bay på Santa Cruz – jag kommer längta tillbaka hit i resten av mitt liv..

Och ön Isabela, där stranden började i den lilla stan där de allra flesta bor och sen typ aldrig tog slut.

galapagos isabela

Vi kommer berätta mer framöver om våra kostnader för att resa till Galápagos, just för att det var ett resmål vi länge tvekade kring på grund av att vi trodde det skulle bli för dyrt för oss.

Det var heller inte helt självklart att hitta info om att göra Galápagos som budgetresenär, och särskilt inte som budget-familjeresenärer… Så det känns roligt om vi kan dela med oss till fler om hur vi gjort.

DSC04298
Foto: Milo

Det finns också mycket roligt annat att göra, som att kolla in fiskmarknaden i Puerto Ayora, staden i Santa Cruz. Milo älskade att hänga där och ta bilder och titta på djurlivet, många sjölejon och pelikaner!

I hamnen hängde vi också med sjölejon på kvällarna – de älskade att vila på bänkarna mitt bland alla oss som passerade.

IMG_9204

DSC04128
Foto: Milo

Ja, hjälp vad mycket vi har upplevt på Galapagos och vad vi har mycket kvar att berätta om detta.
Nu har tiden runnit på och vi har faktiskt ännu mycket mer än så på gång. Så mycket som har hänt och som händer!
Och SÅÅÅÅ många tankar kring framtid/ vad vi är med om/ barnen/ intryck…. Ja, väldigt mycket som pågår inuti just nu, många bubblande tankar, många händelser, många intryck.
Vi kommer såklart att dela med oss, men vi får se i vilken ordning allt blir.
Allra närmast här på bloggen väntar hur som helst del 2 av ”Jorden runt snack med Milo & Jack” från Galápagosöarna. Missa inte det! 🙂

Här finns första programmet av ”Jorden runt-snack” från Galápagos!

Alla inlägg om vår jorden runt-resa

Om ett väldigt tufft resdygn – och varför vi bokade dyra Galápagos

154 Comments

Så blev det dags för det vi visste skulle bli en tuff resdag. Men vi visste inte innan HUR tufft det skulle bli. Och det var väl kanske tur det…
Först lite om varför vi bokade in Galápagosöarna, något vi länge trodde skulle bli ett alldeles för dyrt stopp för oss.
Man måste flyga från Quito eller Guayaquil (Ecuadors fastland) till Galápagos och en sån tur o retur-biljett skulle kosta oss nånstans runt 13000 – 15000 kronor.

Too much, insåg vi, eftersom vi då först skulle vara tvungna att flyga Panama – Ecuadors fastland som skulle kosta oss fyra runt 14000 – 15000 kronor.

Och sen, efter Galápagos, tittade vi på diverse nattbussar och stopp på vägen för att ta oss in i Peru och vidare mot staden Cusco. (Flyga var inte att tänka på, väldigt mycket dyrare) Transportkostnaden för den delen låg på ungefär 8000 kronor innan vi hade tagit oss fram dit vi skulle (runt tre nattbussar plus lite annan transport)

Alltså en total reskostnad på nästan 40000 kr från Panama – Ecuadors fastland – Galapagos – Ecuadors fastland – Cusco, Peru.

Bara att slå bort. Eller…?

Nej, en sömnlös natt hos Penny och Anita på Nya Zeeland så bestämde jag mig för att ge Galápagos en sista chans. Det har varit mitt och Patriks drömresmål under alla år vi levt ihop (11), och så plötsligt var den där. Biljetten med stort B.
Biljetten som inte skulle finnas, som jag ännu idag inte riktigt kan fatta att jag hittade.

Men jag tryckte till slut in den ganska osannolika multistopbiljett-kombinationen Panama – Galápagos – Cusco

Knappt 20000 kronor. Men endast på ett enda avresedatum, som stämde väldigt bra in på när vi ville resa.

Jag stirrade på skärmen ganska länge, kan jag säga.

Och bokade sen illa kvickt.

Än idag känns det nästan som att det måste blivit nåt fel, ca 5000 kr per person är jämförelsevis sjukt billigt i detta sammanhang för Galapagos plus att vi tar oss hela vägen Panama-Cusco. 

(Jag inser att det kan låta som mycket pengar ändå, men vi har en ”grundbudget” för ungefär vad själva ”huvudbiljetterna” runt jorden bör/får kosta, som tar oss de längre sträckorna/mellan världsdelar etc. Och vi ligger ganska mycket under vad vi trodde det skulle landa på från början, enbart tack vare väldigt nitiskt sökande/jämförande efter biljetter..) Vi kommer också berätta mer om hur vi gör öarna på vårt budgetsätt!

Men. Enda lilla dilemmat med denna billiga flygbiljett är knäppa flygtider, avresa från Panama 05:10.

Vi åkte från hotellet vid 22 på kvällen, med en naiv förhoppning om att vi skulle få checka in redan då. Men flyget fanns inte ens med på skärmarna än så det var bara att slå läger på golvet vid flygbolagets incheckningsdiskar (fanns inga bänkar) Våra stora hjältar Milo och Jack la sig ner på varsin ryggsäck – och somnade.


Inte ett enda gnäll, vare sig då eller senare under resan.

Vid 03-tiden väckte vi dem för incheckning o säkerhetskontroll. Då var de rejält trötta, förstås.

Mer sömn på golvet vid gaten. 


Och sen ombord för flight 1 av 3.

Samtliga bara 1:30 – 2 timmar långa. Men av och på, långa promenader på flygplatserna för att komma rätt.

Inför sista flighten till Galápagos var vi dessutom tvungna att hämta ut väskorna, fylla i massa papper mm.

Och sen visade det sig att flyget var flera timmar försenat.

Jag hade börjat känna mig dålig, illamående, på flight 2 och nu under den långa väntan blev jag sämre o sämre.

Spydde tillslut som en räv (eller vilken liknelse man nu använder i denna del av världen..), inne på flygplatstoaletten, ursäkta för den kanske väl ärliga beskrivningen… men så att ni förstår lite hur det var…

Låg sen utslagen på en soffa tills flyget gick, trodde knappt jag skulle ta mig på. 

Två timmars flight som i dvala. Mina ben började dessutom värka på nåt konstigt sätt så det kändes nästan omöjligt att gå på dem.

Milo och Jack (och Patrik) nu ännu större hjältar som fick klara allt på egen hand utan fungerande mamma, trots för lite egen sömn i kroppen.
Så landade vi slutligen. Buss, båt och taxi i fyra mil innan vi kom fram till vårt guesthouse vid 19-tiden på kvällen; 19 timmar efter att vi lämnade hotellet i Panama.


Foto: Milo

Jag la mig bara på sängen och gled snabbt in i nån dvala medan Patrik gick o handlade och fixade mat åt dem.


Foto: Milo

Efter tio timmars sömn kände jag mig något bättre men får bli en hemmadag för mig medan de andra börjar upptäcka denna första ö vi besöker, Santa Cruz.


Vår lilla lägenhet för en vecka. Foto: Milo

Tack och lov har vi två veckor här på öarna, så vi har tid på oss att upptäcka öarna även om det får bli en slow start idag.

Dagens tack går således till familjen som visar vilket toppenteam vi är, även när allt inte går som på räls.

Milo och Jack genomförde alltså denna nästan dygnslånga resa utan ett enda gnäll (helt sant), och bar, fixade, köpte vatten åt mig på flygplatsen, vaktade väskor, sov där och när det fungerade, och allt möjligt annat.

Verkligen mina hjältar! 


***

Till sist:


I våra tankar och hjärtan. 

 

Sydamerika?! När Chile, Argentina & Bolivia plötsligt gjorde entré i tillvaron

5 Comments

Det började med att jag igår började kolla, igen, på tänkbara flygvägar från Nya Zeeland och över till Amerika.
Ja, jag skriver Amerika eftersom vi inte varit riktigt på det klara med var vi ska ta vägen på Jorden runt-resan efter att ha avslutat NZ, inklusive någon/några Söderhavsö/ar.

Flyg till Los Angeles verkade länge vara det alternativ vi skulle gå på utifrån pris och restid.
Men egentligen har det känts lite avigt eftersom LA, eller USA över huvud taget, egentligen inte är prioriterat i vår tankeplanering.

Istället är det framför allt Centralamerika som lockat, och Costa Rica och Nicaragua SKA vi se.
Men dit går det inga klockrena flighter från Nya Zeeland, precis. Så att det skulle bli ”en omväg” har stått klart ett tag, och jag tyckte jag hade kollat alla möjliga alternativ.

Men så plötsligt så upptäcker jag en direktflight från Auckland till Santiago (Chiles huvudstad) på bara 12 timmar (yes, det är kort i det här sammanhanget…) Till bra pris dessutom.

Fortsätter ivrigt mitt sökande i dessa delar av Sydamerika, och hamnar då i Buenos Aires dit det nu plötsligt också uppenbarar sig ett bra flygalternativ! Och vi som över huvud taget aldrig tidigare pratat om vare sig Chile eller Argentina…

Så är vi igång här hemma i planeringssoffan i vardagsrummet. Vi börjar drömma om världens största saltöken i Bolivia, och vi bildgooglar Argentina, börjar studera avstånd och kommunikationer i Chile och Gud vet allt.

bolivia
Bolivias saltöken?! (Foto: Stock Snap)

Från ”bara” Centralamerika, troligtvis Västindien och kanske en dos USA så växer också en tänkbar rutt genom flera länder i Sydamerika fram.
• Tåg genom Bolivia?
• Hur tar man sig över gränsen mellan Chile och Bolivia?
• Eller är det enklare/smartare att resa uppåt med nattbuss genom Argentina?

Skyline_Puerto_Madero
Buenos Aires?! (Foto: Wikimedia)

Ja, hjälp!

Det för verkligen med sig en del, det här med att ha fått för sig att resa jorden runt, och dessutom sätta ihop varenda liten del av resan på egen hand…
Jag kan säga att jag var sysselsatt till en bra bit över midnatt (och då hade jag ändå hållit på en stor del av dagen igår) med någon slags grundresearch om de här länderna och dess kommunikationer.

Är det någon därute som har tips om Sydamerika så tas det gärna emot! Och då gärna med utgångspunkt från att vi landar i Santiago eller Buenos Aires och vill ta oss uppåt – gärna via saltöknen Salar de Uyuni i Bolivia.
Och vidare till, typ, Panama, Costa Rica eller Nicaragua…
Hur åker vi? Vad får vi inte missa?

Eller! Ska vi ta oss direkt till Centralamerika och hålla oss i de regionerna, och låta Sydamerika vänta tills en annan gång?

Skärmavbild 2016-05-30 kl. 20.42.14
Tåg genom Bolivia? (Foto: Wikimedia)

Självklart dyker massor av VILL SE upp hela tiden, och självklart måste vi sålla massor. Fokus måste ju i grunden ligga på att få en rutt som fungerar, både budgetmässigt, säkerhetsmässigt och smidighetsmässigt.

Puh.

**

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]