Vi är framme på Nya Zeeland.
Det är ett fantastiskt land, det kan jag säga redan nu.

Jag ligger redan lite efter i rapporteringen, men vill börja med något som blev alldeles fantastiskt, skitjobbigt, lite för långt och väldigt speciellt.

Vi befinner oss på Sydön, och en stor anledning för oss att komma hit var att uppleva Abel Tasman National Park, som faktiskt är Nya Zeelands minsta nationalpark.
Vi bestämde oss för att vandra där, och ja, vi visste att det var en lång sträcka men vi tänkte att vi nog skulle fixa det.

Och – det blev en vandring uppför Gibbs Hill, ett litet men väldigt vackert berg, vars främsta egenskap är att det är utsikt åt alla håll. Över grymt fina Golden Bay, som är Sydöns vidsträckta gyllene stränder i norr, men också ner över hela nationalparkens kust.
Dessa gröna kullar! Havet! Stränderna!

Sen är det så roligt att vandra med vår lilla familj. Jag är nog sällan så avkopplad som just då, när vi går där – kilometer efter kilometer – och småpratar hela tiden. Vi tränar på engelska ord, pratar om massor av reseminnen, tränar gångertabellen, pratar om ingenting alls, och sen gjorde vi hip hop-låtar (Jacks initiativ) och bara njöt tillsammans av allt det där som fanns.

Dessutom: Det blev lite för långt, vi gick totalt nästan två mil och det ultimata här hade nog varit kanske 14 kilometer. Framför allt på grund av att det var väldigt kuperad terräng, mycket mer än vad vi hade läst oss till innan.
Det var helt enkelt en ganska tuff vandring.

Jag ramlade en gång i en nedförsbacke och lyckades slå i knäet på något sätt så att Patrik fick leda mig nerför en lång brant backe på slutet. Och det regnade sista två kilometerna.

Allt är inte alltid perfekt.
Men ofta blir det perfekt ändå. För mig.
För att det är vi som gör det.

**

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]