Det är nånting med skolstarten.
Det är som att det blir ett bevis för att våra barn har växt. Den där tiden som rullar på reflekterar man ju inte alltid så mycket över, det är som det är och jo, man märker ju att de växer ur skor och byxor snabbare än man ibland hinner med.
Men för mig blir det aldrig så tydligt just vid den här tiden på året att mina barn blir äldre.
Den första skoldagen klädde de sig lite extra fina, inget jättemärkvärdigt, men helt och rent och hårvax i luggen, och vi cyklade genom Strömtorp mot Strömtorpsskolan. Jack med sin nya Arsenal-ryggsäck stolt på ryggen, Milo med sin backpacker-rygga som faktiskt hållit genom en hel jorden runt-resa och som efter några tvättar nu blir toppen för ett skolår som kommer att fyllas med en tjockare läsebok än tidigare, flera läxböcker, gympapåse två dagar i veckan istället för en.

In i treornas kapprum, väskan på kroken, in i klassrummet. Samma lärare, samma klasskamrater. Tryggheten som omslöt.
Och jag vinkade hej då till en Milo som genast kändes större, med eget ansvar för cykelnyckeln och koll på sina saker, och som vi sannolikt kommer att ge mer och mer eget ansvar under det år som ligger framför.
Sen vidare till ettornas klassrum. Många välkända ansikten från dagis och fotbollsträningar, men också flera nya kamrater, nya fröknar. En ny värld som tar sin början.

Jack har längtat länge efter att börja skolan, och kanske är det den farhåga jag kan känna där jag står längs ena långsidan i klassrummet när lärarna börjar presentera sig. En liten farhåga någonstans därinne att han ska vilja för mycket direkt, och hur han ska förstå att allt han vill lära sig inte kan komma på en gång?
Han har lite bråttom, våran Jack.
Läser böcker, spelar fotboll, cyklar till kompisar, allt i snabb snabb takt. Alltid med nya frågor, nya tankar, nya funderingar.
Nu står jag här och det är dags att släppa taget ännu lite mer. Lita på att skolans värld tar hand om allt som är Jack under skoltid.
Kanske är känslan starkare nu efter att vi har fått ha förmånen att ha barnen omkring oss jämt, 24 timmar om dygnet, under vår långa resa förra läsåret.
Då var det ju vi som fick ta del av alla funderingarna, vi som läste tillsammans, vi som diskuterade frågor om länder, människor, kulturer och historia.

Det är klart att skolan är en fantastisk plats för Milo och Jack att vara på, det vet jag ju. Och jag är säker på att de båda kommer att få fina läsår tillsammans med sina lärare och kompisar. Men det är med ett litet stråk av en känsla av något annat som jag någon timme senare lämnar skolgården.
Vemod? Kanske lite grann. Över det kapitel som är över, även om jag såklart framför allt känner glädje över det som ligger framför.
Och kanske någon liten känsla av oro, sådär som vi som är föräldrar ofta har, även när vi rent logiskt vet att vi nog inte behöver oroa oss.
– Ta hand om dom, tänker jag tyst för mig själv och trampar iväg längs Hantverkargatan.
– Ta hand om dom, så kommer jag sen och hämtar dom. Och jag ser redan nu fram emot att få höra om allt om hur första dagen av deras nya kapitel i livet har varit.

Ikväll, inför första skoldiscot

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 1 september