Fyra barn, ett gäng hundar, 4000 får, många samtal om livet, tusentals vitlökar och nya nära-hjärtat-vänner.
Men det mesta av det här visste vi ännu ingenting om när det plötsligt närmade sig.
Det var dags att flytta in hemma hos familjen på farmen i Nya Zeeland, och allting kändes nu ganska nervöst och lite krångligt. Hur skulle det här bli, egentligen?! Vad hade vi gett oss in på?!
Det verkade ju så enkelt innan. Vi registrerade oss som medlemmar på WWOOF, som är en portal där frivilliga farmarbetare och deras värdar kan hitta varandra. Sökte runt efter bondgårdar som tar emot hela familjer, och mejlade till den farm vi tyckte verkade trevligast.
Svaret kom ganska omgående; välkomna hit 10 januari!

Detta var i september, medan vi fortfarande befann oss i Sri Lanka. Det var så länge kvar. Väldigt enkelt att mejla tillbaka ett Ja tack, vi ses i januari!
Men så plötsligt hade månaderna gått och det var dags.
Vid det här laget hade vår jorden runt-resa pågått i över fyra månader, och vår egen roadtrip genom Nya Zeeland i en av dessa månader, och vår familj hade sen länge skapat oss våra egna rutiner, vår egen rytm.
Nu skrev vi in adressen på telefonens GPS. Strax utanför Gisborne på sydöstra Nordön körde vi uppför de gröna kullarna upp mot huset där familjen Gaddum bor.

Det visade sig att vi hade hamnat hos en sommarlovsledig familj, där huset ofta var ett skönt kaos av barn, leksaker, lunchmackor och prat, och där vi fick flytta in i en inredd gammal buss på gården.
Konceptet WWOOF går ut på att man jobbar fyra-fem timmar om dagen, och istället för vanlig lön så bor man och äter gratis. Här blev vårt huvuduppdrag att ta hand om årets vitlöksskörd!
Patrik grävde upp lök under fyra dagars tid och jag sorterade och rensade löken.
Milo och Jack var med ibland, men de tillbringade den mesta tiden tillsammans med familjens barn. Här fanns både drivor av lego, en utomhuspool, en rolig höskulle och en damm att bada i ute i fårhagen.

Och det blev ju också en veckolång lektion i engelska eftersom de ofta fick vara tillsammans med barnen på egen hand utan oss som översatte och hjälpte till med språket.
Så småningom flyttade vi jobbet till får-ladan, och här jobbade även Kirsty – mamman i familjen – med vitlöken. Det blev riktigt trevliga dagar med prat om allt mellan himmel och jord medan vi betade av hög efter hög med vitlök. Rensade och sorterade i buntar som hängdes upp i ladans tak på tork.
Vi var med om fårklippning, hängde på stranden ihop, besökte en vingård en eftermiddag, åkte ut och fiskade på havet och åt flera härliga middagar ihop.
Det blev så otroligt lyckat, och det var riktigt tråkigt att lämna vår Nya Zeelands-familj häromdagen.
Vår förhoppning med att bo och jobba på farm var att ge Milo och Jack en djupare inblick i livet på en farm och framför allt att komma nära en familj med allt vad det innebär, och så naturligtvis som en intensivkurs i engelska för dem.
Allt detta fick de, och vi, verkligen uppleva. Minnen och lärdomar vi tar med oss för alltid, och vidare nu när vi lämnar Nya Zeeland på måndag natt och reser mot nästa mål.

Krönika publicerad 20 januari i Karlskoga tidning/Karlskoga Kuriren

Tycker farm-barnen skrev så fina hälsningar till Milo och Jack i deras minnesböcker!

Här finns alla dag-för-dag-inlägg från farmen i Gisborne, Nya Zeeland

…och här finns övriga inlägg från vår roadtrip genom landet.