6 Comments

flores barn

Vi kom fram till havet vid lunchtid, till stället vi skulle bo på en natt. Flores är ön där fungerande wifi tycks vara sällsynt, men nyhetssajternas hemsidor tuggades tillslut långsamt fram i våra telefoner via (det ytterst långsamma) 3G-nätet från våra indonesiska simkort.
Ett gäng barn kom direkt fram till Milo och Jack, sugna på att leka. Det tog inte ens en minut innan fotbollsmatchen på stranden var igång.

flores indonesien

Nyhetssajternas rubriker lyste tillslut emot oss.Kan det verkligen vara sant, sa vi till varandra. Inte kunde väl en person med så öppet främlings- och kvinnofientliga åsikter vara på väg att ta makten i det enorma landet i väst.

Vi blev sittande på samma ställe hela eftermiddagen, den där dagen när det var val i USA.
Vi befann oss på en vidsträckt strand några mil utanför staden Maumere i Flores, på en plats som få västerlänningar tycks besöka.
Glada skratt från stranden, timme efter timme. Milo och Jack och deras nya vänner.

Strax före solnedgången kom det två stora sällskap ner på stranden, lokalbefolkningen som hade med sig picknick och som ville njuta tillsammans några timmar här där solen går ner sådär vansinnigt glödande fint i horisonten.

allas lika värde

Vi var kanske 50 personer tillslut som befann oss just här. Fyra stycken såg annorlunda ut, med ljust hår och ljus, om än lite solbränd, hy. Blåa ögon. Annat språk.

Alla log mot oss. Vinkade. Hälsade leende.
Milo och Jack bjöds med barnen de lekt med hela eftermiddagen att leka ombord på en fiskebåt. Det var förstås hur roligt som helst.

3G-nätet var fortsatt mer än långsamt, men vi uppdaterade nyhetssajterna ändå. Något slags sista hopp om att det skulle ändras precis i slutet.
Jag märkte hur tårarna rann när jag insåg att det var kört. Vad är det som händer? Vad är det som får så många människor att tycka att en viss hudfärg och vissa andra attribut gör dem mer värda än någon annan?

Vi reser av egen fri vilja, och tack vare att vi är privilegierade nog att kunna göra det. Att jämföra det vi upplever med människor som hamnar i främmande länder på grund av att de flyr är kanske konstigt. Men jag måste ändå reflektera över vilken värme och vänlighet vi möter, som långt ifrån alla som kommer nya till ett land får känna.
Trots att det är vi som är de som ser annorlunda ut så välkomnas vi var vi än kommer med öppna armar och vänliga leenden, och långt ifrån bara av dem vi handlar hos eller bor hos.

Det känns så ledsamt när vi sitter där, den där eftermiddagen som sen övergår ikväll.

Men så höjer vi blicken, och ser våra barn som leker tillsammans med de indonesiska barnen. Det har gått fem timmar nu sen leken började, och den pågår fortfarande. Allt medan solen sjunker och vi snart bara ser barnens silhuetter i havet med den brinnande himlen som kuliss.

Och vi säger till varandra att det är det här vi måste ta med oss. Att det finns hopp.
Barnen och deras sätt att så otvunget leka med varandra. Kritvitt hår och blänkande svart. Bruna ögon och blåa. Och samma lyckliga skratt, samma glädje över målen i fotbollsmatchen på stranden.

Det, och allra mest det, tog vi med oss från den dagen.

fullsizerender


About the Author

6 Replies to “Tårar, hopp och mycket kärlek”

  1. Overkligt att mötas av fungerande wi-fi och ett valresultat. Jag har precis samma tankar här i norra Afrika. Vi möts med sådan vänlighet och barnen leker oavsett språk och hårfärg! Så fint skrivet?

    1. Visst är det fantastiskt att uppleva barnens otvungna sätt att leka med varandra, som om det vore det mest självklara i världen. Vi vuxna har mycket att lära av de små.
      Hoppas det går bra för er med allt! Och tack för fin kommentar

  2. Så himla fint skrivet! OCH väldigt skönt att läsa kring hopp, det får vi inte glömma. Barn är fantastiska, önskar att vuxna skulle vara lite mer som barn ibland?

  3. Vilket fint inlägg! Människor är av naturen goda och välkomnande tror jag, men också rädda. Det som hänt i USA är både skrämmande och sorgligt. Folk ville protestera mot etablissemanget, men frågan är om de verkligen ville ha det som kommer nu?

    1. Ja jag vill också tro som du, på människors godhet. Det är svårt att förstå hur det blev såhär, om folket som du säger förstår konsekvenserna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.