Jag är plötsligt mycket mer i våra tidigare resor.
Det är så mycket i planeringen och tankarna där det ofta blir så att vi börjar fundera över hur vi gjorde förra gången.
Hade vi visum i Indonesien då? Visst hade vi med passfoton då, för eventuella visum som man ska ordna på flygplatsen i samband med inresa i något land. Så var det väl i Laos?

Och mest tänker jag, märker jag, på vår långresa genom sju länder i Asien (sex månader 2013/2014) Sannolikt för att det ju inte är helt olikt, det vi ska göra nu. Dessutom ska vi tillbaka till Bali, där vi var då.

Vilket var det allra bästa resmålet? var en av de vanligaste frågorna vi fick när vi kom hem.
Sjukt svår fråga att svara på (och den kommer nog vara ännu svårare efter den kommande resan…)

Men så hamnade jag idag plötsligt bland våra bilder från Laos, och ja. Vår vistelse där, i skärgården 4000 islands i Mekongfloden i södra delen av landet – den var verkligen en av höjdarna.
Det är så mycket i det som är så mycket vi. Som vi vill resa, och sånt vi vill göra.

Den lilla ön Don Khone, utan biltrafik, där vi hyrde cyklar nästan varje dag och trampade runt på små stigar och smala vägar utan asfalt.
Närheten till lokalbefolkningen.
Upptäcktsfärderna när vi svängde av på någon stig och plötsligt hamnade vid en superfin strand där vi badade i flera timmar. Vattenfallen. Dofterna.
De lugna kvällarna på verandan på vårt flytande rum, vi bodde bokstavligt talat på Mekongfloden.
Dagarna som fick gå utan att vi hade bråttom nånstans.
Vattenfallen, värmen, morgonljuset när Patrik tog sina morgonpromenader och fotograferade när allting vaknade till liv.

 

Vi kommer inte att återvända till Don Khone den här gången. Kanske aldrig.
Men jag kommer alltid att minnas det som en ljuvlig plats.
Och just nu minns jag tydligen lite extra, inte bara tråkmåsten som visum och valutaväxlingsavgifter, utan platserna där vi varit.
Dom är med mig.

 

*****